Många dioder i serie = hög amper = förstöra dioderna?

så länge du inte har för högt watt-antal / diod så går det nog utan problem.

det står specificerat för varje diod hur mycket ström den klarar
vanligtvis 20-30mA

En lysdiod brukar vilja ha mellan 20-30mA, får den mer dör den, mindre lyser den inte.

Du kan seriekoppla hur många Lysdioder du vill utan att strömmen blir för stark. För att strömmen är densamma genom hela kretsen.

Ska du däremot parallellkoppla många lysdioder så kan det vara värt att se över vad den sammanlagda strömmen blir.

För att svara på frågan, så länge du har rätt motstånd till lysdioden så behöver du inte oroa dig över att lysdioden går sönder.

Ja det skulle man kunna göra=)

Det finns en utmärkt FAQ om lysdioder

Om jag har förstått det här om lysdioder rätt så är det alltså..

En lysdiod tänder i regel vid 2v och 20mA. Höjer man spänningen till 5 eller 12v gör detta inget, eftersom strömmen fortfarande är 20mA? SÅ har det iallfall varit för mig, 12v och ett motstånd = 12v @ 20-25mA = lysande lysdiod.

ermm det är ju spänningen som drar det.. som de brukar stå på en del förpakningar 2.2v (max 3) är att man kan köra de på max 3 v sen om man skulle ha en källa som begränsar amperen de vet ja inte.. men de skulle gå sönder tror jag.. koppla så som det står i faq´en

om du har 12v och ett motstånd på runt 300 eller liknande beroände lysdiod så kommer spänningen gå ner till runt 3 v

obsavera att de senaste är ugefärliga siffror.. du får titta i faq´en för bättra uträkning

Om du tänker på ett 12v uttag och har en diod på 3v och 20mah så blir det såhär:

(12-3)/0.02 = 450Ohm du måste mao ha ett motstånd på 450Ohm som "äter" upp volten du inte vill ha (9v).

Har du 50st på 230V ska du mao ha: 4000Ohms motstånd för att dioderna inte ska smälla...

Ett motstånd minskar ju inte på spänningen utan bara på strömmen, det visar iallafall min multimeter. Enligt kjell och company är lysdioder i princip okänsliga för höjd spänning om strömmen är rätt.

ekner du har så rätt så blev fel på den näst sita raden

För det första: Varför i helsike kan man inte längre citera flera i taget? Vad är checkboxarna till för numera?

För det andra har mycket få riktigheter sagts i denna tråd. Anledningen är nog att de flesta som faktiskt kan något har börjat sky dylika trådar som pesten, vilket leder till att dumheterna florerar hejdlöst.

Va? Jag kan inte svara på din fråga, eftersom den är nonsens. Strömmen ökar inte vid seriekoppling. Bra framström finns i lysdiodens datablad.

Riktigt med hur ström beter sig i en krets. Dock klarar lysdioder vanligen en faktor två till fyra med överström innan den omedelbart dör. Dessutom lyser dioder redan vi några µA. Det är rent av mycket svårt att koppla in en lysdiod med rätt polaritet och ett någolunda framspänningsfall utan att den lyser.

Lev som du lär, vet ja! Ha sönder dina lysdioder som du vill, men förvilla inte andra. Vad tror du motståndet var till för. Ett motstånd är ingen konstantströmkälla!

Dumheter. Precis fel. Allt är fel. Kardinalfel. Ett motstånd sänker spänningen om någon ström går igenom denna. En multimeter har mycket hög inimpedans, och du kan naturligtvis inte mäta spänningsfall på detta sätt. Vidare är lysdioder extremt känsliga för ökad framspänning. Det är ju en halvledare, och strömstyrkan plottad som funktion av spänningsfallet är en mycket brant kurva i det område där lysdioden öht fungerar. Med "okänslig för ökad spänning" kan bara menas att med ökad spänning följer ökat motstånd, så att strömmen är konstant.

