Det är jättebra med rekommendationer, bara de bygger på etablerad vetenskap, vilket inte alltid är fallet. Är skärmtid det stora problemet eller är det stillasittandet?
Jag ser på min son att det är lätt att fastna, mycket innehåll riktat mot barn är ju designat just för att få dem att fastna liksom så det är inte så konstigt. Men är det bättre om han skulle spendera några timmar om dagen på exempelvis pärlplattor istället? Tveksamt tycker jag.
Du tänker enbart fysiskt nu antar jag?
Kognitivt händer nästan inget när du ser sånt som främst är designat för att få dig att fastna. Om du sitter och gör saker själv som göra att du måste tänka, måste använda händerna så används hjärnan ganska mycket vilket hjälper med utvecklingen.
Du kan ju kolla skillnaden på barn som läser böcker och såna som inte gör det. Kan skilja flera år i utvecklingen för språk och ordförråd. Även fast man sitter helt stilla och gör det
i9 11900k ||32GB 4000MHz CL15||ASUS ROG STRIX Z590-E||Noctua NH-D15s
Intel Arc a750 ||Samsung 980 pro|| EVGA Supernova G3 850W
Asus xonar essence STX|| Lian-Li O11 Dynamic XL
Asus VG27AQ 165Hz IPS, Sennheiser HD650, Logitech g502 Hero, fUnc f30r, Vortex TAB90M, Audio-Technicha ATR2500x-USB
Server: x10SL7-F, Xeon E3 1230v3, 32GB Samsung ECC ram, 6x3TB WD RED, FD Node 804.
I åldern 0-2 (jag skulle säga 0-3 själv) är det inte stillasittandet, det är skärmen. Att sitta och läsa bok 2h om dagen jämfört med 2h skärmtid går inte att jämföra även om båda två är stillasittande aktiviteter, eller sitta och rita och måla, jobba med lera eller dylikt
Ja, kanske (eller du kanske har forskat på ämnet?). Men det beror ju också på vad barnen gör med sin skärm, och förstås vad alternativet är, om jag får killgissa lite. Jag skrev min C-uppsats om just barn och internetvanor, det var några år sedan förstås men redan då hade ju de flesta någon form av surfplatta eller så som barnen fick använda då och då. De barnen är typ tonåringar idag och jag tycker inte de har ett varken mer eller mindre hälsosamt förhållande till skärmar än andra i samma ålder (vilket väl är något ohälsosamt för de flesta tonåringar idag visserligen).
I den åldern är skärmen rolig av två anledningar, mamma och pappa tittar alltid på den så då vill barnet det också. Den lyser, det drar till sig ögonen. Det kan vara vad som helst på skärmen, en vit skärm, och ett barn kommer titta på det ändå
Ett barn tittar inte länge på en vit skärm förstås, men absolut har du en poäng. Det är mycket stimulans utan någon effort och det är beroendeframkallande och bör begränsas, men hur mycket är förstås individuellt.
För att komma med en annan anekdot har jag en släkting som har ett närmast skadligt beteende till dataspelande i hans fall. Han är dock uppväxt på landet utan något bredband förrän väldigt sent, och när han var yngre hade de till och med bara en svartvit TV och det var ändå nittiotalet liksom. Hans beteende kommer nog mer av hans personlighet och säkerligen någon kemisk obalans eller så, hans farsa har en del autistiska drag som även syns hos sonen emellanåt exempelvis.
