Skrivet av DavidtheDoom:
Att förvänta sig att någon ska se en dokumentär för att delta är inte heller realistiskt.
Föreläsningen är sevärd. Se den.
Min sammanfattning av föreläsningen (som inte överenstämmer helt med mina personliga åsikter):
Föreläsaren heter Mats Alvesson, professor i arbetsorganisation och ledarskap. Sveriges Psykologförbund är organisatör.
Funktionell dumhet innebär avsaknad av självkritiska frågor: "Vad åstadkommer jag?", "Hur stor del av min arbetstid ägnar jag åt något som jag med rimlig säkerhet kan säga leder till något gott?", "Måste jag göra det här för att andra säger att jag måste?"
Det är bekvämt att vara funktionellt dum, man behöver bara följa den utstakade vägen och göra samma sak som andra gör, på samma sätt.
Onödiga ritualer, onödiga möten, policies och regler för allting, lättkränkthet och buzzwords är tecken på att organisationen frambringar funktionell dumhet.
Brist på sakskäl, efterfrågade och meddelade, är ett tecken på funktionell dumhet.
"Man måste vara ganska begåvad för att vara funktionellt dum", dvs utbildningsnivå eller intelligens är inte något som gör att man klarar sig undan att vara funktionellt dum.
Dumheten är funktionell, det vill säga den har fördelar för individen, man blir populär i organisationen och det är en fördel vid karriärklättrande...
...men kan vara destruktiv för organisationen och/eller samället...
...eftersom individer enskilt och/eller kollektivt, och därmed organisationen, saknar helhetssyn och resultatfokus.
Se bilden vid 57:48 med professorns förslag på aktiviteter för hur man kan minska funktionell dumhet i en organisation. Min favorit är bullshit-bingo, den ska jag nog börja med.
Jag tolkar föreläsningen som att funktionell dumhet är den individuella orsaken till Groupthink (ett begrepp som inte nämns i föreläsningen, för hur skulle professorn kunna sälja böcker om något som redan är välkänt?). Att individer identifieras som orsaken till problemet är förstås viktigt, eftersom det bara är därifrån lösningen kan komma. Personligt ansvar och engagemang.
Eftersom jag konsultar åt en statlig myndighet ser jag ofta delar av det här i praktiken. Jag har tänkt på det som "medelklassens Samhall". Välutbildade, medelintelligenta människor ägnar sig åt att göra rätt meningslösa saker på ett korkat sätt. Det är ett bekvämt ställe att vara anställd på, lyfta en OK lön och ta ut sex eller sju veckors semester utan att över huvud taget behöva förnya sig eller förbättra sig ett dugg. Eller reflektera över vad man håller på med.
På sätt och vis ägnar jag mig åt samma sak själv när jag väljer att fortsätta jobba åt sagda myndighet. Jag reflekterar visserligen över hur jag kan minska och underlätta för tredje part, vi kan kalla det allmänheten, när dessa ska göra saker som de är tvungna till att göra enligt lag/förordning. Men att på allvar ifrågasätta hela grejen gör jag inte, trots att jag misstänker att verksamheten i fråga är netto-negativ för att uppnå det mål som myndigheten existerar för att uppnå. Jag antar att jag får försvara mig med att jag är rätt aktiv med att ifrågasätta hur saker görs och ge konkreta förslag på hur saker kan göras både bättre och billigare. Inte för att jag har någon vidare framgång. Problemet är att ett gäng personer skulle behöva få sparken för att något skulle förändras på allvar och det kommer ju inte att hända. Det allra mest tragiska är att bara någon enstaka skulle behöva ersättas med någon bättre.
Professorn ger Wannsee-konferensen som exempel på fenomenet. En grupp högpresterande, välutbildade människor tog ett beslut som var klart genomförbart... men de hade ett rätt snävt perspektiv på vad som var ett bra beslut.
Jag tänker sticka ut hakan här och ge ett mer närliggande exempel: Att besluta att läkare inte skulle besöka äldrevården under Corona-epedemin för att ställa diagnos. Vilket är exakt deras jobb och ingen annans.
