Jag förstår vad du menar JoBu och du gör samma poäng som jag: nämn något som är ett "faktum". Men jag anser att ord som "faktum" blir meningslösa om vi har någon sorts ideala beviskrav på det. Om det finns några "faktum" över huvudtaget, om begreppet är meningsfullt definierat, ja då blir evolutionen ett faktum. Observera att jag systematiskt skiljer på evolutionen som faktum och evolutionsteorin som teori. Faktumet är det vi observerar och förklaringen vi ger detta faktum är teorin. Evolutionen kan vara ett observerbart faktum oberoende av teorin. Evolutionen som observerbart faktum är också äldre än den moderna syntesen, ja kanske rentav äldre än Darwins teori. Nämligen observerades evolution innan någon bra teori hade kommit på plats. Lamarck var bland de första att försöka förklara observationerna, redan Linné förefaller ha observerat det och tanken på att arter är föränderliga går tillbaka till antiken.
Så jag tror vi säger samma sak. Åtminstone ställer vi samma fråga till kreationisterna: Om evolutionen inte är ett faktum, vad då är?
Det språkliga har i princip alltid stor betydelse men det verkar ligga i trådämnets natur att relativt fort komma in på kommunikations kortakommanden. En vanlig grej är att se ordföljder som fristående och definitiva i stil med "1+1 är 2" när de inte är det. Det verkar som alla moderna mänskliga språk kan användas för skapa ordproblem av typen "hur långt är ett snöre?" kombinerat med otydlighet som "vad är meningen med livet?". Ett exempel som är/varit populärt i psedufilosofiska sammanhang är om så kallad fri vilja existerar eller inte. Med "psedu"-filosofiska menar jag när frågeställningen varken granskas sematiskt eller vetenskapligt. För att utveckla:
När man vill förmedla något genom tal och skriftspråk så sätter man ord på vad man menar så gott man kan, vilket leder till att ordningsföljden alltid är "mening --> ord -->...". Det är grundbulten i mänsklig kommunikation vare sig orden och syntaxen råkar ha relativt obestridlig mening eller inte. Frågeställningar som "finns fri vilja?" verkar effektivt maskera faktumet att det är omöjligt att veta vad frågeställaren menar(mening --> ord) utan kompletterande information. Om frågeställarens mening antas vara deterministiskta resonemang så är det korrekta svaret antagligen nej, med tillhörande diskussion för att få frågeställaren att förstå varför. Om frågeställarens mening antas vara om resultatet av signalsubstanser, elektriska impulser etc som leder till att någon köper kebabpizza i stället för en hawaii är vad som i vanligt språkbruk defineras som fritt val så lär svaret vara ja, med tillhörande diskussion.
Å andra sidan, ordföljder som inte har fristående obestridlig betydelse, vilket är fallet med var och varannan mening vi säger/skriver kan ofta ursäktas av att det är tillräckligt uppenbart vad som menas. Finns ingen större anledning att tex säga "tror" i stället för "vet" i alla sammanhang när sammanhanget ändå indikerar betydelsen. Blir snabbt löjligt "Ja jag vet vilka mina föräldrar är. Eller vänta jag sa helt fel!!. Jag menade att jag TROR jag vet vilka mina föräldrar är!".
Det verkliga problemet är när det inte är uppenbart eller när folk vill feltolka, men allt är givetvis inte rent sematiska snedsteg. Många förväxlar evolutionsteorin med livets uppkomst, andra tycker att det faller på sin egen orimlighet att isbjörnar haft sån ofantlig tur att de slumpats fram på nordpolen i stället för afrika osv.
Jag citerade mest MBY för jag tycker det fetade visar hur man enkelt kan undvika att diskutera helt olika saker. Att liv kan evolutionera borde man kunna kalla starkt faktum. Om man tex är hyggligt säker på vem ens biologiska föräldrar är så har man förhoppningsvis lagt märke till att man inte verkar vara en exakt kopia av varken mamma eller pappa. Eller att inga andra, förutom möjligen enäggstvillingar, verkar vara exakta kopior av någon annan heller. För att spinna vidare på MBY-fetningen: Om man inte misstänker att man grovt missförstått något och tror på evolution så långt, som jag antar att alla som skrivit i tråden gör, men inte evolutionsteorin i stort så blir naturligtvis följdfrågan: Vad är det som man egentligen inte tror på?