Många här använder skärmen aktivt med barnen, och barnen lär sig design, programmering, språk, samarbete och så vidare. Vilket är hur fint som helst, det gör jag också, men det är inte direkt det som händer när du ger en bebis en Ipad. Och allt det positiva man kan använda en skärm till som jag har hört är något barnet kan tillgodose sig själv högre upp i åldrarna
Tja, samtidigt är det väl inte fel att börja tidigt? Min son har begränsat med skärmtid och vi försöker vara aktiva med honom och skärmen och så, men jämfört med hans kompisar på förskolan och så tror jag ändå han har mer skärmtid än många. Mycket för att området vi bor i har blivit något hipster-mecka så alla är så djävla goda/självgoda/righteous, bara fotriktiga sandaler och sockerfritt så långt ögat når liksom. Men min son är också långt före de andra när det gäller exempelvis språk, han pratade bättre när han var yngre (och nog fortfarande), han kan läsa och skriva när de andra barnen i samma ålder inte ens kan stava sitt eget namn, han fattar en hel del engelska, och så vidare. Jag hade ju gärna satt upp det på mina eminenta gener liksom, för jag var också lite tidig med sånt, men jag tror att mycket handlar om att han har fått frihet att själv pilla runt, skriva i Word, rita i PS och så.
För barnets skull finns i den åldern noll anledning att ha en skärm alls. Från föräldern finns behovet av en barnvakt däremot...
Jo precis. Detta tas ofta upp som att det är helt katastrofalt men sanningen är ju att man ibland behöver en "barnvakt", och "en skärm" funkar ju ganska bra som distraktion ett kort tag. Frågan är vad alternativet är? För femtio år sedan hade man satt barnet i en hage istället, kanske med ett gosedjur eller något, när jag var liten på åttiotalet och även med mina småsyskon på nittiotalet så var det ju en skärm då också, men det var passivt tittande på någon disneyfilm för femtionde gången istället för typ Mario Maker eller så.
Minns en mamma som hade en bångstyrig unge, under två, runt ett år kanske. Barnet var svårt att få att sitta still. Så man använde skärmen, mobilen. I lagom dos helt rimligt. Så, nu måste barnet ha en mobil att sitta still, och när barnet skulle matas så tittade man på babblarna. Vilket säkert fungerade bra en stund, men desto mer mamman störde med matning desto mer frustrerad blev barnet och desto mer våldsamt gjorde motstånd mot matningen. För man störde i tittandet
Tja, mat framför teven är totalförbjudet här, det känns inte bra någonstans, i mina ögon. Men att distrahera med TV när man ska göra något som barnet inte vill är ju annars en ganska bra taktik. Min son hatar att få naglarna klippta exempelvis, det blir ett väldigt bråk varje gång och det känns inte så bra att brottas med honom samtidigt som man försöker klippa naglarna med en vass sax liksom, men får han se på Gravity Falls eller något under tiden så är det inga problem. Man får ju väga fördelarna mot nackdelarna liksom, ska jag ägna en halvtimme åt att klippa naglarna under extrem stress med konstant bråk och risk för stickskador på både mig och honom, eller får han se på TV så jag kan klippa utan tjafs (och risk) på ett par minuter?
Sen är det ju lätt att tro att allt man gör påverkar så väldigt mycket när man har barn, och vissa är mer oroliga än andra förstås, men även denna överdrivna oro kan ju vara skadlig på sikt exempelvis. Min tjejs föräldrar är extremt överbeskyddande och det är inte hälsosamt, jag vill inte att de ska lägga på sina nojor på min son liksom. De blir helt förskräckta när han får klättra i (ett litet) berg själv, gå på en brygga vid vattnet eller liknande och det är inte hälsosamt någonstans. Frihet eller i alla fall upplevd frihet är viktigt för ett barns utveckling, tydliga ramar och så också förstås, men problemet idag är ju inte direkt hippieungar som går barfota till skolan i batikkjol utan mer de som inte vågar låta ungen själv gå till skolan hundra meter på en trottoar utan korsningar.
Någonstans så slår man knut på sig själv och det hela blir en björntjänst i slutändan
Jo måttligheten är väl ledordet.
Du tänker enbart fysiskt nu antar jag?
Kognitivt händer nästan inget när du ser sånt som främst är designat för att få dig att fastna. Om du sitter och gör saker själv som göra att du måste tänka, måste använda händerna så används hjärnan ganska mycket vilket hjälper med utvecklingen.
