Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

störningsjouren här tar runt 1-2timmar innan dom kommer. om grannen plötsligt känner för att använda borrhammaren mitt i natten så har dom nog slutat innan jag har hunnit ringa..

nä har spelat in på mobilen dom gånger jag har hunnit lokalisera när nån idiot har planer på renovera/karaoke på natten.

när jag frågat runt verkar det som att många antingen vuxit upp i villa med föräldrarna och inte fattar att det är annorlunda bo i hyreshus.

denna lapp hittade jag nere i porten förra året,
barnet är visst gravt handikappat & när han får sina vredesutbrott och inte kan prata så blir det skrik & vrål, pappan verkar skrika tillbaka ibland också tur att man inte hör detta..
http://i.imgur.com/WWsOXSw.jpg

SOL? Vad fasen är det haha .

@lord_tito: Sånt här är tungt att läsa. Även om det skulle leda till en bättre situation för dig så är det svåra grejer, inget man gör lättvindigt. Relationer är riktigt svårt, det är ett konstant ge och ta, det är inte alltid tydligt när man har passerat en gräns. Bra att du ändå har tagit steget om du känner att det har gått för långt för att du ska trivas nu.

Är i en liknande situation själv, skillnaden är att vi trivs riktigt bra med varandra med har olika mål för framtiden. Men vardagen tickar på, nu har vi varit tillsammans i sex år och i bakhuvudet finns hela tiden detta "men jag vet att vi vill olika....".

Lycka till!

Sa till frun igår att jag inte älskar henne längre, känns väldigt ledsamt. Vi har varit tillsammans i sju år och har ett barn tillsammans, från min sida känns det som att jag har glidit ifrån henne i flera år men kämpat och stannat främst för vårt gemensamma barns skull.* Men nu känner jag att jag inte orkar, jag är arg och ledsen och känner att det börjar gå över barnet och jag har lovat mig själv att den dagen det går ut över barnet är dagen jag säger till.

Hon blev självfallet ledsen och sa att hon älskade mig men att hon inte visste om hon kunde bo tillsammans med någon som inte älskar henne. Jag sa till henne att jag inte längre klarar av att lappa och laga relationen, vi får reda ut våra problem, en gång för alla, och försöka bygga upp relationen igen eller gå våra skilda vägar. Vi pratade om detta igår kväll och jag har inte hört av henne idag (arbetar/studerar olika tider), hon kommer hem ikväll efter kl20 så då får vi se vart diskussionen fortsätter.

Förbehållsfascist som jag är sitter jag och kollar efter lägenheter i Göteborg, funderar på hur bodelningen ska gå till, hur det ska bli med barnet, hur stor kontantinsats kan jag lägga, ska jag sälja bilen etc. Vill hemskt ogärna slänga alla dessa år som vi har haft tillsammans på soptippen, men om det kommer till det så vill jag inte vara oförberedd. Tänker mycket att om vi går våra skilda vägar vill jag inte traumatisera barnet med en kaosartad separation utan göra det så smidigt och "smärtfritt" som det går.

*Min fru har studerat/varit föräldraledig större delen av förhållandet och jag har arbetat och försörjt familjen då hon inte har orkat extra jobba. Hon kommer inte ha råd att behålla våran gemensamma lägenhet med de medlen hon har och separerar vi vill jag inte bo där längre. Känns förjävligt främst för barnets skull.

Kunde varit jag som skrivit även om det inte gått till skilsmässa. Vi har ett barn i dagsläget och får ett till om ~1,5månad.
Känns som att jag tappat lite känslor för henne p.g.a diverse anledningar. En stor anledning är att jag är den som jobbar och drar det ekonomiska lasset medans hon varvar studier med sjukskrivningar och aldrig kommer till skott att börja arbeta och "dela" på bördan.
Någonstans inom mig så känner jag på mig att hon aldrig kommer börja arbeta heltid i en längre period. Ok att pengar inte är allt men det underlättar och förgyller vardagen enormt.
Samtidigt har vi ett barn(snart 2) så det skulle kännas riktigt surt att behöva gå skilda vägar. Kommer inte agera något nämnvärt dock under "spädbarnsåret", vi får se hur det utvecklar sig då och framförallt vad som händer när hennes mammaledighet är över.
Men visar det sig att hennes tendenser fortsätter att bara glida räkmacka på mig om ett år typ så får jag se vad jag gör.
Är svårt med relationer....Vi har ca 10 år tillsammans så man vill ju ändå kämpa lite för det innan man ger upp.