Först är du orolig för att strömmen skulle öka vid seriekoppling, sedan vill du köra utan motstånd. Det kanske förhåller sig så i Stålmannens, Harry Potters eller Monty Pythons universa, men ge fan i att kollapsa vårt till ett svart hål med egenkomponerade fysiklagar, tack. Jag vågar inte gissa hur många gånger det har informerats på detta forum att strömbegränsning är ALLT när det gäller lysdioder. Vill du inte ha ett motstånd, får du ha en konstantströmkälla. Om man inte har en sådan usel strömkälla dock, att dess inre motstånd sörjer för en lämplig framström.

Till alla: Alltså. Det heter Ohms LAG av en anledning. Inte "Ohms gissning", "Ohms förslag" eller "Ohms harshpsykos". Det är en generell fysiklag, och har som sådan inga undantag (växelström, negativ resistans och liknande är inga undantag, bara specialfall med fler variabler). Således. Om U = I * R, så måste _givetvis_ I = U / R samt R = U / I.

Hur göra då, om man vill seriekoppla lysdioder? Tja. Man adderar framspänningsfallen och får således ett totalt sådant. Utifrån detta väljer man en matningsspänning, högre än det totala framspänningsfallet, och dimensionerar ett motstånd sådant att strömmen genom detta vid skillnaden matningsspänning - spänningsfall är det sökta värdet. Säg 20 mA.

Vet man inte, så får man fråga. Den regeln har dock ett undantag: Man söker först. Man bör förstå att man inte är den första sedan tidernas begynnelse att vilja seriekoppla lysdioder. Således finns både frågor och svar redan. Fast, alla är vi barn i början. Det som dock är oförsvarbart är att svara med dumheter. Speciellt om dumheterna blandas med siffror, så att de framstår som kunskap.

Edit: Vidare: Watt? Någon har nämnt watt... Suck. Hur många elektroner klarar dioden? Hur mycket magnetism klara den? Det känns jätterelevant... Effekten är givetvis en summa, precis som spänningen. P = UI.

om man kopplar en lysdiod till växelström....blinkar den då ?

Ja. Men den kan gå sönder om växelspänningen överskrider zenerdito i backriktningen. Denna spänning är fullt jämförbar med framspänningsfallet. Med en extra skyddsdiod är dock en lysdiod kopplad till växelström en fullt möjlig konstruktion.

Om du seriekopplar lysdioder fram till ett totalt framspänningsfall som är lika med matningsspänningen så bestäms strömmen av det totala motståndet i kretsen. Detta motstånd är tämligen svårt att beräkna, varvid vi inte kan veta hur stor strömmen blir. Minsta variation i spänningen kommer att leda till en stor variation av strömmen. Vi får således en högst osäker och ostabil konstruktion. Den kan rent av råka i självsvägning.

Det är helt fel att gå efter spänningen från första början. Det man ska göra är att se till att strömmen är rätt. Är strömmen bra, så kommer allt annat att bli precis rätt, slaviskt följande naturlagarna.

I fallet med dioder om 2,4 volt, så är det givet att högst fyra ska seriekopplas, och ett motstånd ska beräknas utefter skillnaden (12 - 4 * 2,4 = 2,4 volt). Fem dioder, och motståndet kan inte enkelt beräknas (men måhända uppmätas). Fler än fem, och lysdioderna kommer inte att lysa - åtminstone inte i närheten av sin specade ljusstryka. Givet exemplet ska du alltså välja ett motstånd sådant att ett spänningsfall över detta ger en ström igenom den samma, som matchar märkströmmen för en lysdiod. Om skillnaden mellan framspänning och matningsspänning är noll, så ger det ett motstånd på noll ohm. Det blir givetvis rappakalja om du försöker räkna fram en ändlig ström. I = U / 0. Är framspänningsfallet större än matningsspänningen får du räkna med negativa motstånd (som är något helt annat än fenomenet negativ resistans), vilket med nödvändighet självt måste vara en spänningskälla.

Ja, under förutsättning att:

1) Dioden inte pajar av backspänningen.
2) Frekvensen är tillräckligt låg för att du ska kunna se blinkningarna. 50 Hz från vägguttaget blir nog svårt att uppfatta.