Så vad du säger är: TV-spel = superbra; TV = skit.
Du kan ju kolla skillnaden på barn som läser böcker och såna som inte gör det. Kan skilja flera år i utvecklingen för språk och ordförråd. Även fast man sitter helt stilla och gör det
Ja fast det är ju annat som spelar in minst lika mycket. Jag upplever att många föräldrar inte pratar med sina barn exempelvis, de kanske tröstar, ger order och så, men ingen diskussion. Min approach är att försöka förklara saker istället, sen fallerar det förstås emellanåt, men jag tycker ändå att det har gjort att sonen är bättre på att argumentera för sin sak, och på att ta in andras perspektiv och sånt.
Men absolut är böcker bra. Vi läser mycket, sällan under en timme per kväll och rätt ofta över två timmar, men det utesluter ju inte att det också blir en del skärmtid. Både bokläsandet och skärmarna tror jag har bidragit till språkutvecklingen på ett bra sätt. Men det är förstås viktigt att umgås med andra med, för att utveckla sina sociala förmågor, och att lära sig att leka själv i perioder så man inte kräver konstant stimulans för att inte bli uttråkad och så.
Som tur är så lysnar inte alla på rekomdetioner. Som då SV fick för sig att man inte skulle ta upp spädbarn då de skrek.
Som av en händelse så dog barn av att de inte togs hand om. Mödrar från början av sekelskiftet var av en annan åsikt. Ta hand om ungen. Lite svårt att citera minna släktingar som är döda. Men om det finns någon sjuksköterska här så håller hon/han nog med om att beprövade metoder är bättre än nya rekommendationer.
Off:
Tur att jag är en medelålders man.
On:
Hur många tror fortfarande att lapp för ögat är ett bra sätt att lösa att man shelar? (hur man nu stavar det)
Hur många tror fortfarande att vara vänsterhänt är en sjukdom?
Hur många läser in vad de vill i ett inlägg? Jag inkluderat.
God morgon eller godnatt.
Edit:
Åsikter är lätt att ha. Bevisa om de är sanning en annan sak.
Den sista meningen är väl den relevanta i ditt inlägg: som du noterar saknas inte exempel på när folk - inklusive sådana som borde vetat bättre - gett åsiktsbaserade rekommendationer som varit till objektiv skada för människor.
Numera är det ju betydligt vanligare att officiella råd och riktlinjer från myndigheter faktiskt är förankrade i vetenskap: vi vet att rökning är skadlig. Vi vet att man lever längre och med högre livskvalitet om man minskar på kött- och alkoholkonsumtionen. Varje exempel du lägger fram är ett där praxis har förändrats baserat på forskning och fakta.
Vad gäller rekommendationerna om skärmtid för <2-åringar som nämns här: verkligheten kommer troligen visa att optimal mängd ligger någonstans mellan ytterligheterna ”ingen tillgång” och ”full tillgång”. Min magkänsla är att svaret ligger närmare ”ingen” än ”full”, men jag kan naturligtvis ha fel. Det har hänt förr.
Så vad du säger är: TV-spel = superbra; TV = skit.
Ja exakt
Nä men såklart att innehållet spelar roll.
Ja fast det är ju annat som spelar in minst lika mycket. Jag upplever att många föräldrar inte pratar med sina barn exempelvis, de kanske tröstar, ger order och så, men ingen diskussion. Min approach är att försöka förklara saker istället, sen fallerar det förstås emellanåt, men jag tycker ändå att det har gjort att sonen är bättre på att argumentera för sin sak, och på att ta in andras perspektiv och sånt.
Ja absolut verkar det så.
Men absolut är böcker bra. Vi läser mycket, sällan under en timme per kväll och rätt ofta över två timmar, men det utesluter ju inte att det också blir en del skärmtid. Både bokläsandet och skärmarna tror jag har bidragit till språkutvecklingen på ett bra sätt. Men det är förstås viktigt att umgås med andra med, för att utveckla sina sociala förmågor, och att lära sig att leka själv i perioder så man inte kräver konstant stimulans för att inte bli uttråkad och så.
