Jobb är jobb privat liv är privat liv, eller....?

Man kan ha samma jobb men ändå se det på olika sätt

Spontant tycker jag det är tråkigt om folk hamnat på ett jobb de inte känner passion eller intresse för. Men folk gör som de vill...

Jag vill ha skillnad mellan jobb å privatliv. Samtidigt har jag inget emot att jobba ävertid några timmar om det krävs eller delta på firmafest. Använder också jobbtelefon som privat telefon. Om någon försöker kontakta mig nr jag inte jobbar så får jag helt enkelt hänvisa till att jag är ledig och de förstår då.

Jo, generaliserar man så kan jag se sådana tendenser (om det inte bara är mina fördomar).
Jag kan dock inte riktigt se motsättningen i att lämna jobbet på jobbet och att ha grupptänk.

Det trista är att folk inte respekterar att man kanske har andra intressen/värderingar i livet än vad dom har. Jag har dom vänner jag trivs med och har ärligt talat inte tid med fler. Jag har även gott om intressen och en fru jag gillar att umgås med och göra saker ihop med. Men det betyder inte att jag hatar mina kollegor eller tycker mitt jobb är trist, bara att jag vill kanske lägga tid på annat än jobb, som ju redan tar 9 timmar om dagen för mig.
Sen kan jag tycka att folk tvunget måste tävla mot varandra och dricka sprit för att lära känna varandra är lite meh, när man kan luncha och fika ihopa i åratal och inte tycka det räcker för att lära känna varandra.
Allt är inte svart eller vitt, men många fixar inte att man är grå. Efter att ha jobbat ihop ett år tittar en kollega konstigt på mig när jag tar en starköl en fredag eftermiddag; han trodde jag var nykterist för att jag oftast bara dricker alkoholfritt. Trots att jag berättat att jag kör bil varje dag efter jobbet...
Exakt samma reaktion fick man när man åt rn hamburgare till middag en dag, bara för att man ofta äter vegetariskt. Många vill ha det så, svartvitt, antingen går du på julfesten eller så hatar du ditt jobb och kollegor... Trist

Skickades från m.sweclockers.com

Jag vill helst inte blanda ihop arbete och fritid.

Jag blandar inte ihop jobb och fritid. Jag går till jobbet och är trevlig och pratar med alla o.s.v. och sen går jag hem och slappar och gör det jag egentligen vill

Det finns ju förstås några undantag med vissa man träffar utanför jobbet, men då ska de verkligen vara personer på samma frekvens som en själv, annars får det vara.

Jag fullständigt hatar genomskinliga fester med folk jag halv-känner. Folk sitter fint klädda och kallpratar om ointressanta saker i några timmar sen åker man hem besviken.

Väldigt glatt inlägg känner jag! Detta är inte min kopp med te!

Jobbar inom industri med ett skiftlag på 10 personer, och kan ju då givetvis inte ta med själva jobbet hem. Men ser i alla fall 4 st av dom på laget som riktiga vänner. Träffas en del på fritiden, festar, kollar sport osv tillsammans.
Har alltid tyckt om att umgås med kollegor jag tycker om även privat.
Sen tror jag överlag att vi skiftarbetare inom industrin ofta har mer "nära vänskap" än väldigt många andra jobb.

Jag går på julfester och kick-off evenemang etc.
Har gått mer och mer mot att inte dricka särskilt mycket.
Men annars är jag ganska hård på tiderna och jag stänger av jobbmobilen utanför kontorstid.

Beror lite på hur man själv känner inför sin arbetsplats. En arbetsplats kan ju fungera bättre om de som arbetar där känner varandra bättre. Jag gör lite som jag känner för (oftast går jag inte på jobbgrejer), men jag an förstå grejen med dem ändå.

En del av jobbet är att bygga relationer med sina medarbetare. Det dagliga arbetet främjas, och du som person har bättre möjlighet till utveckling inom företaget, eller att få referenser. Självklart kan man tacka nej till privata fester, men det mesta som anordnas för att främja arbetslaget tycker jag att man bör delta i. Det är oftast, i min erfarenhet, en kul grej, och bra personlig PR.

