Skrivet av Jean-Luc Picard:
Det känns som att du använda många stora ord, men du har nog missat att ha en poäng med det du skriver. Jag förstår verkligen inte vad du menar överhuvudtaget. Har du lust att förklara "Grundtanken är att dessa element är en del av den mentala träningen i sig. Det handlar om att visa respekt för andras förmåga genom att uppvisa disciplin, samt att när man själv kommer i en liknande position kunna visa respekt gentemot de som vill lära av dig."
Hur är de "elementen" en del av den mentala träningen? Varför ska man t.ex. kunna räkna till tio på thailändska, koreanska, eller japanska? Hur blir min mentala träning bättre av att jag måste buga mot "huvudväggen" i "dojon"? Jag förstår grundtanken av respekt för lokalen och sina medstudenter, men de verkar bara ha anammat det utan att översätta det.
Om du visar att du är villig att lära dig saker på ett traditionsenligt vis så visar du att du har respekt gentemot kampsporten och dess historik. Att kunna göra detta är att visa en seriositet gentemot sporten. Att visa att man är beredd att lära sig dessa delar är att visa att man är beredd att lära sig andra delar.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Hur visar man respekt för andras förmåga genom att uppvisa disciplin? Vad har respekt med disciplin att göra?
Mycket. Genom att visa disciplin gentemot en lärare så visar man att man respekterar dennes färdigheter och att man accepterar att personen ska lära en saker.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Om man vill vara en bra medstudent finns det massor av bättre sätt att göra det på än att bara buga åt deras håll, en gest som inte har något värde i Sverige.
Gesten får ett värde utifrån dess kontext, som allting annat. I kontexten av japanska kampsporter (använder detta begrepp i inlägget, men egentligen så innefattas fler än bara japanska discipliner) så symboliserar gesten respekt.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Hur tänker du när du skriver "Det är alltså inte bara den mentala styrkan som ska komma genom fysisk styrka, utan även (egentligen främst) det omvända."? Menar du att fysisk styrka kommer från mental styrka? Det låter tokigt.
Jag pratar inte om att man ska fokusera sina tankar så att man kan kasta eldbollar som Ryu och Ken, men utifrån mental styrka så bygger man förutsättningar för att ta till sig fysisk träning. Hur ofta hör du inte idrottare på elitnivå prata om "den mentala biten"? Att ha den mentala styrkan att kunna lägga ner dedikationen på träning så att man kan nå resultat är det viktigaste fundamentet inom egentligen alla discipliner. Vad jag menar med att japansk kampsport fokuserar på dessa bitar är att de är en del av utbildningen redan från början. Man blir inte Zlatan Ibrahimovic om man inte har ett otroligt fokus, men det är inget som är en integrerad del av ungdomsfotbollen, fotbollskulturen, att lära ut, då fotbollen först och främst definieras som en "lek".
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men de är annorlunda i sin uppbyggnad.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Den här delen uppskattade jag inte alls. Jag tycker inte alls att det är flum som de gör. Det är jättebra och det funkar där kampsporten ursprungligen kommer från, men den behöver anpassas mer när den exporteras till en helt annan plats med annan kultur och språk.
Varför skulle kampsporten vilja förändras bara för att spridas? Den bygger på en lång historik i sitt hemland och är starkt bunden till traditioner. Det finns ingen mekanism som driver en förändring för att eventuellt bli mer poppis i andra delar av världen. Det är inte som att det finns ett "Karate Inc" som likt ett börsnoterat företag har expansion och tillväxt som mål. Ingen vill att karaten ska dö ut (tar karate som belysande exempel då du nämnde det senare i inlägget), men det verkar — enligt premissen för denna tråd — inte heller finnas ett stort tryck för att förändra dess grundpelare bara för att eventuellt tilltala fler.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Du fortsätter att skriva att västerländsk kampsport inte har de delarna i sin historia, medan de flesta traditionella japanska dito har det, som om västerländska kampsporter bara handlar om barbarisk fysik och inte har sin del av mental och själslig träning. Prata med vem som helst som har sysslat med det i ett tag så får du se vad de har att säga.
Det var inte vad jag skrev. Du delar upp åsikterna i en falsk dikotomi där du hävdar att jag, eftersom jag skriver att japansk kampsport fokuserar mer på dessa mentala delar, skulle mena att västerländsk kampsport inte fokuserar på dessa överhuvudtaget. Du frågade vad skillnaden var (det var väl ändå meningen med hela denna tråd), så när jag pekar på skillnader så är det inte konstruktivt att bli defensiv och anta att jag attackerar västerländsk kampsport.