Skärmtiden ni kör kanske innehåller tal osv så att det ger lite utveckling? Eller är det ibland någon timme videos utan att enda ord?
i9 11900k ||32GB 4000MHz CL15||ASUS ROG STRIX Z590-E||Noctua NH-D15s
Intel Arc a750 ||Samsung 980 pro|| EVGA Supernova G3 850W
Asus xonar essence STX|| Lian-Li O11 Dynamic XL
Asus VG27AQ 165Hz IPS, Sennheiser HD650, Logitech g502 Hero, fUnc f30r, Vortex TAB90M, Audio-Technicha ATR2500x-USB
Server: x10SL7-F, Xeon E3 1230v3, 32GB Samsung ECC ram, 6x3TB WD RED, FD Node 804.
Ja, kanske (eller du kanske har forskat på ämnet?). Men det beror ju också på vad barnen gör med sin skärm, och förstås vad alternativet är, om jag får killgissa lite. Jag skrev min C-uppsats om just barn och internetvanor, det var några år sedan förstås men redan då hade ju de flesta någon form av surfplatta eller så som barnen fick använda då och då. De barnen är typ tonåringar idag och jag tycker inte de har ett varken mer eller mindre hälsosamt förhållande till skärmar än andra i samma ålder (vilket väl är något ohälsosamt för de flesta tonåringar idag visserligen).
Ett barn tittar inte länge på en vit skärm förstås, men absolut har du en poäng. Det är mycket stimulans utan någon effort och det är beroendeframkallande och bör begränsas, men hur mycket är förstås individuellt.
Jag ser att jag kan framstå som svartvit i mina inlägg, och jag har starka åsikter i ämnet. Jag är också troligen, tyvärr, närmare dina grannar som vägrar socker och skärmar till det extrema än den medelvägen jag egentligen tycker är att föredra. Ingen forskning har skett från min sida, det enda är att jag har haft stort intresse och läst mycket just angående skärmar. Jag har barn, med en skärmberoende mamma - mamman inser dock att barnet inte har samma behov, men monkey see, monkey do samtidigt. Situationen får mig att vilja vara påläst, och av allt jag läst och sett och hört, inget antyder att en skärm behövs från barnets perspektiv innan tre års ålder, och vilket behov finns efter tre år? Det betyder inte att jag har haft nolltolerans hemma, bara att man kan inte påstå att det är för barnet man gör det. Och någonstans så måste du börja för att det är allas vardag nu för tiden, så vad är rimligt?
Tja, samtidigt är det väl inte fel att börja tidigt? Min son har begränsat med skärmtid och vi försöker vara aktiva med honom och skärmen och så, men jämfört med hans kompisar på förskolan och så tror jag ändå han har mer skärmtid än många. Mycket för att området vi bor i har blivit något hipster-mecka så alla är så djävla goda/självgoda/righteous, bara fotriktiga sandaler och sockerfritt så långt ögat når liksom. Men min son är också långt före de andra när det gäller exempelvis språk, han pratade bättre när han var yngre (och nog fortfarande), han kan läsa och skriva när de andra barnen i samma ålder inte ens kan stava sitt eget namn, han fattar en hel del engelska, och så vidare. Jag hade ju gärna satt upp det på mina eminenta gener liksom, för jag var också lite tidig med sånt, men jag tror att mycket handlar om att han har fått frihet att själv pilla runt, skriva i Word, rita i PS och så.
