Bubbelminnet var precis som MultiMan påpekar våldsamt hypat och skulle minsann ersätta alla andra typer av minne. Det var snabbt (dock bara under vissa förutsättningar och organisation) och hade god teoretisk packningstäthet. En extra funktion var att vissa operationer kunde utföras direkt i minnet utan att passera CPUn. Det senare krävde givetvis någon kontroller i sig, varpå konceptet var en smula meningslöst.
Bubbelminnet hann faktiskt komma i produktion och letade sig in i produkter, men det tvärdog och ersattes av den redan då gamla och hatade hårddisken när den i praktiken faktiskt var både större och snabbare.
Det är inte första gången i datorhistorien och knappast den sista. Ett annat kardinalexempel är som sagt "laserminnet", alltså en optisk trumma som läses med laser. Det minnet skulle bli så stort, påstods det, att det lilla faktum att man inte kan radera minnesceller inte spelade någon roll; det var bara att skriva nytt på ett nytt ställe, minnet var ju så gränslöst stort. Och tja, stort var det. Den första riktiga kommersialiseringen var CD-skivan och med sina 650 MB var det givetvis kolossalt stort jämte dåtiden hårddiskar (10-30 MB), men långsamt var det, dyrt att läsa och skriva det kunde man inte alls. Trots belackarna och trots optiska laserminnens teoretiska packningstäthet har de ju sprungits om av hårddisken många gånger om. På 90-talet talades det om plast- och polymerminnen och för inte så länge sedan realiserades den första memristorn - en teoretisk komponent som förutsades på 60-talet men alltså nu finns i praktiken (lagrar väl några bitar eller så på en labbplatta) eller "racetrack memory" som är en annan framtida teknik. Av historien lär vi oss att det går tiotals minnen med på pappret topprestanda och finfin potential för varje lyckat exempel. I själva verket är nya minnestyper *extremt* ovanliga.
Av alla typer av minnen har endast ett fåtal verkligen realiserats, williamsminne, fördrjöningsminne, hålkort/remsa, trumminne/hårddisk/magnetband, ferritkärneminne, RAM/ROM, optiska minnen (CD, BluRay, etc) och endast hårddisken och RAM har blivit universella. Och det finns snart sagt inget optiskt, mekaniskt, kemiskt, biologiskt, akustiskt, kryotekniskt, etc, etc, etc fenomen som inte har undersökts för att kunna minnas saker...
SSD har goda fördelar i att det är en rätt konventionell teknik som funnits i 30 år och är besläktade med även tidigare befintliga, framgångsrika, teknologier till skillnad från alla de spekulativa minnen som ser jättebra ut på papper. Jag är osäker på om HAMR kommer hamna på historiens kuriosahög eller blir ett framgångsrecept. Det är en teknik som kan förbättra hårddiskar dramatiskt. I nuläget får man dock bara halva bittätheten med HAMR jämfört med konventionell perpendikulär lagring. Men den forskningsgrupp som nu bildas kanske råder bot på det?