Jag säger att dessa mentala delar är något som är en del av vilken disciplin som helst i vilken man lägger ner sin själ. Skillnaden med japanska kampsporter är att dessa delar är i explicit fokus redan från början på ett annat sätt.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Slutligen skriver du att man "helt enkelt tränar fel sorts kampsport" om man inte uppskattar de delarna, som att det bara är att svälja vad man matas, annars är det ens eget fel att man inte trivs och man får snällt leta vidare efter något annat som man bara kan tryckas in i.
Det du säger låter ologiskt i mina öron. Du säger att du gillar japansk kampsport, men att du inte gillar stora delar av hur den lärs ut. Men de delarna är ju en del av japansk kampsport, så vad är det egentligen som gillas? (Återkommer till detta i mitt sista stycke). Om jag inte gillar fotboll så spelar jag väl helt enkelt inte fotboll. Hade någon tvingat mig hade jag känt annorlunda inför ämnet, men när det är mitt val så tycker jag det känns märkligt att utgå ifrån att sporten måste anpassas efter mina personliga preferenser.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Jag tycker att det behövs eldsjälar för kampsporter, oavsett var de kommer från, som vågar anpassa dem till landet de utförs i, utan att de blir mindre värda.
Det får du givetvis tycka.
Vad som brukar ske gällande kampsporter är att de grenas av till andra discipliner med andra namn och andra strukturer. Det finns bara inom karate många olika grenar, och detsamma gäller många andra kampsporter. Taekwondo är en avknoppning och blandning av karate med andra stilar. Om man förändrar en kampsport från dess grundidéer så har man snabbt uppfunnit en ny kampsport, och detta görs hela tiden. Shootfighting har influenser från karate i grunden, men utvecklades främst i USA utan egentligt fokus på de traditionella delarna av karate.
Så förändringar sker hela tiden, och nya grenar uppkommer. Det betyder inte att de ursprungliga traditionella sporterna i sig förändras, utan snarare att det bildas discipliner som passar olika människor olika bra. Du kanske skulle känna dig mer hemma just inom shootfighting, MMA (som föreslagits ovan), etc.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Karate t.ex. är inte mindre karate bara för att det är modifierat för Sveriges kultur och språk. Man behöver bara skala av allt onödigt BS och fokusera på det som faktiskt spelar roll, och vara originella och kreativa.
Men varför fortfarande kalla det t ex "karate", då? Vad du gör är att du tittar på ett fenomen som många uppskattar (japanska kampsporter är stora även i väst i dess traditionella form), men du gillar inte vissa delar, och tycker då att hela sporten bör förändras för att bli som du vill. I stället för att förändra en sport som uppenbarligen har valt hur den vill vara, varför inte gå med i en sport som är som du vill att den ska vara?
Det känns lite som att vilja gå med i KD, men inte gilla den kristna kopplingen i partiet. "Varför kan ni inte bara sluta med allt ert kristna BS och fokusera på viktiga saker i stället?" — för då vore det inte KD.
Skrivet av Jean-Luc Picard:
Jag älskar japanska kampsporter, framförallt karate och juu-jutsu, men jag står inte ut med allt onödigt som de trycker på en. Bruce Lee har sagt, skrivit, och gjort mycket när det kommer till att skala av onödigt och fokusera på kärnan av kampsport. Han var inte heller rädd för att de bra delar från olika kampsporter och lappa ihop dem till en kampsport (inte att blanda ihop med "stil").
Du säger att du älskar vad du definierar som "japanska kampsporter", men samtidigt så gillar du inte hur japanska kampsporter lärs ut. Det är en motsägelse här, som bygger på att du i din definition av "japanska kampsporter" bara tittar på den rent fysiska prestationen, för det är den bit du finner intressant. Men den biten i sig är inte en total beskrivning av japansk kampsport: för detta krävs även att man inkluderar den filosofiska biten. Det är möjligt att din syn överenstämmer med just Bruce Lees vision (jag har inte läst något han skrivit), men han är trots allt bara en person av många som har åsikter. Att han populariserade sporten i väst är det ingen tvekan om, men det var kanske snarare en effekt av filmmediet.
Jag håller med om att många japanska kampsporter är "extrema" i sitt fokus på filosofiska delar, men dessa bitar är helt enkelt en del av vad som gjort de populära till att börja med, och säkert vad som gjort att de överlevt så länge. Just karate kan enl Wikipedia spåras 1400 år tillbaka i tiden — det kan man inte säga om många sporter.
