Även om slutresultatet är detsamma fungerar processorarkitekturer på olika sätt, något som ibland försvårar jämförelser. Framför allt handlar det om huruvida fokus ligger på hög klockfrekvens eller många instruktioner per klockcykel.
För att ge en uppfattning om hur de olika arkitekturerna presterar i jämförelse med varandra kör vi en rad tester vid samma klockfrekvens. Hastigheten i fråga är 2,8 GHz, en nivå som vi kan nå med samtliga modeller utan att behöva tumma allt för mycket på bussfrekvenser och andra parametrar.
Observera att vi endast justerat processorns klockfrekvens till samma nivå. Vi modifierar inte frekvenser för nordbrygga, QPI-buss, minneshastighet eller andra variabler. Vi slår även av alla turbofunktioner för att ge ett så rättvist resultat som möjligt.
När Cinebench körs med endast en tråd ser vi hur modellerna i familjen Haswell-E presterar mellan 8 och 10 procent bättre än Ivy Bridge-E i samma klockfrekvens. Denna prestandavinst är även tydlig med flera trådar aktiva, där Core i7-5930K och Core i7-5820K presterar 10 procent bättre än Core i7-4960X, medan Core i7-5960X kan avnjuta en rejäl ledning tack vare sina ytterligare två kärnor.
Även i Lightroom syns det tydligt att de sexkärniga modellerna ur den nya processorfamiljen Haswell-E presterar bättre än föregångaren Ivy Bridge-E vid samma klockfrekvens. Längst upp finner vi återigen flaggskeppen Core i7-5960X som får ett övertag i jämförelse med resten av kombattanterna till följd av dess extra två kärnor.
Battlefield 4 bjuder inte på några direkta överraskningar. I den höga upplösningen är staplarna raka, då grafikkortet agerar flaskhals, och när upplösningen skruvas ner ser vi en prestandafördel till de sexkärniga Haswell-E-modellerna på ungefär 10 procent över föregångaren Ivy Bridge-E.
Historien upprepar sig till en viss del i Thief, om än i mindre utsträckning. De sexkärniga modellerna i processorfamiljen Haswell-E uppvisar här en prestandafördel över Core i7-4960X med ungefär 5 procent.
