På retroresa i Chicago

På väg!

Eller ja, bilden är egentligen tagen på hemresan men den passade bättre i början.

Första morgonen i den blåsiga stan tas ut på Navy Pier. Stillsamt och lugnt, åtminstone de första timmarna efter gryning.

Det gamla postkontoret på West Van Buren Street har en historisk status i Chicago och är tack vare omfattande renoveringsarbete fortfarande mäkta imponerande. Om det ser bekant ut beror det säkerligen på att bankrånet i The Dark Knight spelades in här.

Mötte senare upp min vän Andy som körde oss ut till en av hans lokaler, lite mer än en timme från stadskärnan. Här fanns det gott om broadcastutrustning i form av skärmar, videobandare, signalgeneratorer, matrixswitchar och en massa annat roligt. Det är inte ofta man ser en Sony BVM-D32E1WU i hög person längre.

När allt är skrymmande är det av största vikt att nyttja utrymmet så gott det går. Även om det resulterar i vissa framkomlighetsproblem.

En portabel entumsbandare från RCA som fortfarande fungerar. Stor skillnad mot exempelvis en Ampex VPR80, som redan den betraktades som liten med dåtida mått även om den är jämförbar med ett mindre kylskåp.

En probe från Philips, gjord för att mäta bildrörsskärmar. Den är utformad likt en pistol och mätningar tas med hjälp av avtryckaren. Inte särskilt skonsamt för pekfingret i det långa loppet förmodligen.

Liksom många andra städer påvisas en helt annan karaktär på kvällarna i form av belysning och ljusskyltar än vad som är synligt på dagen. Chicago är nog lite mer gammaldags än många andra städer vilket gör det ännu mer charmigt.

Andersonville ligger strax norr om Chicago och är ursprungligen en svensk stad då många utvandrare från Sverige etablerade sig här på 1800-talet. Namnet kom dock till så sent som på 1960-talet och känns idag mer amerikanskt än svenskt, men det finns ändå matställen, museum och butiker med svenska teman här.

Art Institute of Chicago är mer än väl värt ett besök. Även för mig som inte är särskilt konstintresserad spenderade jag med lätthet över tre timmar här och hade aldrig en tråkig stund. Riktigt vackra utställningar som lätt fångar en både med klassiska målningar liksom mindre kända men fortfarande tilltalande ditton.

Jag kanske är den enda på museet som är mer intresserad av skärmen än vad som visas på den. Det har jag märkt är mer eller mindre standard iofs de gånger som CRTs används... Detta ser ut att vara en Sony PVM-2530.

Union station, på väg mot Brookfield. Det är lätt att slappna av och ta det lugnt i den stora, vackra vänthallen som är väldigt gammaldags.

Här vill man inte knuffa ner någon barnvagn. Fråga Kevin Kostner om det.

Framme i Brookfield tog jag mig till Galloping Ghost Arcade, som har en av världens största samlingar av arkadspel. Man betalar en inträdesavgift och sedan får man spela hur mycket som helst fram till midnatt.

Många kabinett är generiska med egengjorda skyltar, såsom Bubble Bobble. Litet av en kompromiss men en fullgod sådan.

Vissa spel mer eller mindre måste vara original för att vara spelbara. Tempest är ett bra exempel på det, vilken jag aldrig har spelat på arkad tidigare. Fantastiskt bra än idag.

Inte sällan är spelen sorterade utifrån spelserie, genre, utformning eller tillverkare. Här är hela Donkey Kong-trilogin samt Mario Bros uppställda på rad. Längst bort (knappt med i bild) står Punch-Out, tillsammans med Super Punch-Out.

Galloping Ghost utgörs av flera arkadhallar i en och samma byggnad vilket gör det omöjligt att få en komplett överblicksbild. Även i varje enskilt rum är det svårt att få med allt då det är helt absurda mängder spel.

Med totalt över 900 arkadspel är skicket mycket varierande. De flesta är fullt spelbara men olika fel, i synnerhet vad som gäller bildskärmarna, förekom i märkbar omfattning. Vissa skulle må bra av lite enklare fix, andra en regelrätt service och några hade med fördel bytts ut helt och hållet.