När jag började som arbetsledare tog jag hem jobbtelefonen, men inte längre. Vissa avgränsningar behövs för att lätta på stressen. Det är egentligen enda anledningen. Skulle gärna ta hem telefonen om jag kunda låta bli att läsa jobbmail på fritiden.

Jag har jobbat på två avdelningar en längre tid. På den första avdelningen startade vi en "klubb" där vi bastar, käkar, och dricker. Det är mycket roligare att vara på jobbet när det går att ha det så. Dom ställer alltid upp även om vi inte har jobbat ihop på två år. Vi jobbar inte heller på samma företag längre. Rätt ny där jag jobbar nu men är bra vän med en medarbetare redan.

Däremot måste man inte vara kompis med sina medarbetare. Det viktiga är att arbetet fungerar.

Människor är sociala. Man sätter mest käppar i hjulet för sig själv om man inte deltar.

Gen Y/Z signing in

För min egna del är det självklart att gå på de flesta tillfällen då det ges möjlighet. Det handlar om att bygga för framtiden. Mina chefer idag är mina fd arbetskollegor. Jag sitter som chef idag inom det område jag var tidigare anställd som arbetare. Detta pga min sociala förmåga att prata med människor och uppskattas både på arbetet och privat. Jag skiljer inte på hur jag bemöter människor. Alla får en chans och bedöms på hur de beter sig. Jag bemöter alla inklusive säljare och leverantörer som ringer oss med grundläggande respekt. Men jag slösar aldrig med någons tid. Är det ointressant att köpa en produkt så ger jag ett klart budskap direkt och sedan avslutar jag samtalet. Det sparar både mig och den andre dyrbar tid. Likadant i princip hanterar jag relationer. Personer som är otrevliga eller dryga undviks om de är omöjliga. Personal som missköter sig får inte någon förlängning efter provanställningen osv... Alltså relativt självklara saker. Det är inte en rättighet att jobba hos oss.

Men i huvudsak, så ser jag alla kollegor som jag har som potentiella framtida kolleger/vänner. Jag är helt övertygad att om man tackar alltid nej och aldrig bjuder till det så kommer man bara bli en medelmåtta som jobbar som en slav 8-17 och är rätt bitter under arbetstimmarna men lever som en kung efter jobbet/super hårt under helgerna för att liva upp allt tråkigt. Livet behöver sin balans för man ska orka. Då är det bra om det "jobbiga" är kul så en negativ uppåtsituation inte behövs lika strakt. Jag vill inte leva så. Jag vill ha de bra hela dygnet.

Mina två cents i alla fall.

Var glad så länge du får inbjudan till olika samkväm.
En dag kanske du inte får någon längre och då kan det vara för sent att ändra sig.

Inte för att jag tycker att man måste fläta ihop jobb och privatliv helt.
Men det skadar inte att investera lite tid i sina kollegor.
Det är väldigt sällan bortkastad tid.

En julfest om året och kanske någon mer aktivitet kan väl vara OK, men jag skulle absolut inte gå på AW varje vecka eller nåt sånt. Det räcker att man träffar kollegorna ~8 timmar varje dag, 5 dagar i veckan. Det borde ju räcka för att "lära känna" dem. Har inget intresse av att veta hur de är i berusat tillstånd.

Är introvert så jag behöver också använda min lediga tid till att ladda de sociala batterierna för att orka med nästa arbetsdag. Folk är olika och en bra arbetsplats borde respektera det och inte kräva att man ska åta sig mer än man orkar utanför arbetstid, oavsett om det är jobb eller sociala evenemang.

Försöker separera jobb och fritid, t ex tar jag inte med mig jobbet hem även om jag skulle ha möjlighet till det ibland (tidsrapportering, mailande, utbildningar m m).
Ett sätt som kan fungera för en del är att ha speciella jobbkläder, när man tar av dem så är man ledig. Det blir då en tydlig symbolhandling, underskatta inte värdet av något så enkelt!

Visserligen har vi rätt mycket att göra så övertid är mer regel än undantag. Knappt att man hinner fundera över saker/tänka ut lösningar m m som man egentligen borde hinna göra på arbetet, så de bitarna kan tyvärr även bli på kvällar/helger.
Inte helt optimalt alltså, men vi jobbar på att få till förbättringar inom de områdena.