Tråkigt att höra för din del, förstår precis vad du menar med oron över barnet. Ibland är väl skilsmässa ändå det bästa man kan göra av situationen.....

Har aldrig träffat en tjej jag känt en koppling till, har alltid undrat hur det känns att vara kär, nu börjar jag förstå.
Träffa en tjej över Tinder som är helt underbar, vi har skrivit ett tag nu och båda vill träffas, men jag mår dåligt över att jag konstant tänker på henne och när nästa svar ska komma - kan inte fokusera på någon annan aktivitet.. Jag måste verkligen träffa henne snarast annars kommer jag bli galen! Samtidigt känns det inte bra att allt hopp och förtvivlan ska komma från en person som jag dessutom inte träffat än! Jag gillar inte att bli för påverkad av min omgivning på det sättet, men nu går alla känslor åt hennes håll.

Skickades från m.sweclockers.com

jag har faktiskt sett henne flera gånger till, då den grupp med alkisar/pundare håller till vid några parkbänkar som är nära bolaget.. hon tittar alltid märkligt på mig, lite panik i blicken..

@Paddanx: ja vet inte räcker det med jeans, huvtröja & 8848 altitude jacka.. för att man ska få den Looken?

ett inlägg / vecka i 10år ?

citerar P-NILZ Det handlar inte om ålder, det handlar om antalet inlägg

Vrål, Skrik, Duns duns, Gräl, krossat glas, kl:04 hittar lägenheten där det är bråk.. (vet ej vem som bor där)
dörren stängs & öppnas flera ggr, vad jag hörde från början så lät rösten något högre än normalt. (vad jag trodde var en kvinna som skrek)

ringer 112 då det verkar pågå en bra stund.. under tiden som jag väntar så står jag ute i trappuppgången,

rätt var det är flyger det ut en man (20-25år) i bara kalsongerna och efter kommer ännu en man i samma ålder. kalsongerna slits av och dom tumlar in i hallen igen, efter några sekunder så puttas "nakenjanne" ut igen & sen in igen,
genom allt hör man hur nån av dom säger "hjälp min pojkvän misshandlar mig!" jaha inte fan går jag emellan

nu har 2 till grannar mött upp och vi alla undrar Vafan håller dom på med..?

när ja möter upp polisen och är på väg upp till våningsplanet så känner man en stark doft av marijuana i trappen..
det verkar ha blivit mer stök och bråk, uteliggare & leila K.. :C

Ja, vad ska man skriva när man bara känner sig så tom... Detta kommer bli en lång text, jag hoppas att någon orkar läsa den för det är väldigt tungt att skriva.

Jag lärde känna mitt ex ett par år innan vi blev tillsammans, vi träffades en random kväll och slutade med att vi strulade, gick på ett par dejter innan hon två veckor senare skulle flytta 60 mil bort. Kände hela tiden att det var något speciellt med den där människan, hon kände likadant, men avståndet och liven var för olika för att det skulle fungera just då.

Två år senare så fick vi upp kontakten via messenger, väldigt random igen, och vi började prata. Tiden gick och vi pratade allt mer till att bli varje dag. Vi träffades och från den dagen så var vi oskiljaktiga. Någon månad senare var vi ett par och ett par månader efter det bodde vi ihop officiellt. Gick väldigt snabbt med andra ord... När vi träffades var jag sjukskriven heltid för ryggproblem under ett antal månader och under perioden när vi började flytta ihop så hade jag börjat jobba halvtid.

