Utredning för autism/ADHD i vuxen ålder

Tror du får gå till vårdcentralen och fråga om en remiss till psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Alternativt kan man kontakta dem direkt och begära en utredning. Jag tror att utredningar normalt endast görs om eventuella problem faktiskt skapar problem i ditt dagliga liv och där är det upp till dig som vill ha utredning att förklara detta så de förstår. Väntetid kan vara upp mot ett år i vissa regioner.

Jag har ingen diagnos men jag känner igen mig mycket i detta. Tänkte att jag ska följa denna tråden.

Sätta igång saker har jag verkligen behov av att bli bättre på. Här har jag inte ens några tips, är bara skamsen över migsjälv att jag inte kommer till skott så ofta... När jag väl får igång nåt så vill jag inte sluta för jag vet inte när lusten kommer tillbaka nästa gång... typ.

Somna har alltid varit segt för mig och jag tänker mig att fys-träning skulle hjälpa mot detta, men då är punkt nr 1 som en käpp i hjulet. Känner du igen dig?

Det kostar runt 30k att göra privat, vårdcentralen är sannolikt att du får ligga på ordentligt för att få en utredning.
Så pengar eller tid och ork

Du kan börja med att boka en psykologitid hos t ex Kry som sedan kan hjälpa dig att ta det vidare, men det kommer att sluta med att du behöver gå till vårdcentralen oavsett om du vill ha en utredning.

Tycker @Det Otroliga Åbäket lyfter väldigt goda poänger. Fråga dig själv: vad skulle en eventuell diagnos de facto innebära för dig? Hur skulle det påverka ditt liv? Skulle det få dig att ändra ditt beteende? Din självbild? Varför? Varför kan du inte ändra beteendet/självbilden utan att någon extern part applicerar en etikett på dig?
Du är den du är, oavsett vilken stämpel din omgivning applicerar på dig.

Jag menar inte att avråda dig från att genomgå en utredning, bara uppmana dig till att fundera på om det finns alternativa sätt att nå de tilltänkta positiva effekterna av utredningen.

Hursom, för att svara på dina frågor: När jag gick i terapi för depression ~2014 försökte jag och min terapeut övertyga primärvården om att låta mig genomgå en utredning, bland annat för ASD. De vägrade förrän man först testat de billigare alternativet (läs: medicinering). Jag har ännu inte genomgått nån utredning, men tycker mig ha hyfsat bra koll på min personlighet ändå, inklusive styrkor och svagheter. Även om jag fortfarande gärna skulle genomgå en utredning (mest för att jag är nyfiken) så tror jag inte att det skulle göra mig något gott i vardagen. Om något skulle det nog leda till kassa ursäkter som legitimerar att jag ger upp istället för att försöka förbättra mig i de områden där jag upplever utmaningar.

EDIT: Jag har förresten precis börjat läsa denna bok, skriven av en kvinna med ADHD, ASD/Aspergers och GAD (ångestsyndrom) om hur hon hanterat/hanterar vardagen, samt vad vetenskapen säger om det mänskliga tillståndet. Ganska kul och hittills intressant
https://www.bokus.com/bok/9780241987117/explaining-humans/

Citat:
För att en neuropsykiatrisk utredning ska göras behöver dina svårigheter vara så stora att det påverkar dig dagligen, i flera situationer eller miljöer. Alltså såväl hemma som på förskolan, i skolan eller på arbetet.

Källa: https://www.1177.se/behandling--hjalpmedel/undersokningar-och...

Den informationen tillhör ju enbart dig. Ingen kan anta att de ska få veta hur dina naglar klipps och målas. Det är din kropp. Tycker du att det passar så, gör det ju inget att prata öppet om dig själv.

Du är helt rätt ute. Det finns tre vägar: 1) Privat och betala själv eller offentligt och gå via 1) vårdcentral eller 2) egenremiss till psykiatrin. Alla har sina fördelar och nackdelar.