Photoshop som tvååring? Jag gissar det var senare, eller med en mobil/Ipad? Jag har svårt att få min fyraåring att greppa musen praktiskt! Just en Ipad undviker jag, även om jag är ganska givmild med skärmtid nu för tiden. Enda anledningen är att den kan vara med överallt. Om barn sitter vid en stationär skärm så är det mer tydligt när man börjar och slutar, inget tjat om skärmar vid matbordet och liknande - vilket angående Ipad är något jag hört för många skräckhistorier om för att ens våga köpa hem om jag ens ville ha en själv
I vilken ålder kan det anses, tycker du, att ge ett barn en större tillgång till ex en Ipad eller så? Barn behöver inte ta skada av det, det viktigaste är ändå närvarande och engagerade föräldrar. Kruxet för mig är att stort skärmanvändande och frånvarande föräldraskap verkar gå hand i hand. Och i det fallet, hade barnet verkligen mått bättre av att inte ha en Ipad? Inte nödvändigtvis såklart, så hur har konstant uppkopplade barn påverkat barns förmågor och möjligheter? Både positivt och negativt såklart. Som förälder bävar jag inträdet av mobilen och sociala medier. Verkar vara extremt svårt att ha en bra överblick och koll som det är idag
Jo precis. Detta tas ofta upp som att det är helt katastrofalt men sanningen är ju att man ibland behöver en "barnvakt", och "en skärm" funkar ju ganska bra som distraktion ett kort tag. Frågan är vad alternativet är? För femtio år sedan hade man satt barnet i en hage istället, kanske med ett gosedjur eller något, när jag var liten på åttiotalet och även med mina småsyskon på nittiotalet så var det ju en skärm då också, men det var passivt tittande på någon disneyfilm för femtionde gången istället för typ Mario Maker eller så.
Tja, mat framför teven är totalförbjudet här, det känns inte bra någonstans, i mina ögon. Men att distrahera med TV när man ska göra något som barnet inte vill är ju annars en ganska bra taktik. Min son hatar att få naglarna klippta exempelvis, det blir ett väldigt bråk varje gång och det känns inte så bra att brottas med honom samtidigt som man försöker klippa naglarna med en vass sax liksom, men får han se på Gravity Falls eller något under tiden så är det inga problem. Man får ju väga fördelarna mot nackdelarna liksom, ska jag ägna en halvtimme åt att klippa naglarna under extrem stress med konstant bråk och risk för stickskador på både mig och honom, eller får han se på TV så jag kan klippa utan tjafs (och risk) på ett par minuter?
Själv är jag ju en så djävla god/självgod/righteous som hade mitt barn i famnen när jag lagade mat. Det var kul tills ungen blev för tung, och lite enahanda att begränsa maten till vad man kan göra med en hand (höhö). Det blev såklart också för extremt, för de gånger jag ville ha barnvakt, ja då var ju barnet inte van vid en skärm och det hela var omöjligt istället. Vi målar alla in oss i ett hörn tids nog, och det finns aldrig ett perfekt alternativ, speciellt inte ett som passar alla
Mitt barn har också intresse av språk och var tidig. Så nu när jag är mer frikostig med datorn så har vi utvecklat ett bokstavsspel tillsammans, spelar memory osv. Längtar tills vi kan spela lite mer avancerade saker, lite co-op och så. Nästa gate way drug till det begynnande spelberoendet blir nog Pettson och Findus, som nu slukas i bok och TV-form
Rekommendationer för hur barn skall uppfostras är bra men myndigheter skall hålla en armlängds avstånd när det gäller själva uppfostran(om vi inte pratar mental/fysisk misshandel eller bristande energi till barnet). Det är föräldrarna som skall bestämma över hur barnen uppfostras.
Med det sagt så är jag emot prylar till barn såvida inte dom är låsta till att enbart kunna måla/rita/skapa musik/programmera/lära sig. Sitta och titta på Youtube, chatta och skicka bilder på sig själv under dygnets vakna timmar lär inte gynna samhället på sikt. För barn så är det nog bäst att kommunicera öga-mot-öga fram tills en viss ålder. Annars kommer dom inte att lära sig fungera i samhället när dom växer upp.
