Är jag snål?

Jag ser dig inte som snål, jag tycker det är fullt rimligt att du inte vill betala deras "extra". Bara du ser och prioriterar alla i familjen som familjemedlemmar.

Sen att du har långsiktigt sparande till bara ditt egna barn är ju ju precis det jag hade när hag växte upp.
Min syster och jag har olika pappor, dock bodde min syster aldrig hos sin pappa mer än vissa högtider och på sommaren. Min mamma sparade åt min syster samtidigt som hennes pappa gjorde det samma åt henne. Min pappa sparade åt mig, dock inte min mor för hon har typ halva lönen av det pappa har.

Bonusbarnen behöver inte tre föräldrar som ekonomiskt stöd, dom för ändå dubbelt av allt ändå om man jämför med deras klasskompisar. Två cyklar, två tv's, två solresor per år och ofta jävligt mycket mer presenter.

Skickades från m.sweclockers.com

Jag tycker inte att detta om gemensam eller delad ekonomi är någon fråga att hänga upp sig på; det finns gott om traditionella kärnfamiljer som inte har gemensam ekonomi, trots helt "gemensam" familj.

Det jag ser som litet problematiskt är din inställning till sambons barn. Man kan givetvis inte välja att älska någon, men här verkar du ju snarare ha valt att inte göra det, när du säger att du aldrig kommer att älska dem. Du verkar ha stängt den dörren, och det känns litet tråkigt, när det inte är nödvändigt. Som du säger behöver det ju dock inte innebära att du faktiskt behandlar barnen sämre för det, så det behöver inte nödvändigtvis bli ett praktiskt problem.

Något som jag tror kan bli problematiskt är dock det senare du skriver, om julklapparna. Jag tror att det kommer fungera illa att behandla barnen olika; det riskerar att förhindra att någon egentlig samhörighet byggs upp i familjen. Din sambos barn kommer hela tiden att bli påminda om att de är annorlunda än ditt eget barn, och som du uttrycker det, mindre värda för dig. Det blir litet knepigt för dem, när deras halvsyskon får två "fullständiga" föräldrar i hemmet, och de själva får en och en halv. Visst, de har ytterligare en förälder på annat håll, men det gör ju bara det hela mer splittrat - det blir svårare för dem att känna att de har ett hem, när hemmet är uppdelat. Så länge barnen bor tillsammans känns det konstigt att inte behandla dem på samma sätt. Det blir litet av en askungesituation för din sambos barn, om än mindre extrem. Detta är ju också något som inte bara påverkar din och barnens relation till varandra, utan också barnens inbördes relation. Det kommer att förstärka känslan av att två av dem är syskon, och den tredje ett halvsyskon, vilket isolerar ditt barn från dem på samma sätt som de isoleras från dig.

Skillnaden ligger ju i att SueCias dotter inte kommer att bo med bonusbarnen hos deras pappa. Därför kan man inte kräva att deras pappa engagerar sig i SueCias dotter. Bonusbarnen kommer dock att bo hos SueCia, och då följer också samma krav på engagemang som finns för hans eget barn. Det distanserade förhållningssättet hade fungerat om SueCia och sambon inte hade haft ett gemensamt barn, men nu blir det helknepigt med särbehandling bland barnen.

Jag tror att det kan bli svårt att sköta det så att barnen inte märker något. Barnen kommer att prata med varandra.

En lösning skulle kanske kunna vara att du och din sambo utåt mot barnen gör gemensamma insatser, men att ni internt delar upp det. Se till så att alla barnen totalt får lika mycket, men att du bidrar mer till ert gemensamma barn och hon bidrar mer till sina. Rättvisemässigt kan det väl rationaliseras genom att hon som trebarnsmor kan ge mindre till varje enskilt barn än du kan göra som ettbarnsfar, och du kan därför få skjuta till mer till ert gemensamma barn.

Ett annat alternativ är ju att du själv lägger upp ett sparande i ditt eget namn, som du mentalt lägger upp för dotterns skull. När hon väl skall ta körkort, flytta hemifrån och så vidare, så skjuter du bara till de pengar hon behöver. Din sambo kommer väl antagligen att hjälpa sina egna barn på motsvarande sätt. Då blir eventuella skillnader inte lika tydliga: ert barn har inte 100 000 kronor som din sambos barn inte har, utan ert barn får fler körlektioner, dyrare stekpannor och så vidare på ett sätt som skiljer sig från fall till fall.