Privata utredare har oftast inga köer och debiterar 25-40 000. När diagnosen är klar brukar det i 95% av fallen gå bra att göra egenremiss till psykiatrin och få vidare hjälp. Vid vissa fall underkänner dock psykiatrin utredningen. Dessa företag har oftare en mer liberal inställning till diagnostik och de allra flesta får en neuropsykiatrisk diagnos. På psykiatrin kan det variera mycket beroende på vart i Sverige du är och vem du får träffa (gäller alla psykiatriska diagnoser då de baseras på intervjuer snarare än tester).

Egenremiss ska vara ett alternativ men många regioner tenderar att underkänna patienternas remisser då det saknas information. Skriver du en egenremiss så se till att den följer regionens mall, är fyllig med information om funktionsnedsättningar både som barn och vuxen. Var tydlig med hur svårigheterna påverkar din förmåga att leva ett bra liv. Vårdcentralen fungerar i praktiken som en första utredningsinstans som samlar in information och skickar det vidare till psykiatrin. Neuropsykiatriska frågeställningar har blivit vardag för vårdcentralerna varför de knappast kommer tycka att det är konstigt att du önskar en utredning. Däremot är det min erfarenhet av tillvägagångssätt skiljer sig enormt mycket mellan vårdcentraler. Räkna med att ditt ärende kan bollas fram och tillbaka i flera omgångar när psykiatrin är missnöjd med remissernas innehåll. När du väl kommit in i psykiatrin brukar man vara frikostiga med vidare utredning men pga. att efterfrågan på dessa utredningar exploderat kan väntetiderna vara flera år. Detta skiljer sig dock inom landet.

Hör av dig via pm om du vill bolla!

Behöver du någon typ av stöd i arbetet, vardagen, med dina barn eller ekonomiskt?
Någon form av utredning bör du göra, eftersom du uppenbart behöver antidepressiva.
Men det finns ingen större anledning att få en autismdiagnos på papper bara för att kunna tala om för andra att du är "stel".

Att prokrastinera betyder inte att man har en neuropsykiatrisk diagnos. Fråga dig själv vad en diagnos skulle hjälpa dig med, om det skulle göra någon skillnad. Om du tror det och inte "bara är nyfiken" så är det vårdcentralen först som gäller. Det finns ju hjälp att få om man inte klarar av vardagen men om du bara har lite autistiska drag (som de allra flesta i "normalbefolkningen") så är det bara slöseri på sjukvårdens resurser som inom psykiatrin redan är brutalt hårt belastade. Men om du känner att din vardag inte går ihop pga misstänkt neuropsykiatrisk störning så ska du såklart söka hjälp för det.

Hej!

Jag kommer också följa denna tråd med intresse, då jag är i "början" av denna fas. Har pratat med psykolog från Kry två gånger, som skrivit en remiss till vårdcentralen. Fick höra att väntetiden då var 4-5 år, men jag fick också en tid efter 45 dagar, så jag ska ha mitt första möte irl den 30e maj.

Jag har alltid tänkt att jag är "normal" (läs neurotypisk). Jag började luska i mig själv när mina päron separerade, och jag började bearbeta bagage jag har från uppväxten. I och med detta började jag komma i kontakt med människor som har någon typ av diagnos, och insåg att jag nog behöver utreda koncentrationssvårigheter (som sedan utvecklats till att innefatta många olika grejer).

För att svara på din fråga: jag berättar mycket om detta för min partner, en del för mina nära vänner, men när jag pratar om det på jobbet beskriver jag inte "bokstavskombinationen", utan jag beskriver hur jag fungerar som bäst i arbete, och hur jag inte fungerar. Så jag brukar inte nämna någon eventuell adhd eller liknande (vilket vore jättedumt iom att jag inte har fått någon diagnos).

En bra dokumentär kring Diagnoser är SVT bokstavsbarn:
https://www.svtplay.se/video/34072706/uppdrag-granskning-boks...

Förenklat alla personer är knepiga, det har alltid funnits personer som beter sig lite annorlunda. Och det är en del i det som har gjort att mänskligheten har utvecklas så bra. Jag tänker personer som totalt snöar in sig på oväsentliga saker som vi nu idag använder.

