Data vs Dator, varför Data är oacceptabelt här?

För min del handlar det om att jag inte vill uppmuntra till språkligt slarv. Om folk nu vet med sig att om de skriver data så tar det hus i helvete så kommer de tillslut (genom negativ förstärkning) att säga dator istället, då det inte är värt alla "Off topic"-svar man får.

Nej, det är inte min skyldighet att vara språkpolis, men heller ingen rättighet för folk att få hjälp om de skriver fel.

En data - flera datas/datasar. Det är vad jag brukar säga iaf.

Många som svarar på tex problemtrådar är när det gäller datorer är kompetenta inom området, eller specialiserade på vissa områden tex inom programmering, andra med hårdvara eller viss typ av hårdvara osv, och är som att svära i kyrkan för dessa personer när man säger data men menar dator, därav alla påpekanden.

Samma personer kanske inte är så känsliga när det gäller andra saker, som att språket måste vara helt grammatiskt korrekt i övrigt.
Viktiga är att en TS är begriplig, och förhoppningsvis har med nödvändigt information.

Språk har sällan tydliga rätt och tydliga fel. Däremot kan förståelsen kraftigt försämras om jag inte använder ord på ett sätt som de flesta delar min betydelse av. Exempelvis är det svårt att prata om äpplen när det jag menar är vad de flesta kallar bananer. Det gör det dock inte till ett tydligt fel. Bara ett dåligt språkbruk.

Som Superb sa så är skillnaden mellan data och dator de samma som bensin och en bil vilket skapar missförstånd eftersom även korrelationen är lika stark mellan data och dator skapar det missförstånd, speciellt på dator forum som detta och forum som behandlar data (i abstract). Därav gör vi som har data eller dator som intresse (eller båda) en poäng av att differentiera dessa uttryck

Nej det är det inte. Scenariot du beskriver är helt uppåt väggarna fel. Det är inte dåligt språkbruk, det är fel. Ett extremt tydligt fel som dessutom är fel på många sätt då det förutom att vara ett språkligt fel är ett biologiskt (botaniskt) fel då äpplen och bananer är två helt olika arter och helt olika ordningar.

Helt olika saker kan heta samma sak. Det finns 173000 Johan i Sverige. Från olika släkter, men heter samma sak. Mamma och pappa är också ord som används bland olika raser. Någonstans har man valt att kalla en person för Johan, sen har alla andra fått lära sig att det där är Johan. På samma sätt kan jag kalla ett äpple för banan. Jag kanske använder äpple på samma sätt som ordet "frukt". Det är inte fel. Det är bara inte rätt. Mitt språk är ju mitt språk.

Du har fel, mitt bruk av fel är inte de samma som ditt men du har fel.

Nu är du ute och svamlar. Visst kan du kalla 'äpple' för 'banan', men för att visa på varför det generellt sett är fel så måste vi se till vad ett språk är och framför allt vad vi använder språket till.

Ett språk är en formell eller informell konvention, en överenskommelse, kring hur man konverserar med varandra. Vi kan visa upp ett äpple för varandra när vi säger ordet 'äpple' och således förstå att ordet 'äpple' syftar på just ett äpple, och således har vi en överenskommelse - ett språk - om vad ett äpple är. Problemet uppstår när vi inte har ett äpple att hålla upp och det redan finns vidsträckande överenskommelser om vad 'äpple' och 'banan' är. Om du, Johan och dina närmaste vänner har kommit överens om att kalla äpplen för 'bananer' så är det inte ett språk, det är en högst begränsad sociolekt. Så fort du går utanför din bekantskapskrets så gäller troligtvis inte den överenskommelsen längre.
Om vi har tillräckligt många som har samma generella överenskommelser (i det här fallet tusentals och åter tusentals överenskommelser), då kan vi börja tala om ett "språk" i dess vida bemärkelse, och steg utanför detta i kommunikation med andra som har denna övergripande konvention kan komma att föda störningar i kommunikationen.

Vi måste ta i beaktande vad vi faktiskt gör när vi samtalar (muntligen eller skriftligen): vi överför information via ett visst medium från en sändare till en mottagare. Vid överföringen av information kommmer åtskilliga störningar in i bilden. Det kan handla om allt från oväsen runt oss till korrupt data vid skickandet av ett elektroniskt meddelande. Men, det som spelar roll för hur intakt datan som skickas från A till B är är huruvida B lyckas sålla ut dessa störningar och korrigera eventuella fel.

När det kommer till det talade språket är vi löjligt bra på att felkorrigera. Vi förstår dialekter, brytningar, felaktigt böjda verb, syntaxer som i skrift skulle få även den mest luttrade svensklärare att gråta, och vi reflekterar knappt över det. Det går så fort att överföra datan att vi inte sparar detaljerna, vi korrigerar - tolkar - och sparar en komprimerad form av informationen, ofta med hjälp av fler sinnen än hörseln. Vi har ett sammanhang, vi har synintryck, lukter, tidsperspektiv och inte minst ett kroppsspråk att förlita oss på i tolkningen.