Det kan också vara lättare att motivera inför barnen, eftersom man då kan se det i termer av huvudansvar - din sambo bestämmer hur mycket ekonomisk hjälp hennes barn skall få, medan du är mer involverad i hur mycket ekonomisk hjälp ert gemensamma barn får. Det blir alltså inte så att du helt drar dig undan de andra barnen, utan att hon helt enkelt har utslagsröst för dem.

Det kommer ju alltid att vara en litet svår balansgång med detta, för ur något perspektiv blir alla lösningar knepiga. Jag tror dock att man kan undvika många problem om man i alla fall undviker att synliggöra särbehandlingen. Det är egentligen inte skillnaderna i sig som är problemet, utan vad skillnaderna symboliserar. Är skillnaderna då inte synliga finns heller ingen tydlig symbolik.

Ja asså sen går det inte påverka allt, det finns jätte komplicerade konstalationer av familjer som är uppbyggda på alla möjliga sätt och det finns väll inga riktiga rätt och fel så länge alla mår bra och är psykiskt välmående?
Jag menar, mår alla i familjen bra över situationen finns det väll ingen anledning att ändra något? (Dock är ju problemet med oss barn att vi inte alltid berättar vad vi känner).

Skickades från m.sweclockers.com

Tycker det är upp till varje enskilt par att göra upp om de ekonomiska frågorna sinsemellan. Det finns ingen bok att gå efter, inget rätt eller fel. Var och en får köra på det som funkar för dem själva.

Finner det dock inte det minsta konstigt att inte vilja betala för andras barn, jag hade resonerat likadant själv. Det är dina styvbarns föräldrar, och inte du, som ska stå för de fiolerna, att du råkar bo under samma tak som styvbarnen ändrar ju knappast ansvarsbilden. Vad skulle folk säga om du i analogi med detta begärde underhåll från dina styvbarns pappa för ditt och din sambos gemensamma barn? Han har samma relation till ditt och din sambos barn som du har till hans och din sambos barn.

Givetvis kan man ju inte hålla på och begära ersättning för varenda krona extra de där styvbarnen kostar en, och att det kommer kosta mera är ju oundvikligt, men jag skulle absolut inte köpa att bli klandrad för att inte acceptera planerade merkostnader, i stil med att din sambo vill ha bidrag för klädinköp, semesterresor, och sådant till styvbarnen.

Jag håller med dig, det finns ingen universallösning i sådana här fall. Däremot finns det olika förhållningssätt som leder till vissa typer av situationer, och jag har svårt att se att barnen skall må bra av att särbehandlas för att de har en annan biologisk pappa. Detta innebär alltså inte att jag tror att de kommer att bli djupt traumatiserade av det hela, men jag tror inte att det kommer att skapa någon vidare sammanhållning i familjen. Förutom att sambons barn och SueCia får svårt att någonsin bilda några egentliga egna familjeband, riskerar det också att separera det gemensamma barnet från sambons barn. De blir syskon, och det gemensamma barnet blir ett halvsyskon någonstans vid sidan. Så kommer det troligen att vara i viss mån i vilket fall som helst, men det förstärks av att man hela tiden påminner dem om att så är fallet genom att särbehandla dem. Om det gemensamma barnet får positiv särbehandling, vilket ju lätt blir fallet här, finns också risken att de andra barnen börjar tycka illa om det gemensamma. Detta är vanligt förekommande också i familjer där alla barn har samma föräldrar, men där det ena barnet favoriseras. I praktiken blir detta också en favorisering av det gemensamma barnet.

Hur kan det inte ändra ansvarsbilden att de bor under samma tak? Den som står för hushållet har väl ansvar över alla som ingår i det (i detta fall SueCia och hans sambo i relation till barnen), särskilt när det gäller barn som har begränsad förmåga att ta eget ansvar. De har dock inget självklart ansvar över de som inte ingår i det (vilket är fallet för sambons barns far i relation till SueCias dotter). Om man avsäger sig ansvaret över sin partners barn delar man ju hushållet i två delvis överlappande enheter, och det är här praktiska problem och sårade känslor riskerar att dyka upp.

Är allt svart och vitt? Nej!

Bara för att man inte älskar en så innebär det inte att man hatar. Han skriver ju att han tycker om sina bonusbarn. Att säga att man älskar sina bonusbarn utan att ha utvecklat några djupa band till dom är en ren lögn.

Bonusbarnen ska i första hand bli försörjda av deras pappa och mamma. Om man vänder på det - varför ska SueCia två bonusbarn ha 3st förmyndare som försörjer dom och hans biologiska dotter endast ska ha två, hur rättvist blir det? Blir ju bara konstigt.