Nå dagens skola är tuff. Förr var det många som totalt körde fast, men det gick ofta bra ändå då det fanns enkla jobb med bra löner åt dem. Nu när samhället är tuffare så är det mer fokus på att satsa mer på vissa individer. Har föräldrar ett barn som beter sig lite annorlunda så kan barnet få göra undersökningar och kanske hittar de en diagnos som matchar deras beteende. De kan sedan använda denna diagnos för att dra slutsatser hur personer med denna brukar tänka. Sedan kan barnen få mycket mer hjälp av skolan om de har diagnosen.

Att själv i vuxen ålder kosta på en väldigt massa pengar på att få en diagnos, ja då får behovet vara stort. Att man som vuxen person ändå fungerar så bra så att man kan ha ett förhållande, tyder ju inte på att det är så superallvarliga problem man har.

*edit*
26 minuter in i filmklippet tar det upp det jag nämner. Barn har olika problem, för att de ska få hjälp i skolan behöver de ha en diagnos för att de ska få mer hjälp.

Varför inte börja med att lösa ett problem i taget?

Sömnproblem medför som du säger att allt blir svårare. Har man svårt att komma till skott blir du sju resor värre om man inte sover.

Jag rekommenderar melatonin. Tydligen kan adhd ha en koppling till en felaktig dygnsrytm vilket det melatonin kan rätta till. Utöver det är sömnhygien viktigt.

Om du lyckas lösa det och det ändå är jättejobbigt så kan du gå vidare.

Jag gjorde min utredning och fick diagnosen Aspergers syndrom, alternativt högfungerande autism, samt ADD när jag var 49. Jag gick via vårdcentralen för att få en remiss men jag fick tjata mig fram till det. Det beror nog mycket på den läkare man har att göra med om det går lätt eller inte. Beroende på var du bor kan det vara möjligt göra en egenanmälan så kolla upp om den psykiatriska öppenvårdsmottagningen där du bor har det alternativet. Det kan dock underlätta med en remiss från vårdcentralen.

Sedan ska man vara medveten om att en diagnos inte förändrar tillvaron särskilt mycket när man får den som vuxen, om den förändras alls. Det den leder till är att det blir lättare få hjälp med samtalskontakter och utifrån de behov man kan ha få hjälp med att lära sig hantera situationer man haft svårt med. Har man svårt att få jobb så kan man få hjälp med t.ex. lönebidrag och därmed lättare få sysselsättning men det är inget givet utan bedöms individuellt utifrån ens förutsättningar.

Att få en diagnos gör inte att livet helt plötsligt blir lättare. Det finns exempel på de som blivit besvikna och upplever att det blivit sämre, troligen pga för höga förväntningar på vad en diagnos kan leda till. Det finns andra exempel på de som använt diagnosen som en ursäkt för att slippa ta ansvar för sig själva. Det en diagnos kan vara bra till är att lättare förstå sig själv och varför man fungerar si eller så. Det är dock mångt och mycket som med andra saker, man kan bara själv genomföra förändringar och med en diagnos kan det bli lättare. Det är dock inget verktyg att gömma sig bakom.

För min egen del, som brottats med en halv livstid av funderingar över varför vissa saker varit så oerhört svåra, så har det hjälpt mig enormt. Just detta att förstå mig själv och varför jag agerar och reagerar som jag gör i vissa situationer. Det har dock inte enbart varit positivt, det finns sidor av det som gjort mig både arg och ledsen. Tänker inte utveckla så mycket mer om det här och nu. Är du intresserad av att veta mer så får du gärna fråga privat.

Så frågorna du bör ställa dig är, vad förväntar du dig av en eventuell diagnos och vad tror du att den kan ge dig?

Kry hjälper inte till med detta. Det är i första hand vårdcentralen som sedan remissar till psykolog/ev. Utredning.

Som redan nämnts, tror du att du skulle ha nytta av att ha en diagnos på papper? Känner du dig begränsad i ditt nuvarande liv på något sätt (utöver att neurotypiska är som de är 😁)?

Jag påbörjade en utredning som jag och min psykolog bestämde gemensamt att inte gå vidare med då jag fungerar helt okej i både privat och yrkesliv. Hen yrkade på, som redan nämnts att det är vanlig att en diagnos i vuxen ålder oftare blir ett hinder för en att fortsätta utvecklas.