I särklass mest intressanta var SegaSonic the Hedgehog, vilket är ett arkadspel från 1993 av Sega AM3 som har passerat under radarn för de allra flesta. Spelet har en isometrisk vinkel där man genom olika hindren ska ta sig till ett mål, liknande Marble Madness och till viss del även Sonic Labyrinth (som visserligen kom senare). Det är dock väldigt fartfyllt och svårnavigerat, vilket lätt gör utmaningen frustrerande snarare än givande men med några små modifikationer hade det säkerligen kunnat bli riktigt bra.

En kort promenad, som visar ett axplock av spelen, finns att se här: https://youtu.be/GJSF4mDDK8g

På Labor Day tog jag mig till BestBuy för att handla lite film samt gå en runda. Deras vardagsrumskoncept känns bra mycket mer inbjudande än vad som finns i de flesta svenska butiker.

Uppe i Sears Tower är utsikten god och maffig, men hela konceptet kändes lite väl turistanpassat för min smak.

Trots det är överblicken man får klart trevlig och gjorde mig mer intresserad av att utforska ännu mer.

På väg mot Emporium gick jag förbi en av motorvägarna och såg rusningstrafiken klockan 4PM. Jag slutar aldrig att förvånas över att vägarna fylls och åter fylls oavsett hur många filer man expanderar med.

Framme på Emporium Arcade Bar vid Fulton Market. Hyfsat enkelt och anspråkslöst ställe med ett gäng trevlig flipper- och arkadspel samt tillhörande bar.

Som på många andra ställen växlar man in kontanter mot polletter. 25 cent blir en pollett och räcker till en credit på arkadspelen samt en halv credit på flipperspelen.

Stället bygger mer på social interaktion med biljardspel, lufthockey och liknande än solohäng. Kanske inte riktigt min grej som ensamvarg men hade ändå en klart trevlig kväll här.

29-årsdagen började på Au Cheval med en förbaskat god burgare till brunch. Vanligtvis beställer jag helt naturellt utan ost men denna gång fick det gå och det är jag tacksam för. Missa inte denna lilla kedja om ni är i Chicago eller New York någon gång!

Kvällen spenderades på Logan Arcade som i huvudsak tycks rikta in sig på flipperspel men också har ett bra utbud av arkadspel.

Prisnivån är liknande den som på Emporium, men till skillnad från dem används här faktiska quaters hellre än polletter. Det tycks vara en ovanlighet idag med tanke på att all omsättning från spelen måste växlas från mynt hellre än sedlar eller digitala transaktioner.

TMNT har jag spelat ett otal gånger i flera arkadhallar i USA men detta är första gången jag fått uppleva Turtles in Time på arkad. På sätt och vis är det en klass för sig, men frågan är om inte Konami gjorde Super Nintendo-portningen bättre än originalet till och med? Enligt mig gjorde de faktiskt det.

Centigrade 37 fastnade jag särskilt mycket vid. 70-talsflipper med rejält pling-plong och lagom lugnt tempo. Känns som att mycket flipper på 80- och 90-talet blev för brant för min smak. Förmodligen är det ett tecken på att jag är för trög för flippren helt enkelt.

Logan var det sista retrostoppet på resan och var väl värd att spendera sin födelsedag på. Inte alls samma kvantitet som hos Galloping Ghost förstås, men stämningen är verkligen på topp och det märktes att alla spel var mycket väl omhändertagna.

Jag tillhör antagligen minoriteten som hellre drar till arkadhallar än traditionella barer eller shoppar Blu-Rays på plats än en massa alkohol och tobak i taxfreen på hemresan. Det jag har lärt mig av Chicago är att dessa sysslor kan vara långt roligare än att ägna sig åt turistmål och det känner jag är något som gör mina resor till just mina hellre än någon annans. Det var ju bara något år sedan som jag reste utomlands för första gången och utöver alla vänner jag har kvar att hälsa på så verkar det ju finnas gott om spännande arkadhallar och butiker som jag har kvar att upptäcka. Inte minst i USA.