Men, när det kommer till skrift så försvinner nästan alla externa intryck och allt vi har kvar att förlita oss på är det som faktiskt står skrivet och vi tenderar att gå tillbaka och läsa om när något inte följer enligt den ordning vi förväntar oss. Att använda ett korrekt, lättförstått skriftspråk är inte alltid nödvändigt för förståelsen - vi är som sagt var bra på att felkorrigera och att tolka - men det underlättar kommunikationen extremt mycket, inte minst ju längre texten blir. På samma sätt blir det jobbigt att läsa och tolka en text ju fler fel och inkonsevenser den innehåller, och finns dessutom möjligheten att misstolka innebörden (exempelvis att kalla bananer för äpplen) så kommer någon förr eller senare (i fallet äpplen troligtvis "förr" och "alltid" snarare än "senare") att göra misstolkningen.

Egennamn å andra sidan är en helt annan historia. Dessa är ord som kräver en referent (något/någon specifik(t) som de refererar tillbaka på). Om du, som jag inte känner, talar om "Johan" så vet jag att det troligen inte är någon av de "Johan" jag känner, men av kontexten kanske jag förstår att det handlar om din bror/barndomsvän/kurskamrat/kollega. Egennamn bär av sig själva inte någon specifik innebörd, såvida det inte finns endast ett exemplar av detta - exempelvis företagsnamn - men då tenderar egennamnet och dess användning att gå över till att bli ett normalt substantiv. Samma saknad av specificerad innebörd finner vi i pronomen som även de kräver referenter. "Han sparkade bollen" säger i sig oss inte mer om vem som sparkade bollen än att personen var av manligt kön, men om vi för in en referent - exempelvis genom att peka på den som sparkade bollen - så får 'han' en temporär innebörd i just det tillfället.

"Ditt språk" är bara gallimatias tills dess att någon korrekt kan tolka det du uttrycker, och då blir det "vårt språk", och om målsättningen är att inkludera så många som möjligt så gäller det att hålla sig till givna lingvistiska konventioner.

Exakt det jag vill komma till. Och eftersom de flesta här verkar förstå vad som menas med "data" så kanske vi borde spendera tid på vettigare saker än att säga att den personen har fel. Speciellt eftersom den personen har haft rätt i det att data varit en förkortning av datamaskin, även om ordet idag har en annan betydelse.

Det var ju skönt att du kom fram till det till slut då. Tänk om du uttryckt det med adekvata termer och på ett tydligt sätt som inte öppnar för andra tolkningar och misstolkningar, då hade du besparat mig slitage av mitt tangentbord.

Nej, skämt åsido. Jag håller med om att det är onödigt att fokusera på denotation och konnotation när budskapet går fram i stället för att fokusera på budskapet, och jag vill tacka dig för att du själv har varit ett utmärkt exempel på vikten av att uttrycka sig korrekt från början - det sparar energi, tid och frustration.

Ja visst vore det trevligt om alla kunde lägga all sin tid på att lösa världssvälten och hitta botemedlet mod AIDS istället för att rätta folk på internet. Eller så kan man vända på det, om vissa slutade vara så fruktansvärt envisa och vägrade lära sig något nytt och erkänna när de gör fel så hade vi också sluppit hela de här tråden. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så men folk blir fruktansvärt defensiva och inte sällan aggressiva när något pekar på att de gör fel. Hade de istället lagt två minuter på att komma ihåg att data och dator är två olika saker och att om man är tveksam om det ska stå de eller dem så kan man vara feg och skriva dom konsekvent. Då hade vi sluppit mycket sura miner.

Ska man extrapolera in absurdum så är ju den där inställningen med att tjurskalligt vägra ta till sig ny information något som gör det omöjligt att hitta botemedlet till AIDS och att lösa världsfreden.

Precis! Och samma sak gäller ju för kista och kilo ;).
Nu uttalar jag visserligen kex med ett distinkt k i början men det använder jag inte för kilo och kista.

Aja. Back to topic.
Tror att förklaringen kan vara enklare än vad många föreslagit. Forum drar till sig besserwissrar. Tror en stor andel av forumens medlemmar har en släng av detta i varierande grad. Det behöver inte vara så dåligt egentligen. Syns ju tydligt på första stycket i min post här att även jag är drabbad, haha.
Tips i ämnet är att lyssna på Jesper Rönndals (han i programmet Institutet på P3) sommarprat där han beskriver sin humor och sitt liv ur ett besserwisserperspektiv. Ganska underhållande.