Edit: om du redan märker av liknande drag som dina barn, varför inte angripa de på samma sätt som du gör med dem? Diagnoser är ju inget magiskt, bara "regler" för hur man fungerar på individnivå. Vet du om att ditt liv blir sämre utan rutiner, håll rutinerna. Är det svårt att hålla standarden uppe på jobbet när kollegorna är vaga i sin kommunikation, be dessa att vara lite tydligare. Osv. Jag tror att du har ganska bra koll på vad som fungerar eller ej, nyttja den till din fördel och anpassa livet efter dig

Enda egentliga skälet till att göra en utredning för NPF i vuxen ålder är om man själv känner att man är intresserad och upplever sig ha problem som kan vara kopplade till det. Undantaget är extrema fall där en funktionsnedsättning går ut över jobb, närstående, bostad, kost etc i omfattande utsträckning och kraftigt begränsar möjligheten till reell kommunikation eller planering människor sinsemellan (ja, jag vet sådana fall). Då kan en diagnos och behandling vara direkt avgörande för att ens tillvaro inte ska krackelera fullkomligt.

Jag har gjort utredning för NPF som vuxen (26/27 år) utan att ha fått diagnos. Har aldrig varit särskilt intresserad av utredning men min dåvarande läkare klargjorde för mig att det enda de kunde erbjuda utöver utredning var antideppar. I mitt fall lider jag av dystymi med flertalet suicidförsök som följd. Diagnosen uteblev då jag dels inte uppfyllde de grundläggande kriterierna för någon av diagnoserna men också för att de (ganska få) drag jag har av autistisk karaktär inte klassas som funktionsnedsättningar. Skulle nog säga att utredningen var det mest menlösa jag har gjort i hela mitt liv. Inget (för mig) nytt framkom om mig eller min personlighet som på något vis skulle kunna förklara det ena eller andra samtidigt som de var mycket måna om att kartlägga mitt privatliv in i minsta detalj. För någon med stor integritet är det närmast hånfullt att läsa återgivningen i journalen. Ett verkligt slöseri med psykiatrins resurser och skattepengar som jag på ett sätt nästan skäms över att ha bidragit till.

Naturligtvis är detta bara min egna erfarenhet och jag vill inte peka med hela handen åt någon annan, men om man funderar på ett genomgå en utredning bör man verkligen fundera i förväg på vad man vill få ut av det och hur man vill att det ska hjälpa en. Då kan man önska fritt tänker jag, om än realistiskt. Kan starkt rekommendera att lyssna på David Eberhards sommarprat från 2018 då han går igenom hur patienters förväntningar på psykiatrisk vård och deras redskap har ändrats de sista 30 åren. På 90-talet kunde folk hamna i extremt djupa och svåra depressioner innan någon ens tipsade dem att gå till psykakuten. Idag kan vissa Googla i tre minuter, hitta någon diagnos där de känner igen sig på enstaka symptom och sedan gå till psykiatrin med förväntningen att få just den diagnosen. Det blir något slags omvänt förhållningssätt där patienten är den som bestämmer vad denne har för sjukdom och när en legitimerad läkare eller psykolog drar någon annan slutsats är det denna som blir ifrågasatt.

Vad som gäller min öppenhet mot andra med de besvär jag har så är jag lite "blandad". Ingen i min familj känner till vare sig mina depressioner, inläggningar, tidigare trauman eller kontakt med psykiatrin öht. Har aldrig pratat med någon om utredningen heller. Däremot har jag blivit mer öppen de sista åren flertalet vänner och bekanta då jag helt enkelt upplever att det skapas bättre band om man emellanåt talar av sig. Den där tunga stenen har dunsat till inombords många gånger. En viktig detalj är dock att inte vara alltför belastande på sin omgivning. Många killar har till exempel svårt att prata om känslor och besvär, varpå de kanske gör det med någon enstaka person. Då kan det blir väldigt mycket för denne att bära om man konstant ska anförtro sig. Det blir en svår balansgång för mig då jag är själv både på jobbet och hemma, vilket gör att jag ofta känner mig ensam.

