Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Känns som jag har lite ångest just nu, riktigt varför vet jag inte. Kanske för jag vänt på dygnet igen, vaknade kl 2 idag. Är ledig från jobbet just nu för första gången. Trodde det skulle bli skönt att vara ledig, har till och med längtat. Det var skönt dom första dagarna, men nu har det gått lite mer än en vecka och jag har inte gjort ett jävla piss känns det som. Kanske också därför jag känner ångest just nu.

För 6 månader sedan började jag på ett nytt jobb inom snickeri av en slump. Aldrig jobbat eller ens hållit på med det tidigare, men det var en egenföretagare jag kände genom kontakter som behövde extra hjälp och eftersom jag var arbetslös just då tackade jag ja till det. Bättre än ingenting. Har jobbat hos honom i ca 6 månader nu, och eftersom jag inte har någon utbildning och saknar massa kunskap vill han att jag ska gå en 3 årig snickarutbildning som lärning hos honom nu för att kunna fortsätta. Det är lön under utbildningen som successivt ökar och man får arbetscertifikats-intyg som snickare efter man gått klart. Alla jag pratat med, föräldrar, familj, bekanta tycker det är jättebra och att jag borde köra på det. Men saken är den att ända sen jag började har jag inte känt att det är detta jag vill jobba med. Det är väldigt fysiskt jobbigt och slitsamt. Nu har jag visserligen vant mig, men i början de första veckorna kom man hem från jobbet, käkade och sen bara gick och la sig direkt för man var helt slut. Knappt någon fritid alls. Börjar kl 7 varje dag och behöver oftast gå upp 5:30 pga olika restider. Det är också ett mansdominerat yrke med ganska rå och grabbig jargong, vilket jag inte riktigt trivs med. Det beror ju såklart på vart man är och vilka personer man arbetar med, men generellt som ung kille är man som en måltavla. Sen tycker jag inte heller att det man gör i yrket, t.ex plattsättning, lägga golv, måla osv är inge vidare kul. Så generellt känner jag inte att detta yrket är något för mig. Har inget större intresse liksom. Men å andra sidan, vad ska jag göra istället då? Jag vet ju ändå inte vad det är jag vill bli. Och slutar jag är det inte säkert jag får tag på ett annat jobb direkt. Här får jag en utbildning, arbetslivserfarenhet, lönen säkrad i 3 år (Bor i hyresrätt), och med arbetscertifikatet kommer jag alltid kunna få jobb inom byggbranschen med sen. Så detta är mitt dilemma jag grubblar på. Iaf skönt att få skriva av sig lite. Hur hade ni gjort i min situation?

När man letar efter någon att mysa med, eller prata om vad du vill kan sluta med att det rinner ut i sanden, eftersom du söker något att stilla ditt "begär" med. Innan jag blev tillsammans med min nuvarande tjej så var jag helt inne på att jag inte vill ha något, utan bara vara singel ett tag. Men hon var slug och förförde mig med chilifried chicken och andra vuxen aktiviteter. Nu 5 år senare, hund och lägenhet känns det fortfarande riktigt bra även ifall det har varit lite upp och ner. Moral of the story: Tvinga inte fram det

Tycker inte du ska gå runt och må dåligt över hur världen ser ut, gör ditt bästa för att göra världen till en bättre plats. Att du mår dåligt över det gör ingen skillnad Förutom att du själv mår dåligt då vill säga.

Vafan... Ebola?

jag hade köttat på. har du ingen annan utbildning så lär du inte snubbla över en sån här chans igen.
Klarar du av det så gå åtminstone 3år, sen kan du göra nånting annat eller jobba deltid som snickare, & fixa nån utbildning som du vill ha.

jobbar själv helger på bageri då går ja upp 04 kollegan hämtar mig vid kl05. långa dagar oftast klar vid 13-14.00 men har blivit dagar till 16 då är det tungt.

andra jobbet är dator/telefon rep är helt OK mycket pill / problemlösning.
vad har du för intressen ? vad skulle du vilja jobba med ?

Jo, jag kör väl på det då helt enkelt. Jag fick det säkert att låta som jag var bortskämd när jag skrev det, men så menade jag inte. Det är klart jag klarar av det om jag bestämmer mig för det, även om det är tufft.

En annan sak jag också grubblar lite över är att jag är nu redan 22 år. Utbildningen är 3 år, jag kommer då alltså vara fucking 25 år när det är klart. Livet bara rusar iväg och det känns inte som jag hunnit med så mycket idag som en 22 åring borde ha hunnit med i livet. Vet inte om 3 år av detta kommer hjälpa mig med det eller om något annat skulle vara bättre. Du förstår nog vad jag menar. Det känns liksom som ett stort val som påverkar mycket.

Generellt kan tänka mig jobba inom IT eftersom jag alltid haft intresse för datorer och teknik så. Har sökt olika tjänster inom IT tidigare. Fick jobb som telefonförsäljare ett tag, men det var riktigt tråkigt. Hade också tur och blev provanställd några veckor på Inet som servicetekniker. En gång fick jag nästan jobb som telefonsupport också. Har dock inte sökt några fler IT tjänster nu på ett tag, men ett sådant jobb har jag nog chans till att få. En IT-utbildning jag tittat på som verkar kul är systemtestare, men då behöver jag plugga upp först för att bli behörig.

Men men, jag kör väl på snickare ett tag. Så länge jag får betalt så Kan ju alltid hoppa av om jag verkligen inte vill fortsätta eller bestämmer mig för något annat. Just nu svävar jag ju bara omkring i tankarna och vet ingenting om vad jag själv vill.

Haha. Mer en följdsjukdom till någon form av magsäcksinfektion samt en värre typ av halsfluss.