Har med telefonen under ledig tid och svarar för det mesta, dock får jag ytterst sällan samtal utanför arbetstid.
De gånger det är så kan det vara någon snabb fråga el någon som inte visste om att jag var ledig just då. Ser inte den biten som något problem alls.
Skulle det vara så att jag behöver engagera mig i något el att det blir ett längre samtal så skriver jag arbetstid på det.
Någon kollega och även vissa kunder/slutanvändare har blivit mer än så och kan snarare betraktas som vänner.

Middagar/fester är helt frivilliga och de som vill/kan deltar.
Ser dessa som en möjlighet att träffa kollegor som man inte träffar så ofta, sammanhållningen inom gruppen stärks.
Många gånger deltar även chefer och andra från högre upp i organisationen.
Visst blir det såklart en del jobbsnack då, men långt ifrån enbart det. Ser maten m m som betalning för den tid som läggs ner.
Det handlar aldrig om något råsupande utan deltagarnas berusning hålls på en skötsam nivå, inte sällan är flera i sällskapet helt nyktra.

Jag personligen väljer ibland bort fester/middagar som innebär resor el som jag vet brukar vara långdragna.
Även om man inte behöver något att skylla på så är det rätt enkelt för mig då varje fest/middag kräver resa och helst bör någon av oss finnas kvar på orten. Att hävda att man behöver vara kvar för att jobba/ha beredskap ger ju både en orsak och visar engagemang för arbetet.

Inom kontoret (även inom företaget i stort) har vi rätt familjär och avslappnad stämning där vi finns till för varann.
Det är nog en rätt avgörande faktor för att vi orkar fortsätta jobba på så hårt som de flesta av oss gör.
Även cheferna m fl är rätt jordnära så man tänker knappt på att den som sitter bredvid en i bordet på middagen är en hög chef.

Men det är ju långt ifrån alla företag som har det så...
Dock skadar det inte att försöka få lite bättre kontakt med de man ändå spenderar en del tid med.
Så att du och kollegan åtminstone jobbar åt ungefär samma håll, det vinner du också på i längden.

Jobbar som IT-konsult på en mindre ort för ett internationellt IT-företag.

Jag skulle helt klart fortsätta jobba. Däremot skulle jag kunna ta mig tiden att hitta drömjobbet, kanske vidareutbilda mig, kanske gå ner lite i arbetstid, kanske till och med starta eget?

Jobbet är för min del nödvändigt för att hålla en struktur i vardagen, hålla igång sociala relationer etc. Har man dessutom stimulerande arbetsuppgifter så kan det nästan vara riktigt kul att gå till jobbet.

Edit: Känner mycket igen mig i det @D. skriver. Jobbar du också för ett globalt bolag på tre bokstäver, med en biltillverkare som stor kund?

Brukar alltid försöka delta i aktiviteterna med jobbet men dricker aldrig och lämnar oftast först av alla. Försöker mitt bästa att inte blanda jobb och privatliv, bor dock utomlands och de flesta av mina vänner kommer från jobbet.

Det är exakt sådana här dryga fördomar som är så tråkiga. Varför i h*te skulle jag bli en bitter medelmåtta som jobbar som en slav 8-17 och super hårt på helgerna, för att jag är restriktiv med min fritid/jobb ratio?!
Du förutsätter att alla har samma mål och värderingar som dig, och att det krävs för att göra ett bra jobb och vara en god kollega.
Min arbetsplats tar personliga förutsättningar på stort allvar och både chefer och kollegor inser att vi alla är olika, och att vi funkar ihop just för att alla respekterar och accepterar de olikheterna, oavsett om det gäller kunskapsnivå eller hur många AWs man är med på.

Skickades från m.sweclockers.com

Då måste jag vara speciell... Har haft industrijobb där det varit väldigt enformigt arbete på olika linor (löpande band).. och så fort man lärt sig vad det är man ska göra, så går det utan att man behöver tänka. Man kan koppla bort totalt och lyssna på musik eller snacka med grannarna. Är man snabb nog, så fixar man lite kö till nästa person och kan då läsa tidningen en stund eller något..
Ganska avslappnat arbete både fysiskt och mentalt.. på sådana jobb jag haft.