Ohms lag är faktiskt ingen riktig lag på samma sätt som Gauss eller Ampères lagar, utan snarare en tumregel som fungerar ganska bra i många situationer (läs: väldigt bra i de flesta situationer). Man kommer inte få något nobelpris för att ha hittat ett undantag.

Potentialskillnaden mellan två poler innebär ett elektriskt fält E som påverkar laddningen q med en kraft qE. Laddningen accelererar då enligt Newtons andra lag, men då och då krockar den med andra partiklar och stannar. Medelhastigheten blir konstant trots att laddningarna alltid accelererar, och eftersom det är så enormt många elektroner i en liten bit ledare så kommer medelvärdet att bli väldigt exakt. Därför fungerar Ohms lag.

Ampère och Volt är väldefinierade enheter. En ohm däremot är enbart en proportionalitetsfaktor som talar om förhållandet mellan strömmen och spänningen i en viss komponent. Detta är en funktion av komponentens geometri och dess konduktivitet, som i sin tur beror på materialens kvantmekaniska egenskaper.

(Fritt översatt från Griffiths, Introduction to Electrodynamics, mest sidan 289).

Sure. Visst har du rätt, men det är ändå gränsvärden som inte har någon betydelse för annat än mycket speciella material (eller rättare sagt, mycket speciella spänningar och strömmar). Men jag menar att detta är något man då får föra över på materiallära och fasta (eller "valfria" ) tillståndets fysik. Resistansen är ju alltid beroende av materialkonstanter, och material som har ett motstånd A för spänning B kan ha ett annat för spänning C (det är tom vanligt).

Ohms lag blir därmed en naturlag, och vi måste röra oss på andra abstrationsnivåer för att sambanden ska bli missvisande. Detta är ju i analogi med t.ex. temperatur. Temperatur är inte något särledes intressant på mikronivå (ytterligare några nivåer upp har vi ju t.ex. evolution, som är svårt att ta på, men lik förbaskat är naturlag).

Min slutsats är att Ohm lag är en naturlag, och den verkar på den nivån där man just vanligen finner naturlagar - på makronivå. En fysiker får ursäkta, men det är inte naturlag (:p) att alla naturlagar måste ha en intim bundenhet till naturkonstanter eller grundenheter. Edit: Vidare så vidhåller jag att Ohms lag saknar undantag. Men precis som du säger utdelas knappast några nobelpris för undantagen - hur intressanta de än må vara. Däremot finns det en uppsjö med exempel är Ohms lag ej är tillämplig, eller i vart fall otillräcklig. Inte något speciellt upphetsande med det. Vi kan ju vidare om vi vill, definiera Ohms lag som just en proportionalitetsegenskap.

Edit: Det finns ju förutom nivåer (kvant, mikro, makro, etc) även lagar som vi med gott fog kallar för naturlagar, även om de bara är partiella eller felaktiga (för extremfall), som Newtons lagar. Ohms lag är inte en lag i klass med termodynamikens huvudsats, men den är tamigfan inte sämre än tröghetslagen eller gaslagarna.

Edit2: För en kort summering kan man ju säga att Ohms lag är en experimentell lag, snarare än en lag som har härletts ur mer grundmurade dito. Experimentella lagar är ofta extremt slagkraftiga och robusta, även om de aldrig blir en fundamental lag. (Ett lysande undantag är dock termodynamiken, som från ångmaskiner blivit en av våra allra viktigaste och fundamentala lagar någonsin. Termodynamiken är en lag att dö för.) Det vanligaste fallet är dock att lagar stannar inom sitt fält. Däremot är sambanden i sig mer universella, och kan överföras på andra områden (hydralik, etc). I den kontexten kan vi dock gissa oss till, att om lagen skulle byta ihop (snarare än att enkla undantag hittas), så skulle det få stora, otänkbara, konsekvenser. Universums kollaps är givetvis bara retorik från min sida, men visar ju tydligt vad jag menar.

MBY har talat.

MBY har givetvis rätt - det är bara det att jag alltid har velat rätta honom.