Tack för dina försäkrande ord, känns som det är svårt att träffa nya personer, antingen måste man till klubben eller via vänners vänner. Vad jag menade var väl mer av en referens till låten av Whitney Houston "I wanna feel the heat with somebody... with somebody who loves me.". Det är vad jag vill - någon som älskar mig. Trodde det var fallet då hon tyckte om mig men efter detta känner jag mig ledsen eftersom hon bara lekte med mig.

Trevlig fredag på dig!

Hej gott folk.

Kan ju bidra med min depphistoria då jag behöver ventilera känner jag.

I vårt lägenhetskomplex var vi en grupp grannar som beslutade oss för att börja umgås då vi trots allt var ganska jämnaåriga. En av dessa var en tjej som var väldigt trevlig. Hon hade även en distanspojkvän som besökte nästan varje helg som även han var sjysst. Dock var hon oftast själv och ville umgås till den grad det gick då hon var ensam och visade sig dela många intressen med mig. När man bodde bredvid varandra var det nice med avslappnat hängande efter jobb ibland.

När detta pågick allt längre så var det lite svårt att veta hur man exakt skulle tolka allt. Hennes personlighet var alltid väldigt entusiastisk och det var svårt att syna vad hennes beteende faktiskt innebär från hennes sida. Själv kändes detta alltid lite obekvämt sett till pojkvännen i bakgrunden som också även han dök upp ibland och det skulle känts som fruktansvärt dålig stil att försöka tränga sig på i ett förhållande så jag förhöll mig lite reserverad i sammanhanget och inte fullt så kramgo som hon kanske bjöd in till. Under den här tiden så blev jag helt klart intresserad av henne men lade locket på medan hennes upplägg såg ut som det gjorde. Relationen de hade var väldigt svårbegriplig för mig samtidigt, de hade varit ihop en längre tid och verkade trivas men såg ut att ha tillvaron ganska uppdelad och något av det vanliga sociala tycktes saknas som man oftast ser med par, detta kände jag dock inte var min sak att avgöra om de nu faktiskt uppskattade upplägget.

Då hon gillade sällskapsspel introducerade jag även vänner som kunde vara med och delta. Allteftersom fick hon också bättre kontakt med dem och speciellt fattade hon tycke för min bästa vän som jag själv dagligen hängde med på ett eller annat sätt. Hon började ha kontakt parallellt med oss båda därefter under en längre period men i hans fall så var omständigheterna mer straight forward då han knappt träffat pojkvännen och och inte bodde i närheten. Efter att han frågat rakt ut vad hon egentligen avsåg med sin uppmärksamhet så visade det sig att hon blivit kär i honom med tiden.

Detta var nu nästan två månader sedan och de spenderar det mesta av sin tid ihop hos honom och hon har gjort slut med sin tidigare pojkvän. Själv försöker jag spendera mindre tid med dem (har visat sig vara problematiskt när vi har gemensamma vänner och bor i samma byggnad) och har svårt att släppa det hela. Hon är dock jätteglad och driver för att vi skall hänga så mycket som möjligt i vänkretsen. Trots att jag försökt rycka upp mig och inrikta mig på andra tjejer efter dess så har jag inte kunnat förmå migsjälv att byta inställning ännu utan fastnar i tankar kring vad som hänt och vilka misstag man gjorde.

SÅDÄR! Inte den mest muntra läsning och aningen patetisk men kände att jag borde få ur mig det hela någonstans iaf.

Mmm.. Inget jag tänker göra om igen iaf och har jag något intresse tänker jag se om det leder någonvart direkt istället för att ha något naivt önsketänk.

Problemet för tillfället är dock hur man effektivt går vidare, 2 månader är rätt segt och gå och älta något konstant. Har inte heller någon lösning på hur jag skall hantera mitt sociala liv då vänskapskretsen blivit rätt så fuckad av det som hänt, orka springa in i den relationen varje gång man skall samlas.

Funderingarnas tid är kommen. Sökt nytt jobb. Vilket satt igång en extrem tankeverksamhet...

Får jag jobbet kommer jag få betydligt bättre lön (antar jag), men troligtvis kommer jag inte kunna ta ut all planerad pappaledighet. Samtidigt så kommer ju 3 mån uppsägningstid behöva räknas in för dem, vilket ger med 3 mån pappaledigt. Han kommer aldrig va såhär liten igen och jag vill egentligen ta vara på all tid jag kan, men samtidigt känns det som att detta är en chans som isf kommer väldigt sällan..

Kommer isf gå från en fast tjänst till en annan. Trivs där jag är nu men försöker "komma uppåt" vilket det inte ges några direkta möjligheter till mer än att jag fått mer att göra för samma dåliga lön. Även pratat med chefen om mina planer på att jag vill "uppåt" och det finns inte mycket sådant..

Samtidigt är jag långt ifrån att fått tjänsten, men samtidigt så börjar ju tankarna. Jag vill ha mer än vad jag har, jag kan mer än vad jag gör. Jag vill nå längre. Men jag vill ha all tid som går med min son.

Oh nej, 25 år. Jag är 26 nu och kommer vara klar med min utbildning när jag är 27. Jag tänkte som du när jag var yngre men det är inget du ska bry dig om. Vad exakt är det en 22 åring ska ha gjort då? Själv har jag jobbat och pluggat för det mesta. Har kanske rest utomlands tre gånger sedan jag blev klar med gymnasiet.

Upptäckte precis att vår nikon d5100 legat ute på en stol i en vecka. Den startar och allt funkar. Den hittar dock inga minneskort. Så hoppas att en hard reset hjälper, blir nog en reparation annars. Kändes lagom kul att hitta den när man inte varit ute på en vecka p.g.a. vädret...

Skickades från m.sweclockers.com