SueCia tänker helt rätt. De ska givetvis dela på de gemensamma kostnader för familjens boende osv men bonusbarnens kläder, mat, sparande, idrott, prylar, nöjen osv ska i första hand finansieras av deras biologiska föräldrar.

Det där med semestern får ni egentligen komma överens om själva, det kan ju helt bero på olika saker, vad ni båda tycker är rimligt.
Men det är ju snällt att du vill betala lika mycket som din sambo, men ni tjänar ju granska lika också.

Kan nämna att min mamma och styvpappa delade upp det på vems barn det är, USA resan så betalade min styvfar 7 biljetter och min mamma 4.

Skickades från m.sweclockers.com

Föräldrarna har ensamt ekonomiskt ansvar gentemot barnen. Den enda konstruktion jag kan se som kan ändra på saken är TS skulle gå och gifta sig med sin sambo, och därmed drar på sig underhållsplikt gentemot sin fru, vilket förstås indirekt också skulle kunna innebära att han tvingas vara med och betala för styvbarnen, då frun har underhållsplikt gentemot dem.

För att ta ett analogi där det kanske är lättare att se nyktert på det hela och förbise det rent känslobaserade; om du flyttade in i ett kollektiv, tycker du då det vore rimligt att du påtvingades underhållsplikt gentemot eventuella barn som också råkade bo i kollektivet och vara skrivna på samma adress?

Nej, men då är det ju på frivillig basis, du har ju rätt att bjuda med vem du vill på en resa, eller betala vad du vill åt vem som helst, av vilka skäl som helst. Men ingen ska komma och klandra dig för att du inte har lust att betala någon slags månatligt apanage, eller för all del att du säger nej till att bjuda med dem på resan om du nu inte känner för det. Det är ingen självklarhet att du ska vara med att finansiera dina styvbarn. Om något ska de vara tacksamma när du ändå väljer att göra det, trots att du inte har någon som helst skyldighet till det.

Jag fattar inte riktigt vad du ojar om? Att TS postade tråden kan väl knappast tolkas på annat sätt än att han överväger möjligheten att han och sin sambo inte har den bästa lösningen för hushållets ekonomi. Ett slags självrannsakan. Här kommer vi andra in och försöker ge input baserat på den information som finns till hands.

Vad som är viktigt att funderar är också om något som funderar idag kanske inte kommer fundera senare och vad man i så fall ska göra åt saken. Som vissa varit inne på (jag själv inkluderat) är att det torde vara svårt att i längden verkligen följa den här rättvisemodellen, då så många gränsdragningar blir (eller borde bli) flytande i en familjekonstellation. Man är ju i någon mening ett lag som arbetar tillsammans och all slags (icke-nödvändig) uppdelning är potentiellt en risk för familjen.

Jag tycker det är konstigt att ni inte har gemensam ekonomi när ni har barn tillsammans, speciellt när hon nu är föräldraledig. Visst att du inte vill bidra till din sambos barn men det går ju även ut över din sambo då hon måste bära större kostnader då hon inte bara skall bidra med 50% av allt ni har tillsammans utan dessutom skall betala för sina barn. Så även om du inte bryr dig om hennes barn bryr du väl dig om din sambo? Jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte ha gemensam ekonomi när man har barn och bor ihop, det är ju bara pengar det handlar om.

En fråga, hur gör ni med mat? Delar ni helt på det eller får hon betala för sina barn själv? Om ni äter ute/köper take-out?

Känns ju också som det inte alls kommer vara en speciellt stark familjkänsla om man måste skilja på "mitt" och "ditt" och "ert" och "vårt".

Läs om, läs rätt. Jag skrev att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha det så. Inte att jag inte förstår hur andra kan ha det så, dock är det viktigt att man tänkt på alla aspekter. Sedan tycker jag inte familjekänsla är direkt tramsigt, det är rätt viktigt för barn att det känns bra hemma, vilket är något som kan vara svårt att uppnå när föräldrarna separerat.

Okej.

Fastigheten är lite knivig, en fastighet är en tillgång så om ni inte delade 50%/50% på alla tillgångar ni hade innan borde du ju köpa in dig i fastigheten på något vis. Det krångliga blev ju att du behövde ta ett lån utöver de kontanta medlen. Där skulle i var fall jag tyckt att du bara borde behövt betala de kontanta medel du hade och sen delar ni lika på alla kostnader, så i var fall jag gjort om jag var i liknande sits.