Allt kändes bra och vi flöt in i en vardag tillsammans men det började uppstå små situationer med jämna mellanrum, situationer och missförstånd som ledde till småbråk och tråkiga samtal. Tiden gick längre och längre och de små bråken och diskussionerna kunde bli större och mindre men de var alltid där. Spola fram ett par år till i vintras, två veckor innan jul så händer det något, vi bråkar och jag råkar säga något som jag aldrig sagt förut; "Jag vill att du tar den här veckan och verkligen funderar på hur du vill med det här förhållandet, vill du fortsätta och försöka förändra eller ska vi säga hejdå" (typ). Hon skulle bo borta i en vecka pga arbete på annan ort.

Hon kom tillbaka och försäkrade att hon verkligen ville detta och att vi ska verkligen ta och försöka reda ut vad det är som är fel och som har gjort att det har blivit så här och förändra det som behövs förändras. Julen kom och det var väldigt trevligt, dock blev hon sjuk så julen blev kort och vi spenderade nyårsafton på soffan själva.

På nyårsdagen blev jag väckt av henne där hon säger att hon känner att något är fel, att hon inte mår bra och att hon tror att det beror på oss. Jag blir väldigt chockad och alla i mitt huvud spårar ur. Försöker prata med henne och försöker lugna henne och få ut vad det är som är fel men det går inte. Hon åker iväg ensam till sin familj då hennes Mamma fyller år på nyårsdagen och blir okontaktbar under dagen. På kvällen får jag ett sms om att hon sover kvar där och att vi hörs imorgon. Jag skriver jag förstår och att jag älskar henne men inget svar. Då förstod jag vad som komma skall.

Dagen efter kommer hon över och det är som ni säkert förstått, slut. Ingen egentlig förklaring, hon vet inte själv annat än att hon helt plötsligt vaknat upp och insett att hon inte mår bra och hon tror att det beror på oss.

Jag är en väldigt logisk, analytisk person och jag sitter där helt tom och förstår ingenting, vad har jag gjort fel. Vad har hänt under de veckorna sen hon kom tillbaka och sa att hon ville kämpa...

Hon flyttar hem till sin familj under en period, det är våran lägenhet men hennes kontrakt (studentlägenhet då vi på väldigt kort varsel flyttade till annan ort för att hon skulle börja plugga och jag dum nog gjorde mig av med min lägenhet) så jag ska flytta.

Veckorna går och jag faller mer och mer ner i en djup svacka. Mår skit, tappar helt och hållet livslusten och tänker flera gånger på om jag verkligen vill leva och funderar på att ta livet av mig. Jag kommer snabbt fram till att jag inte vill det men tankarna kommer och går. Så pass att jag känner att jag behöver hjälp så jag går till min vårdcentral och börjar få prata med en kurator. Detta hjälper väldigt mycket och jag börjar snabbt komma till många insikter som att jag under VÄLDIGT lång tid faktiskt har mått dåligt utan att inse det och att jag har tagit ut det över mitt ex. Med tagit ut det över mitt ex menar jag att jag har försummat henne, inte kunna förmå mig att alltid kunna visa henne att jag älskar henne, att inte kunna vara glad. Kommer inte ihåg senast jag var genuint glad förutom få korta stunder under början av vårat förhållande.

Mycket av det dåliga lyckas vi härleda till mitt jobb och det faktum att jag under 7 års tid har jobbat natt. Jag vaknar som upp ur ett koma och börjar liksom förstå, samtidigt som allt som jag tryckt och verkligen pressat undan i det där källarförrådet bara väller fram då exet lyckades slå sönder låset när hon stack.

Det kom en dag när vi skulle börja prata bodelning och jag ber om att få prata med henne mer personligt än bara praktiskt. Lyckas öppna upp mig för henne om allt det som jag känt och som jag kommit till insikt med och det blir verkligen som en lättnad när hon säger att det är precis det jag har känt, att du har mått dåligt och att jag inte lyckats nå fram till dig mm. Från att inte haft kontakt på flera veckor alls och inte kunnat prata så kan vi nu prata med varandra på ett sätt som vi aldrig kunnat förut. Vi verkligen kommunicerar och lyckas förstå varandra. Helt fantastiskt. Jag fortsätter gå till kuratorn och sen övergår jag till att träffa en psykolog.