Grundregel för felsökning: Bryt och begränsa.
Detta är ju sen gammalt. USA har infört denna rekommendation sen hur många år tillbaka som helst. Ingen skärmtid för barn under 2 år. Sen bör man förstås inte släppa skärmarna fria bara för att de är 2 år och 1 dag gamla.
Säger sig självt att det omöjligt kan vara hälsosamt för en utvecklande hjärna, att sättas i trans där nästan alla sinnen kapas framför dumburkar. Facepalm!
Ja exakt
Nä men såklart att innehållet spelar roll.
Jo precis. Alltså är "skärmtid" ett väldigt trubbigt mått. Ska man begränsa skärmtiden för en åttaåring så att allt går åt till att göra läxorna liksom?
Ja absolut verkar det så.
Mina observationer är att många är väldigt upprörda för sina barns skull, allt måste vara som de anser att barnen vill ha, ofta utan att ens diskutera det med barnet eller knappt titta ungen i ögonen liksom.
Skärmtiden ni kör kanske innehåller tal osv så att det ger lite utveckling? Eller är det ibland någon timme videos utan att enda ord?
Jo det är klart att det är tal, men sonen är ju så stor så han väljer ju själv numera även om vi förstås har en del kriterier. Som sagt så begränsar vi Youtube till endast helgen exempelvis och då max en halvtimme, mest för att mycket av innehållet där är så pissigt, men samtidigt är det inte alls samma problem nu längre. När han var yngre valde han att titta på exempelvis autogenererade "spindelmannen och donkey kong" videos eller liknande katastrofer, idag kollar han mer på folk som typ gör filmer (med handling) i Mario-miljö och liknande. Fortfarande inte direkt kvalitetsinnehåll men ändå långt bättre.
Jag ser att jag kan framstå som svartvit i mina inlägg, och jag har starka åsikter i ämnet. Jag är också troligen, tyvärr, närmare dina grannar som vägrar socker och skärmar till det extrema än den medelvägen jag egentligen tycker är att föredra. Ingen forskning har skett från min sida, det enda är att jag har haft stort intresse och läst mycket just angående skärmar. Jag har barn, med en skärmberoende mamma - mamman inser dock att barnet inte har samma behov, men monkey see, monkey do samtidigt. Situationen får mig att vilja vara påläst, och av allt jag läst och sett och hört, inget antyder att en skärm behövs från barnets perspektiv innan tre års ålder, och vilket behov finns efter tre år? Det betyder inte att jag har haft nolltolerans hemma, bara att man kan inte påstå att det är för barnet man gör det. Och någonstans så måste du börja för att det är allas vardag nu för tiden, så vad är rimligt?
Men allt handlar inte om behov och vad som är det ideala liksom. Ibland behöver man en distraktion, ibland har man lekt i några timmar och orkar inte mer, ibland behöver man ta en dusch eller fixa mat trots att man är ensam med barn. Det är klart att man hade föredragit att ungen/ungarna lekte med lego eller något istället, men de har ju sin egen vilja också liksom.
Photoshop som tvååring? Jag gissar det var senare, eller med en mobil/Ipad? Jag har svårt att få min fyraåring att greppa musen praktiskt!
Tja, penna funkar bättre. Det var inte PS när han var riktigt liten förstås, det finns andra ritprogram som passar bättre då, men hans morsa sitter mycket med PS så han har ju blivit intresserad av det och nu när han är fem så gillar han det verkligen.
