Fick just syn på tråden. Kul. Tänkte dra en lång post om hur det ser ut för mig, som kanske har fler år på nacken är genomsnittet på forumet:
Finns väl i regel 2 lite sammanflätade sidor av det här.
Det ena är att förföra, att vara lite av en förförare, vanligen för att skaffa sig mer ytliga förbindelser som ONS och KK m.m. Det innebär ofta att spela teater, att man kanske inte är fullt så självsäker eller har ”det”, utan istället agerar man - som en skådespelare - och ger sken av att man har ”det”. Man följer en mer eller mindre utstuderad strategii den sociala proceduren med henne. Män som gör det här effektivt och "seriöst" använder sig ofta av 99:1 metoden (som en del kallar det för). Det betyder kort och gott att man tar kontakt med 100 tjejer under en och samma kväll, och kör sitt spel, och resultatet blir att man får 99 örfilar och slutligen 1 ligg. Lite komiskt, men mycket framgångsrikt. Vissa använder även statusmedel för att försöka påverka människor som är mottagliga för sånt.
En man bör tänka på att om en singel-tjej vill ha sex så får hon det nästan när hon vill, på ett kick, och att en tjej under en krogkväll eller en kväll på dejting-forumet i regel får många drulliga försök till uppvaktning. Så tjejer ser inte sex som något som behöver "uppnås", utan värderar sex på något annorlunda sätt än killar gör.
En del av det här "spelet" är att man måste anta en ointresserad och likgiltig inställning till tjejer, för att det ska bli känslomässigt uthärdligt. Om man öppnar sig för en känslomässig uppskattning av en attraktiv tjej, så blir man också lite nedslagen om man blir avvisad, och blir det mycket sånt så orkar man inte hålla masken uppe hela kvällen. Av alla de män som blir avvisade, så är ju förförare och players de som blir avvisade i särklass flest gånger under sitt liv, med tio gångers marginal lätt. Så, för att casanova-spelet ska funka, så kan man inte tänka mycket på vem hon är, eller hur och vad hon är, eller vad man eventuellt känner för henne, utan man tänker istället helt kallt att om hon avvisar en så är det inte mitt problem, utan hennes förlust. Det är givetvis inte särskilt sant, men det hjälper en att hålla uppe masken om sin egen förträfflighet. Det handlar mer om att tillryggalägga antal tjejer än kvalitet. Framgångsrika förförare lägger inte för mycket tid på varje kontakt, för han vet att han kommer att bli avvisad i minst 3 fall av 5 ändå. 99:1 principen avhjälper mycket.
Det här leder självklart bara till kortare kontakter, för som människa så orkar man inte hålla charaden uppe några längre stunder, och definitivt inte varje dag. Förr eller senare återgår man till att bli sig själv, det man egentligen är, dvs det man är när man inte tänker på vad man gör, inte agerar alls. Det här skriver många tvångsmässiga förförare om i böcker - inklusive Casanova själv i sina långa memoarer - hur psykiskt utmattad man blir, och hur man till slut t.o.m. kan uppleva att sitt eget kön måste jobba hårt för att få till några nyp medan det motsatta könet verkar ha orättvist mycket serverat för sig. Så, den här metoden är förstås inget som håller för långdistanser.
Den andra sidan av spektrat är i viss mån en motsats, att verkligen se till att inte agera eller falla för frestelsen att dra nytta av eventuella kortvariga fördelar från agerande. Och det kan vara nästan lika svårt som att agera – som ovan. Det här gör en mer avspänd, lugn och varm, och mer mottaglig för långvariga relationer men även mer sensitiv. Man serverar helt enkelt henne exakt det hon kommer att få. På så sätt attraherar man den kvinna som kan ge en själv det man är i behov av känslomässigt, nästan automatiskt, vilket ju är den djupaste av anledningar till att man söker kärlek överhuvudtaget. Det blir inga spel, inga gåtor att lösa och inga rätta eller felaktiga sätt. Det är som en par-dans: alla går att dansa med, men vissa känns ”ok”, andra känns bara konstiga, medan ett fåtal känns helt underbara, som om Gud sänt just den människan till världen bara för ens egen skull.