Under tiden så pratar vi och träffas, vi har sex flera gånger, jag sover över hos henne efter att jag flyttat ut. Vi pratar om att det faktiskt finns en möjlighet att vi kommer kunna bli tillsammans i framtiden igen. Vi säger att vi anlitade fuskbyggare när vi byggde våran grund och vårat hus och att det raserades men att vi nu ska ta det sakta, anlita en reputabel byggfirma som gör det rätt och inte stressar. Bygga upp vänskapen och se vad det hela kan leda till.

Det går lite tid och vi pratar, träffas. Inte lika ofta förstås som då vi var tillsammans men med jämna mellanrum, allt känns lovande. Jag börjar jobba halvtid fast dagtid efter sjukskrivning.

Sen kom en dag då hon åker iväg på skidresa med sin familj en vecka. Inga konstigheter i det. Hennes systrar med respektive är med och de verkar ha trevligt. Vi hade löst pratat om att träffas på kvällen när hon kom hem så jag hörde av mig då men det gick inte. Hon mådde dåligt. Något visade sig ha hänt när hon kom hem, inte någon situation utan hon hade börjat må dåligt psykiskt. Jag försöker vara stöttande och hör av mig, frågar hur det är och om hon vill prata, eller bara distrahera sig med att gå promenader med mig. Men det går inte, hon stöter bort mig. Vi träffas i fredags förra veckan (första gången sen skidresan ett par veckor innan) och det är inget bra, men det kändes ändå "trevligt och lugnt" mellan oss (hennes ord). Och jag håller med. Hon förklarar till viss del varför hon mår dåligt och att det inte har med mig att göra överhuvudtaget vilket känns skönt för mig även om det är väldigt tråkigt och jag önskar att jag kunde göra något. Vi pratar löst om att gå en promenad i helgen då det skulle vara väldigt fint väder.

Söndagen kommer och jag hör av mig om promenaden. Får som svar att hon är upptagen nu, att hon skulle vara med sin familj. Inga konstigheter säger jag som vanligt då alltid när vi har träffats har det varit på hennes vilkor, hör av dig när du är klar eller när du vill en gå en annan dag. Skriver lite senare på eftermiddagen och frågar hur hon mår. Det gick några timmar och precis när jag lagt mig för att sova så får jag ett mess. "Jag mår inge bra och vi ska inte ha kontakt. Jag kommer inte svara på sms eller messenger."

Jag gick sönder. Från ingenstans kom detta. Två dagar innan satt jag på hennes soffa och vi pratade och vi kramades och allt var lugnt och trevligt. Två dagar senare så får jag det meddelandet.

Jag försöker skriva, jag försöker ringa för att höra vad det är som händer, jag gråter okontrollerbart och bara skakar och allt bara snurrar, jag förstår ingenting... Men förstås inget svar. Skriver ett lång meddelande där jag undrar om det här är "för evigt", att jag respekterar att hon mår dåligt och om hon tror men att jag tycker det är väldigt dåligt att hon inte kan säga det face to face. Men inga svar och samtalen går till röstbrevlådan.

Jag lyckas få tag på en vän för att få prata av mig och till slut lyckas jag somna. Går till jobbet och jag får ett meddelande av henne under dagen där det bara står "Nej det är inte för evigt men du måste respektera att jag mår dåligt." sen försvinner hon igen. Jag skriver ett par meddelanden igen där jag förklarar hur tom och hur förvirrad jag känner mig, att jag inte förstår hur något kan komma så plötsligt från att vi träffades två dagar innan mm. Jag avslutar med att säga "hej då på ett tag" och hoppas att hon inte blockar mig överallt. Hon läser det dagen efter men inget svar.

Flera av er tänker säkert nu att man inte ska försöka med sina ex att man inte kan vara vänner och att man bara borde klippa banden helt från början för att bespara sig lidandet i längden. Så säger flera av mina nära vänner också... Men jag kan inte släppa tanken med den här damen. Ända sen första stunden jag såg henne så visste jag att det var något speciellt med henne. Något inom mig bara visste att hon var den rätta.

Trots att vi gled isär efter våra två dejter och ett litet strul innan hon flyttade 60 mil bort så fanns hon alltid i mina tankar och jag i hennes och därav när våra vägar korsades två år senare och möjligheterna fanns så blev vi ett par.

