Bioplär
Blev ganska nyligen diagnostiserad och det förklarar väl en hel del om hur mitt liv sett ut fram tills nu.
Har lidit av djupa depressioner och skyhöga toppar av eufori. Många ofärdiga projekt och dåligt investerare pengar.
Där emellan så har det såklart också funnits långa perioder där jag varit "normal" och arbetat, bildat familj och på andra sätt byggt upp ett liv för att sedan låta det rasera.
Är väl en ganska svår människa att leva med i många stunder och speciellt fram till jag fick mediciner som bromsar mina dalar och toppar.
Den depressiva fasen så finns det inget i hela världen som skulle motivera mig från att gå upp ur sängen. Tung ångest, självmordsbenägen.
Manin gör mig social och framåt. Jag kan gå från att inte vilja träffa människor till att träna ett fotbollslag eller åka till Danmark för att vara skäggmodell. Men sen tappar jag konsekvens-tänket och spenderar pengar på Dj-utrustning och andra saker som jag använder i 10 minuter.
Detta har gjort att jag nu mer är särbo med min fru och mina barn bor med henne. Jag är väldigt tacksam för att hon stått ut alla år, och att fortfarande vara gift på håll känns som om det fungerar. Dom har fått stå ut med mycket utöver det normala svenssonlivet.
Blev tvångsinlagd på psyk vid årsskiftet men där kom också vändningen. Sjukdomsinsikt, och viljan att följa den livslånga medicineringen är starkare nu. Motionerar varje dag och har fasta rutiner med sömn och mat.
Sömnen är det jag övervakar hårdast, fungerar inte den så är det något som går åt fel håll. Sover jag för mycket är det en depression som nalkas, och sover jag mindre eller inte alls samtidigt som jag känner att jag har mycket energi gör att det är dags att kontakta vården och justera mediciner.
Hela mitt liv kretsar kring sjukdommen. Jag förlorade ett arbete som förra året då jag var i en djup depression, innan dess var jag manisk och kunde jobba hur många timmar som helst utan vare sig vila eller mat. Det fungerade ju bra då jag var jourgående men kroppen betalade priset när jag sen föll igen.
Idag så studerar jag högskoleförberedande och ska försöka ge mig på studier inom programmering efter detta. Det är andra gången jag gör det då första resulterade att jag hittade något "roligare" tidsfördriv under en manisk period och helt enkelt slutade studera mitt i allt utan att ens tänka på konsekvenser.
Jag tänker inte på hur människor ser på mig, jag lever mitt liv och lägger inte ner energi på sådant. Visst kan jag väl förklara för grannarna varför jag från den ena dagen kan umgås med dem, till att sedan kunna ignorera dem i månader. Sen får dom tycka vad som dom vill.
Men som sagt, är nu medicinerad och har frekvent kontakt med vården. Är på en "normal" nivå just nu, och livet känns på det hela taget OK.