Jag kände en Turkisk kille som var 20 år gammal och heter Bahadir (Muslim, Pasha blodlinjen) som jag har känt väldigt länge (snart 7 år). Vi har alltid spelat tillsammans och haft askul, pratar om allt till och med saker man aldrig skulle erkänna till någon annan. Han bodde i en av Turkiets största städer; Izmir/Bursa, och även trängsta boenden. Han hade sin skollaptop som han behöll efter deras skola blev nedstängd. Han var väldigt fattig och levde med en stor del utav sin släkt och närmre familjemedlemmar i sitt hus. Två utav han yngre bröder bodde i hans rum som knappt fick plats med dem.
Han har alltid varit besatt av Ottomanska imperiets historia och Bakufun, Shogun:ater under dem Japanska inbördeskrigen runt 1400-1800 tal innan modernismen och dem västliga inflyttande tog över tradionalisterna. Så spelen Total War: Shogun 1 & 2 var något han hade en del hundratals speltimmar på. Han ville alltid köra med mig. Han ägde dock inte DLC:na/expansionerna till det så jag bidrog till det. Har även bidragit till massa annat.
- Faktiskt runt 1200 kr till en främling på andra sidan jordklotet. Hans vänner kallade honom för Han eftersom han citerade mycket från Djingis khan.
Några dagar sedan så har han kommit tillbaks efter varit inaktiv (offline) på 2 månader. Trodde han hade lämnat all bakom sig eller hans hem har blivit förstört tack vare all upprop som pågår efter presidentvalet, eller all mass-censurering. Så jag bara väntade och väntade, vi hade lovat varandra att köra Rome 2 tillsammans efter jag skaffade det åt honom.
Visade sig att han själv var vid upproren. Han visade mig bilder på när han blev skjuten av en tårgas granat i ryggen, och saker han har filmat när han var fast på taket på en buss med en annan kvinna, och ingen av dem kunde andas med all gas i deras lungor. Många av deras kvarter var fulla av aska och rök, såg ut som Silent Hill på morgonen. --- Han berättade för mig att han var politiskt bunden till en sort motståndsrörelse för flera hundratals ungdomar där han hjälpte med planerna, han vägrade dock berätta vilken organisation det var, men han bestridde en sort terror grupp vid bergen nära Istanbul eller något. och att Turkiets regering gav stöd till terror gruppen. Och senare började jobba med sin far med agrikultur nära havet.
Han var alltid ärlig och brydde sig om allt och alla, och inspirerade mig till alla filosofiska aspekter. Han berättade mycket om religion och att alla som strider för en religion inte följer sin religion, utan sin tro. Han accepterade alla så länge dem acceptera honom, han skulle aldrig ens skada en insekt eftersom han ser en levande organism som sig själv fast bara vid en lägre utvecklings tid, att det var honom i annan form, men ändå inte. Han såg allting vi tog som ett lån.
Han hade alltid ett svar när jag behövde honom. Eftersom han satt flera timmar i dagen och veckan och läste alla böcker och utvalda böcker på biblioteket som var gratis. Också lärt mig mycket grundlig Turkiska av honom, fått lite Arabiska vid processen.
Bahadir hjälpte mig under svåra perioder med mobbning och misshandel, och alla mina "funktionshinder" som bara gjorde det värre, jag kunde inte tala med mina föräldrar, så jag hade Bahadir. Han älskade lyssna på allt och han refererade allt till sin egen livshistoria; vi hjälpte varandra. Och efter flera år kändes det som han var en del av mig. Nu är jag en väldigt social människor som känner allt för många människor, men jag kommer alltid tillbaks till det isolerade livet från verkligheten för att diskutera med honom, en främling jag aldrig träffat och aldrig kommer att träffa. Jag såg honom som sonen av Mahatma Gandhi, allt han sade tog ingen sida av debatten, han sade bara det folk såg som naturligt, det sanna men inte sanna, rätt och fel och inget är sant permanent, bara tillfället. Att ingen åsikt är sann och allt du vet är en lögn, för du ser det bara i dina ögon. Vid yngre åren stal han men gav tillbaks när han kunde. Han var ett rent exemplar av den rätte och oskyldige människan. Han stödde min tro för Buddhism (inte många i Sverige) och min glöd för vetenskap som trotsa hans religion.
Tack vare honom har jag fått den inspiration för att bli en krigsfotograf, eller bygga en kyrka i Burma. Jag är besatt om världen omkring mig och bryr mig inte om mitt liv. Jag bryr mig om den verkliga verkligheten som vi har blivit isolerade sedan från födseln, allt tack vare en person på Internet.
...
För 9 dagar sedan fick jag en bekräftelse att Bahadir gick bort tack vare en tumör i hjärnan, som hans yngre bror meddelade via Steam, igenom Bahadirs användarkonto. Jag har fortfarande inte tagit bort kontot från min vänlistan, utan den är online ibland när hans lillebror använder datorn. Det känns konstigt varenda gång hans bild kommer upp på skärmen, känns som om det vore han.
Jag vet inte riktigt hur jag känner mig med det här. Han lärde mig mer än vad mina föräldrar och skolor har, han formade mig till den jag var. Det känns som om jag har tappat nånting viktigt i ett hav, men för att få tillbaks det skulle förstöra mig. Som att anledningen varför man drunknar är för man inte simmar.
Kommer aldrig glömma dig Bahadir!
1994-2014 : Min vän jag aldrig träffade