Nu tyvärr så har jag mått väldigt dåligt, jag har varit trött, sliten, hängig, småsur, likgiltig en del av vårat förhållande då mitt jobb tyvärr tog ut sin rätt på min kropp och mitt psyke. Jag är sjukskriven idag från nattarbete, till mitt jobbs förtret, och jag mår mycket bättre än vad jag gjort på länge. Fysiskt iallfall, skallen mår skit. Har gjort många förändringar, både för min skull och för hennes skull och hon vet om allt detta och har varit så positiv och stöttande till allt. Jag är på väg att byta arbete helt inom ett par månader vilket känns både läskigt och fantastiskt då jag kommer bort från en stor punkt av stress och ångest i mitt liv för att jag ska kunna på riktigt börja må bättre.

Men så kom det här helt plötsligt från henne. Precis när allt började kännas bra, en vänskap började växa fram. Vi skrattade tillsammans, vi log tillsammans, vi grät tillsammans, vi kommunicerade.

Jag vette fan vad jag ska göra alltså. Har känt mig så ensam under hela separationen innan vi började få kontakt igen och sen började det sakta kännas bättre. Nu känns det som mattan har dragits bort under fötterna på mig och jag känner mig själv falla tillbaka ner i det hål jag började sakta klättra ur. Ensamheten är tung när man kommer upp i min ålder och då större delen av ens vänner är gifta och har barn och tyvärr inte har möjlighet att träffas. Det kräver lång planeringstid för att få till några möten och det suger. Ja, sånt är ju livet men det är inte alltid roligt för det...

Några tips på hur man kan känna sig mindre ensam och börja må bättre i sig själv att kunna vara ensam? Brukade tidigare tycka det var väldigt skönt att vara själv, bara sitta framför datorn eller framför en film och njuta, nu är det hemskt. Lirade WOW från Vanilla till Cata och en del av mig vill bara sjunka ner i det beroendet igen för att ha något att göra, för att få en liten social kontakt även om det nog inte vore så smart

Till er som orkade läsa igenom hela min "lilla" text, den är säkert väldigt rörig och osammanhängande och inte helt lätt att läsa men tack det betyder mycket för mig att tänka att någon faktiskt gör det.

Det suraste är att man sakna tvåsamheten. Är 33 år gammal och största delen av min umgängeskrets är gifta och/eller har barn vilket gör att det krävs lång planering för att kunna hitta på något så man blir lätt lite ensam på helgerna när alla ska iväg med ungarna på aktiviteter och sen blir det familjemys :/

Hur fan skaffar man polare som vuxen? xD

Urrhh behöver köpa en förlängningssladd på ca 10 meter från ett rum till min AC där jag befinner mig då säkringen går efter ett par timmar och på så vis fördela upp belastningen, ringer till en lokal butik och frågar rakt av - men det räckte inte utan jag ska tydligen också förklara av mig VARFÖR jag ska ha den. Är där någon begränsning på antal kablar eller krävs det någon ålder för att köpa en? Det var en "Ja" eller "Nej"-fråga inte ett jävla förhör.

Om jag ändå är på punkt om vad jag vill så kan ändå folk vara detsamma. "Har ni inte? Ok tack *klick*" är tydligen ett scenario för mycket att fråga om.

Faran ligger väl i att många drar in långa förlängningssladdar till rum som inte har jordat, med jordat, eller har jordat från icke jordat och detta kan vara rent av farligt för dig.

Men visst... ingen "hindrar" dig från att göra det. Att dra en kraftig AC via förlängningssladd får du dock se till att inte köpa en för lång. För lindar du den i en ring, skapar du en kraftig spole som både kan orsaka värme och överlasta saker (något jag också ser många göra tyvärr).

Men det måste väl finnas fler butiker du kan köpa detta från? Annars finns det ju massor med online butiker som Kjell eller Clas.

En kabelvinda med två parallella ledare + växelström fungerar inte som en spole. Åtminstone inte med en rent resistiv last. Jag låter det vara osagt hur det blir om lasten har stor reaktans.

Värmen beror på resistans i kabeln tillsammans med försämrad värmeavledningsförmåga när den är lindad.