Hur bra det blir för en man i begynnelsen av en sån relation beror oftast på hur mycket han törs öppna sitt sårbara inre. Är han självsäker nog att öppna sig mycket, så kan det jämföras med den mycket grundläggande och nästan euforiska värme, lycka och trygghet som en mor kan ge en son. Det är i särklass den egenskap som gör att vi lever längre, upplever en mening med att leva, blir mer hälsosamma, välmående, avslappnade och toleranta mot vår omgivning. Den här mer öppensinnade vägen är däremot en väg som oftast kräver massivt med tålamod och ibland smärtsamma brända försök innan den ger frukt. Många gör också misstaget att ”lära av sina misstag” på vägen, och blir med tiden alltmer konstlade och ”medvetna” i sitt sökande, vilket förstås resulterar i att den man till slut finner passar in på en mer konstlad mall, än den man egentligen i grund och botten är, och vad man är i behov av. Eftersom allt i det här avseendet är på blodigt allvar, så kan man inte kan tillämpa några psykiska försvarsmekanismer eller borsta saker under mattan och låtsas vara oberörd, och allt känns då betydligt mer omtumlande – både positivt och negativt.
----
Oavsett var någonstans i gråzonen mellan dessa två man befinner sig, i sitt sökande efter sina behov, så gör många misstaget att betrakta sig själv som aktören och den andra parten som ett bollplanket, där man strävar efter att bollen ska studsa tillbaka mot en på rätt sätt. I synnerhet män har en tendens att se varje reaktion hon ger ifrån sig som en återspegling av det han gjort. Men vi bör komma ihåg, att när en man är intresserad av en kvinna, så har även hon en ”strategi” över hur hon ska förhålla sig till honom, och hon är ingalunda ”bara sig själv” utan hon tenderar även själv att se honom på samma sätt - med mer eller mindre spontana metoder. Bollplanket är alltså inte plant och bollen studsar aldrig bara vinkelrätt ut från motsatt håll den kom, utan hon är lika personligt ”ojämn” som vilken bergvägg som helst, och dessutom förändras hennes ”form” hela tiden med tidens lopp. Det här måste varje Casanova tänka på, och inte se och tolka allt så bokstavligt.
Söker man kortare ytliga kontakter så måste man observera henne mycket noggrant och räkna ut vad som egentligen rör sig bakom kulisserna, vänta på rätt ögonblick att angripa, och på vilket sätt, och använda varje ögonblick och känslotillstånd hos henne för sin egen fördel .... men om man är mer ”sig själv” så observerar man inte mer än man känner att man är intresserad av. Man bara är, helt enkelt, i vetskapen att om man inte gör sig till så attraherar man automatiskt vad man behöver. En Casanova är i regel den som måste toffla till max, medan den som är sig själv är motsatsen. En Casanova tofflar förstås inte i bokstavlig mening, men han ser sig själv som 100 % ansvarig för huruvida det blir någon kontakt eller inte. En man som inte ser det så, kan rimligen inte vara förförare.
Alla har vi sedan vårat sätt som vi blev på, av naturen eller av den värld som omger oss. Vissa kanske blev mer åt det ena än det andra hållet, rent naturligt. Dom som blev mer åt det förförande hållet agerar så i livet och känner därför inte att de ”spelar ett spel” som jag beskrev det ovan, även om de handlar på i princip samma sätt. Det finns även andra typer av människor, som faller utanför dom här ramarna. Dom kan livet ha varit väldigt orättvist mot. Dom kan t.ex. redan tidigt i livet fått uppleva stor hur deras naturliga behov av känslor och tillgivenhet har blivit missbrukade av andra. Dom har ”kapitulerat” och slutade medge att de är i behov av något, dom låtsades vara oberoende och oberörda, för att det kändes för smärtsamt. Och för att väga upp detta i vuxen ålder, så vägrar dom att erkänna att dom skulle vara i behov av att tillfredsställa några faktorer eller behov överhuvudtaget, och agerar istället ut saknaden/frustrationen genom att aggressivt visa att dom står över allt och alla, och är ”en riktig man, å ingen jävla toffel” etc.