Just en Ipad undviker jag, även om jag är ganska givmild med skärmtid nu för tiden. Enda anledningen är att den kan vara med överallt. Om barn sitter vid en stationär skärm så är det mer tydligt när man börjar och slutar, inget tjat om skärmar vid matbordet och liknande - vilket angående Ipad är något jag hört för många skräckhistorier om för att ens våga köpa hem om jag ens ville ha en själv
Jag köpte en billig Android-platta med lite skydd och så, och har begränsat den ganska rejält. Både när det gäller skärmtid men också tid för specifika appar och sånt, och han får inte installera något eller gå till någon webbsida utan godkännande av mig eller hans mamma. Nu får han en halvtimme på vardagarna och två timmar på helgen. Mycket handlar det om att han inte sover så mycket, typ aldrig mer än 9 timmar och ofta snarare 8, så vid sex på morgonen är det ganska skönt att han kan underhålla sig själv i viss mån. Jag går ändå upp med honom men jag är inte pigg utan behöver få i mig lite kaffe, kanske läsa nyheterna en kvart eller så, innan jag orkar engagera mig djupare. Men det har aldrig varit tal om att ha med surfplattan vid matbordet, i sängen eller något sånt.
I vilken ålder kan det anses, tycker du, att ge ett barn en större tillgång till ex en Ipad eller så? Barn behöver inte ta skada av det, det viktigaste är ändå närvarande och engagerade föräldrar. Kruxet för mig är att stort skärmanvändande och frånvarande föräldraskap verkar gå hand i hand. Och i det fallet, hade barnet verkligen mått bättre av att inte ha en Ipad? Inte nödvändigtvis såklart, så hur har konstant uppkopplade barn påverkat barns förmågor och möjligheter? Både positivt och negativt såklart. Som förälder bävar jag inträdet av mobilen och sociala medier. Verkar vara extremt svårt att ha en bra överblick och koll som det är idag
Vad jag säger är att det finns grader i helvetet liksom. Man behöver inte gå från "inga skärmar alls" till "fri tillgång till egen surfplatta och sociala medier" utan det finns ju många små steg på vägen. Låter man en treåring exempelvis ha tillgång till Bolibompa-appen eller Pettsons uppfinningar en halvtimme om dagen så ser jag inte det som traumatiserande. Visst kanske det är mer stimulans än de är vana vid, men förr eller senare kommer det ju oavsett liksom. Det viktiga är att det inte tar över. Jag påstår inte att det är lätt men inget är lätt som förälder.
Själv är jag ju en så djävla god/självgod/righteous som hade mitt barn i famnen när jag lagade mat. Det var kul tills ungen blev för tung, och lite enahanda att begränsa maten till vad man kan göra med en hand (höhö). Det blev såklart också för extremt, för de gånger jag ville ha barnvakt, ja då var ju barnet inte van vid en skärm och det hela var omöjligt istället. Vi målar alla in oss i ett hörn tids nog, och det finns aldrig ett perfekt alternativ, speciellt inte ett som passar alla
Nej, "med måtta" är väl ett ledord för mig både för mig själv och för sonen. Lördagsgodis hade vi ju redan när jag var liten exempelvis, men min son får ju rätt mycket mindre lördagsgodis än vad jag fick i hans ålder. När jag var liten kollade jag på TV, när jag var i min sons ålder så fanns det förstås inte så mycket, en halvtimme om dagen, men när jag var sex, 87, fick vi kabel-TV och då blev det ju mer inte minst på helgmorgnar och så. Super Channel hade några timmar tecknat varje dag vilket var lite skillnad mot Björne liksom.
Mitt barn har också intresse av språk och var tidig. Så nu när jag är mer frikostig med datorn så har vi utvecklat ett bokstavsspel tillsammans, spelar memory osv. Längtar tills vi kan spela lite mer avancerade saker, lite co-op och så. Nästa gate way drug till det begynnande spelberoendet blir nog Pettson och Findus, som nu slukas i bok och TV-form
Ett tips är Nintendo Switch. Det finns några riktigt bra 2D-spel som man kan spela tillsammans, New Super Mario Bros, Donkey Kong och så. Sonen har på senare tid verkligen fastnat för Mario Maker där han bygger banor som han sen spelar med sina kompisar och så.
Copyright © 1999–2024 Geeks AB. Allt innehåll tillhör Geeks AB.
Citering är tillåten om källan anges.