Men det är faktiskt en mycket intressant fråga inom vilka domäner respektive lagar gäller, och vad som händer när man beger sig utanför de domänerna. Inte minst hårdvarubranschen har ju fått erfara det när de skalar ner komponenterna till kvantnivå. Det är häftigt när man kan se hur kvantmekaniken faktiskt börjar få icke-försumbara effekter.

Rätta på du! Jag vill understryka att du har alldeles rätt i kritiken mot min mer omsvepande omnämnelse "naturlag", utan att skilja på experimentell lag och en lag som faktiskt är ett svar på en fundamental ekvation - helt utan ens teoretiska undantag. Man skulle kunna säga att det finns ett A-lag och ett B-lag vad naturlagar beträffar. Ohms lag är en B-lag. Samtidigt är det viktigt att man tillåter antagandet att en "A-lag" kan vara långt ifrån kvantnivån (och månne vice versa).

Var lagarna appliceras är ju ytterst intressant, men tyvärr får vi nog inte gå in på det alltför noga här. Fast kvanteffekter har nog alltid haft icke försumbara effekter vad halvledare beträffar, även om de kan populariseras med valfri "bohring"-modell.

Undrar hur lång tid det dröjer innan vi måste ta hänsyn till strängteoretiska effekter i våra datorer? *stilla undran*

om jag kanske få höra en liten röst hörd så om man kopplar lysdioder till växelspänning så är det ju 4tidperioder den måste gå igenom för att gå igenom 1period så efter 50 perioder så är det 1 sec efter som vi har 50hz nät i sverige så bör inte lysdioden ta jäkligt med stryck då nätet inte alltid ligger på 230v? för det har ju en top som är mkt högre än just 230v
för först är nätet på 0v sen går det upp över 230v (kommerinte ihåg talet) sen så går det ner till 0 igen och då har vi avverkar 2tidperioder och sen så börjar vi från 0 och går till minus 230+ (talet jag inte kommer ihåg) och sen tillbaka till 0 igen så då är det 1 period ..

(har inte boken framför mig så jag kommer inte ihåg våran topp just nu )

men iregel är det vella inte så många saker som gillar växelspänning ? så det vore bara ett dumtval att göra det..

och om man mäter med en multimeter så hinner den inte ändra värdet upp o ner så just därför är vårat värde på 230v~

EDIT:
Jo jag hänger med .. vist det är inte bra att köra det rakt av bättre är ju att köra de på likspänning som de är mer gjorda för.. eller som du förslog med lite andra komponeneter i ett annat inlägg..

sen var har du varit? länge sedan man såg dig här... ajaj glad att du inte glömt våra halvkorkade ider och få dig fram stå som gud

Det har nog alla gjort någon gång, och det brukar vara standardargumentet mot förnuft: "Jag har minsann kopplat si och så, utan motstånd, och det funkar". Förädiskt är var det är. Vederbörande har säkert inte bemödat sig att mäta upp strömmen, eller att jämföra ljusstyrkan mot märkdito.

Saken är ju den, att om strömmen inte är rätt, så kan den vara fel på två sätt. Den kan vara för stor eller den kan vara för liten. Right?

Om den är mindre än märkströmmen så är det ok. Inget kommer att ta skada, men det visar att optimalt framspänningsfall är något högre än vad strömkällan ger. För tillfället. Men tänk om strömkällan ökar sin spänning något (t.ex. något kopplas bort), vad händer då? Mycket väl kan man tänka sig att strömmen genom dioderna ökar abnormalt. Ljusstyrkan är svår att uppskatta, så en strömökning kan ske obemärkt (ett tips är att alltid kolla något som dioderna belyser, snarare än att titta in i dem. Ögat har alldeles förträfflig fysiologi för att säkerställa att ljusskillnader finns inom dess känslighetsområde. Beroende på omgivning kan ljuskänsligheten justeras i storleksordningar om flera tiotal miljoner gånger).

