Äldre pc låter som en polisbils siren och startar ej upp.

Om kondensatorerna har börjat att läcka så behöver det fixas innan du går vidare med felsökningen. Det är byte som gäller, göra rent spelar ingen roll för läcker de är de sannolikt kass.

CPU-överhettning innan datorn ens har postat skulle jag säga är väldigt osannolikt såvida inte kylflänsen ligger på botten av chassit.

Så länge det är samma kapacitans (F) och samma eller högre spänning (V) så är de lugnt.

Av beskrivningen låter det som elektrolyt som läckt ut. Antar att det främst är relativt stora kondensatorer i närheten av CPU-sockeln som läckt? De tillhör spänningsregulatorn för processorn, och belastas ganska hårt under användning. Brukar vara de som ger sig först.

Det är till och med väldigt troligt att det är de som får moderkortet att bära sig åt. Med kassa VRM-kondingar hamnar processorns matning så gott som garanterat utanför toleranserna, kanske är ett larm om det som ylar.

Är du det minsta rädd om grejerna byter du ut dem innan du spänningssätter moderkortet igen, samt vaskar rent moderkortet från eventuell elektrolyt som läckt ut på det. Du behöver kondingar med samma eller nästa nummer högre kapacitans, samt samma eller högre spänningstålighet. Sikta på någon typ med låg ESR. Finns guider på nätet hur du väljer kondingar till olika typer av recappingprojekt. Vad det gäller teknik för att löda loss från tjockt laminat med flera lager finns det guider också.

VRM = voltage regulator module = spänningsregulator.

Kondingarna glättar utspänningen, de sitter inte i någon högpassfilterapplikation, så det är inte så himla noga med kapacitansen

Normal tolerans uppåt på aluelektrolytkondingar brukar vara ungefär 20%, vilket också säger något om att det sällan är särskilt jobbigt om kondingarna råkar bli lite större i den sortens applikationer man använder sådana. Det är definitivt inte känsligare att man kan ta närmaste större E-seriestorlek om de som sitter där har något icke standardmässigt värde. Nedåt kan det dock vara lite petigare, man ska definitivt inte välja mindre kondingar än vad som sitter där.

Gott. Det är inte helt trivialt att löda loss från tjockt moderkortslaminat, särskilt inte om man bara har nån trött Biltema-lödpenna eller liknande, smart av dig att plugga på lite innan du ger dig på det

Ska jag komma med ett konkret tips som du förmodligen inte hittar i någon guide, så är det att inte underskatta värdet av att förvärma moderkortet med varmluftspistol eller hårtork innan losslödningen. Bara att få upp det till ~70 grader - under de flesta aktuella plastsorters förglasningstemperatur och fortfarande hanterbart med tunna handskar - kan göra underverk.

Själv brukar jag sikta på 130-150 grader om det inte finns några plastdetaljer i närheten som kan ta skada, eller risk att värma upp elektrolytkondingar över sin specade arbetstemperatur, men det är förstås lite mer risky business, särskilt om du inte har någon bra IR-termometer.

Givetvis ska man egentligen inte tipsa om att slarva med säkerheten, men löder man bara någon gång ibland är det rätt lugnt att sitta inomhus utan någon särskild ventilation också. Slemhinnorna blir irriterade av kolofoniumröken långt innan det blir farligt när det rör sig om engångstillfällen, man märker om det blir för mycket. Gissningsvis är det också farligare att vara ute i skogen och grilla korv över barrträved - kolofonium är tallkåda.

Köksfläkten kan annars funka som substitut till ett riktigt punktutsug om man är orolig, och då har du nära till ugnen att förvärma i också

Omgivningstempen är dock knappast någon kritisk faktor. Smältan ska upp över ~218 grader med de vanligaste blyfria legeringarna, den relativa skillnaden i nödvändig värmetillförsel blir inte så värst stor när omgivningen är säg 5 kontra 20 grader. Några grader extra värme på lödkolven så har du kompenserat för det, typ. Förvärmning av kretskortet är mer avgörande

Rejäl utrustning är helt klart en bra början. Min primära lödstation är på 80 watt, och det kan jag tycka är lite klent för den där sortens tyngre losslödning utan förvärmning. 150 watt hade varit trevligt. Nu blir det förstås enklare när komponenterna du ska byta bara har två ben, man kan smälta lödningarna omväxlande och "vicka" ut komponenter i fråga. Att välja rätt spets är också viktigt, nyckeln är förstås kontaktyta och kanske främst att spetsen i stort är grov nog för att möjliggöra tillräcklig värmeövergång från elementet. Mina allroundfavoriter är mejselspets eller fasad konisk spets. Hålspetsar avsedda för släplödning kan vara rätt användbara till losslödning i vissa fall också.

Snackar vi om att lyckas med lödningar, som motsats till losslödningar, är nog den största enskilda aha-faktorn när man skaffar sin första flaska flytande syrabaserat fluss. Japanska kalligrafipennor typ Bonpen är i övrigt extremt användbara för applikation.

Edit: i riktigt hopplösa fall kan någon Cerrolow-baserad produkt typ Chipquik vara användbar också. Få bort så mycket som möjligt av det befintliga lodet, och smält på ordentligt med Chipquik, så det riktigt blandar upp sig med kvarvarande befintligt lod. Smältpunkten sänks rejält, och det blir betydligt lättare att löda loss. Givetvis måste man sedan bli av med så mycket som möjligt av kvarvarande Chipquik innan man löder dit nya komponenter, om man inte vill riskera att få mindre tåliga lödningar.