Nåväl, jag kan lika gärna ta det praktiska. Som tidigare har nämnts så kan du boka in en tid hos din vårdcentral och utgå ifrån det. De har bra koll på vilka mottagningar som finns och vad som ev skulle kunna hjälpa dig för just dina problem (som f.ö. inte behöver vara kopplade till NPF).

Annars kan du göra en egenanmälan till i princip vilken mottagning som helst. Enligt vårdgarantin ska du få tid inom tre månader hos psykiatriska mottagningar såvida du bor i rätt region för respektive mottagning. Du kommer få hem information, enkäter och liknande att fylla i innan ditt första besök. Kom dit förberedd och var tydlig med vad du själv är intresserad av att få ut av en eventuell utredning. Använd din fantasi så får du oftast ärliga och raka svar tillbaks. Läs gärna besökanteckningen i journalen efteråt och säkerställ så att inget väsentligt har missuppfattats (har själv blivit bränd på den punkten).

Mår du riktigt dåligt kan du kontakta en akutmottagning. Då får du nästan undantagslöst hjälp snabbare. Och i all välmening kan du skippa privata alternativ för det du beskriver. Du kan visserligen påbörja en utredning snabbare, men i slutändan kommer du inte få någon bättre vård direkt och priset är jämförelsevis mycket högt.

Oavsett vad så lycka till TS; Även jag vill slå ett slag för melatonin. Mycket effektiv mot sömnbesvär av min erfarenhet som du kan prova receptfritt.

Jag har nyligen fått diagnos (AHDH samt Autism nivå 1/Asperger) i vuxen ålder och kan säga vad jag tycker om det. För det första så förändras ingenting av diagnosen, man är fortfarande den man är så det enda den tjänar till är att man dels får tillgång till hjälpmedel men också information om hur man kan fungera.

Jag är helt öppen med mina diagnoser men tänk på detta, problemen man har är enligt mig bara en ORSAK inte en UNDANFLYKT. Är man en skitstövel för att man pga autism inte lyckas "läsa rummet" är man fortfarande en skitstövel, lyckas man inte leverera i tid på jobbet pga ADHD har man fortfarande misslyckats. Jag tycker helt enkelt att man måste lära sig att hantera sina problem om man skall passa in i samhället, arbetsgivare skall inte ta hänsyn till att man har ADHD utan det skall man själv göra för att hitta system som fungerar.

Vad gäller sömn så hade jag inga problem med att sova i genomsnitt 5 timmar per natt fram tills jag fick "värre" sjukdomar som gav ett ökat sömnbehov för att må bra (runt 8 timmar), så idag tar jag melatonin varje dag och får några extra timmars sömn med den hjälpen. Jag skall testa medicinering av ADHD om någon vecka och se om jag tycker om det eller ej, är skeptisk till det men det skall vara mer eller mindre riskfritt att testa några dagar enligt läkaren och skall kunna hjälpa till för att sova mer.

Det var också den här sjukdomsresan som gav upphov till utredningen, innan dess hade jag varken en tanke eller behov av att utreda men pga att jag behövde ändra mitt beteende så behövde man också utreda ordentligt för att kunna veta vad man skulle ändra.

Håller inte med, samhället är anpassade efter vissa normer. Inte för att det är bäst utan för att det är en normer.
Arbetsgivaren ska kunna anpassa inom vissa ramar om jag efterfrågar det, för kunna jobba effektivare och trivas på jobbet.
Alla vinner på det. Kan vara en enkel grej som ha stora koncentrationssvårigheter bland ljud/ljus/rörelser/människor, och då kanske man behöver kunna gå avsides ofta, oftare än andra.

Sen tycker jag att det är irrelevant att påpeka att man har diagnos för alla när det inte gör skillnad i sammanhanget, delvis underlättar för andra och mig själv.

Visst kan man behöva gå avsides och arbeta hemma/i tyst rum eller liknande för att arbeta optimalt, men jag tycker inte att det är något som en arbetsgivare skall tvingas erbjuda helt enkelt. Antingen får man lära sig hantera stökiga miljöer eller så får man byta till en arbetsgivare som tycker det är en bra lösning där arbetet fungerar med att man gör det, det bästa är såklart att göra både och då man i vårt samhälle behöver kunna klara stökiga miljöer oavsett.