Dessutom riskerar man att belasta strömkälla felaktigt. En hop dioder är ju inget annat än en (taskig) spänningsregulator. Om strömkällan behöver justera sig - så kan det inte ske normalt.

Om strömkällan är något som klarar hög ström - t.ex. ett datornätagg - kan detta effektivt döda dioderna med kort varsel. Är strömkällan i stället ett batteri, fås ju en ohyggligt dålig batteriekonomi. När batteriet är nytt, funkar det. Så snart polspänningen sjunker så lyser dioderna mycket sämre på ett icke-linjärt sätt.

Att "aldrig" ha stött på problem är lätt att genomskåda: Du har inte gjort det speciellt många gånger.

Sedan undrar jag vad det är man kämpar emot? Den ohyggliga kostnaden för ett motstånd (några ören)? Den oöverstigliga kunskapströskeln för Ohms lag (fyra räknesätt)?

Det blir speciellt märkligt när motståndet faktiskt är synnerligen okritiskt. Jag vet inte vad du har för strömkälla. Jag vet inte vad du har för lysdioder. Men jag gissar att 1 kΩ fungerar utmärkt. Lyser för svagt? Ta 100 ohm i stället! Hög spänning? Skit i att räkna bort framspänningsfallet. Dimensionera i stället för kortslutningsström.

Nej, efter tusentalet trådar om lysdiodsmotstånd, blir det lätt lite pinsamt när folk drar till med det gamla "det funkar utan". Ibland har folk använt bäbisdioder med inbyggt motstånd - utan att inse det!

Oftast bygger det dock på att inga lysdioder är ideala. De har alla en viss förmåga att sänka överström och därmed höja sitt framspänningsfall. Tur är väl det. Annars hade lysdioder utan motstånd förstört fler nätagg och orsakat fler bränder och av explosion skadade ögon än vad som nu är fallet (de idag så vanliga högintensitetsdioderna tenderar dessutom att "dö" betydligt mer snällt än gamla hederliga signaldioder - utan ett expanderande eldsmoln av smält plast). Och ja, jag har förstört min andel av lysdioder med flit, av misstag, av dumhet, av nyfikenhet och oförsiktighet. Och jag lovar att Ohms lag har gällt alla gånger.

Edit:
thunderinternet, jag hoppas att du förstår att ingen vill föreslå, att man kopplar lysdioder till växelströmsnätet. I alla händelser inte utan motstånd! Nu talade vi ju bara om växelström i största allmänhet, och vi kan ju avse en lågspänd växelströmskälla i synnerhet. Ingen vits är att räkna perioder i detalj. Förhållandet är nämligen enkelt: Är frekvensen 50 Hz, kommer lysdioden att blinka i just 50 Hz. Om vi helvågslikriktar får vi i stället en växlande likström om 100 Hz. Glättar vi, så får vi (nästan) växelströmmens toppvärde, vilket för sinusformad spänning råkar vara Û = sqrt(2)*U. Att en multimeter visar 230 volt beror inte främst på att den inte hänger med, utan för att den är effektivvärdesvisande, en önskvärd egenskap. Har man en växelström med udda kurvformer, så vill man ha en TRMS-visande multimeter. Vill man veta toppvärdet, så likriktar och glättar man helt sonika.

En lysdiod tar inte heller stryk av pulsad drivning. Den tar, som tidigare påpekats - stryk av för hög spänning i backriktningen, men frekvensen som sådan är oproblematisk. Det värsta som kan hända, är att lysdioden inte hinner med, och lyser "genomsnittligt" snarare än blinkar. Det krävs i regel många MHz för detta.

(För att röra till det lite extra så kan jag säga att i vissa strömsnåla applikationer så pulsar man lysdioder med överström. T.ex dubbel ström i en fjärdedel av tiden. Effekten kommer bli hälften, men på grund av ögats egenskaper så kommer den upplevda ljusstyrkan bli större än hälften av det normala. Speciellt i displaysystem där man har flera lysdioder [klockradio, t.ex.] så multiplexar man displayen. Detta främst för att förenkla kabeldragning, men har strömsnålhet som positiv bieffekt.)