Det ligger i en arbetsgivares intresse att värna om sin personal och även kunna vara flexibel för att attrahera dagens arbetstagare och tvärtom givetvis.

Att visa upp sin diagnos gör det enklare för arbetsgivaren att förstå innebörden i ens beetende och önskemål.
Skulle verkligen tro att de flesta moderna arbetsgivaren är galada att kunna skapa en bra arbetsplats för individen.
ADD/ADHD innebär ofta neurologiska skillnader i hjärnan som skapa hinder i vardagen som inte går att "träna bort" helt med hjälpa av psykogen eller liknande, precis som Autism. Det som är väldigt lätt för andra kan vara väldigt svårt för vissa.

Att skapa bra arbetsmiljö är nog lättare än att ändra människor personligheter, och billigare.

Ja men det kan vara så att arbetsgivaren inte tycker det passar att arbeta så på den arbetsplatsen och det tycker jag de skall få bestämma själva. Då kan arbetstagaren antingen köpa det och anpassa sig eller byta arbetsgivare till en som anpassar mer.

Jag tycker helt enkelt inte att ADHD skulle innebära att man får andra krav ställda på sig, man skall leverera lika mycket och om arbetsplatsen har en policy av hur man arbetar så skall man följa den. Sedan kan man som sagt välja att inte vilja arbeta på arbetsplatser där policyn inte matchar hur man vill arbeta, precis som alla andra kan göra.

Om man dessutom inte är intresserad av att ändra sitt egna beteende eller sätt att leva så fyller en NPF-diagnos heller ingen funktion rent praktiskt. Sedan har alla parter på en arbetsplats ett ansvar, men om en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan hos en arbetstagare i så pass hög utsträckning att man inte kommer kunna uppnå satta mål behöver man fatta beslut om vad som skall göras.

Jag har varit med om alldeles för många kollegor och konsulter som bevisligen inte klarar av det de ska göra eller rentav inte är motiverade att arbeta och efter en viss gräns så känner jag att man måste göra sig av med dem på ett eller annat sätt. När den gränsen är passerad har jag slutat bry mig om diagnoser för längesedan. Dock är jag inte i position att ta dessa beslut heller så det är lätt för mig att sia om lösningar också förstås...

Ofta visar sig diagnoser på något sätt som tar dig till vården. För min del var det en stor depression, via den fick jag en utredning där jag fick diagnosen autism. Men den hade gått under radarn under mitt vuxna liv för att jag någorlunda varit funktionerande (och någorlunda "normal") i samhället (tills jag inte var det). Diagnosen förklarar det mesta om inte allt jag haft problem med under tonåren och det vuxna livet. De sociala problemen främst i arbetslivet ledde till andra problem såsom stress och sömnproblem, så det blev en ond spiral. När du lever i detta tänker du att det är fullt normalt och att alla har dessa problem. Man har ju inget annat att jämföra sig med än det du själv upplever.

Så, om du har några slags problem, antingen fysiska eller psykiska, kan du gå till vårdcentralen för att få hjälp med detta och berätta om vad du har problem med. Jag gissar på att du behöver rätt tydliga "symptom" för att få en utredning. För mig tog det ett par års sjukskrivning och grov depression innan dom ens föreslog att jag skulle göra en utredning.

Vill du testa ADHD-medicin så kan det räcka med att träffa rätt läkare. I vissa fall behövs ingen utredning räcker med att du berättar om dina problem.

Regioner har ofta specialinriktade vårdmottagningar som har hand om psykiska funktionshinder, de går ofta under någon form av termen Vuxenhabilitering. Om du vill bli utred och inte får något napp från vanlig vårdcentral (folk som jobbar där är oftast inte så värst insatta i sådana här saker), ta reda på vad som finns i närområdet och skicka en egenremiss ditt, alternativt till psykiatrisk öppenvård, sen är det bara att vänta på svar om du inte vill sköta det privat.