Skillnad på rätt och fel. Så enkelt är det, som att säga att du skall åka motor när du skall åka bil

Tittar man lite i SAOL så är det lite blandat om kombinationen ke uttalas som ett tj-ljud eller som ke. Funderar på om det finns någon koppling till åldern och ursprunget på ordet. Vi har ju kemi, kela, kedja, kejsare, keramik som jag aldrig hört uttalas med ett hårt k. Fast samtidigt har vi kelvin, ketchup, kebab, keff, keps, kenyan, kentaur, keyboard och kefir som helt uppenbart uttalas med just k. Många av dem är lånord. Fast det är väl sant för de andra också. Det kanske inte finns någon underliggande logik utan det är mer eller mindre slumpartat beroende på varifrån ordet kom från början. Som så mycket annat i det här eländiga språket. Hade vi inte en halvutbildad svensklärare här på forumet någonstans?

Jag började pyssla med datorer i mitten av 70-talet, och har aldrig varit med om att någon i "branchen" på den tiden använde data som synonym för dator.

Eftersom ordet data hade en strikt definition redan då, hade det nog snarast uppfattats som oseriöst och oprofessionellt att använda data i någon annan betydelse.

Då datorerna inte var så talrika, benämndes de oftast efter sitt fabrikat,
dvs Cybern, univacen, vaxen, nord100-an osv.

Varifrån kommer då data(n)?

Min teori är att ord som databehandling, dataavdelning mfl mfl , medverkade till att den inte fullt så insatta allmänheten (ganska förståeligt) blandade ihop verktyget de fysiskt kunde se (dvs datorn) med det osynliga som "förädlades" (dvs data).

Hur många gånger har man hört: "Jaså, du jobbar ned data?", av någon som egentligen menade "totalt obegripligt, jag vill inte veta".
Detta har dock i stort sett försvunnit iom pc-revolutionen på 90-talet.

Min partsinlaga.

Fo3

Jodå, och jag ogillar när folk återupplivar trådar utan att tillföra något nytt (givetvis syftar jag inte på dig här, Z, jag ville bara få in en pik mot nekromantikern i fråga och de som uppenbart fortsätter att skriva i en årsgammal tråd utan att ha läst tidigare inlägg och utan att tillföra något nytt ), därav att jag inte skrivit något sedan den väcktes. Dessutom är uttalsreglers undantag baserat på ords etymologi ett tämligen enformigt ämne som tenderar att gå i cirklar jagandes sin egen svans baserat på anekdoter från någon som tycket att "klart man uttalar det 'si' (eller 'så', men helst 'si' för det gör jag)".

Precis som Zotamedu skrev så tenderar låneord att ärva uttal från det ord det inlånas ifrån (de senaste århundradena: framför allt tyska, franska och engelska), men på vägen till nutid kan det ta många turer och förvanskas. Hur sedan stavningen kommer att sätta sig, ja det är tyvärr inte heller det alltid logiskt. Ibland vinner det etymologiska ursprunget (exempel: keramik, från gr. 'keramikos', men vars uttal i många språk - svenskan ett av dem - tar en mjuk form), och ibland stavningen från inlånat språk. Det är möjligt att vissa fonemkombinationer är överrepresenterade (något säger mig att så är fallet), men jag saknar i skrivande stund data nog att dra slutsatser kring det och skickar vidare frågan till eventuella logopeder eller folk med dylika fetischer som kan tänkas lura i faggorna.

Uttalsregler är vidare inte en strikt förlängning av det svenska skriftspråket, utan en del av talspråket "svenska" vilket varierar så löjligt mycket över korta geografiska avstånd, vilket i kombination med att det inte genomgått samma rigorösa reformer och standardiseringar som skriftspråket har, gör att man egentligen aldrig kan säga att det finns ett korrekt sätt att uttala ett ord på. Dessutom behövs det inte heller i samma utsträckning av just de anledningar jag angav redan för ett år sedan (fjärde stycket, post 41 i denna tråd).

Kan inte svara för andra men personligen stör det mig eftersom jag tycker det ser arrogant och obildat ut. Ungefär som när folk är för lata för att skriva ut de och dem på ett korrekt sätt och istället skriver "dom".

"Dom" är ett korrekt substitut till "dem", och sen om du tycker det ser arrogant ut får stå för dig.

Jag (som skåning) använder "dom", eftersom "dem" låter för jävligt i mina öron, för att inte nämna helt fel.
Däremot är det tvärt om för t.ex. en stockholmare: då passar "dem" in betydligt bättre i språket.

Både "de" och "dem" uttalas som "dom", eller snarare "dåmm", eller hur man nu skall skriva det fonetiskt, i de flesta dialekter. Men det betyder absolut inte att det är korrekt att skriva det. Den enda godkända definitionen på "dom" jag kan hitta är ett av slutstegen i en rättsprocess.

Systemet SAOL använder skriver det [dåm'] fast det finns lite olika sätt att skriva fonetiskt. Vore för enkelt om det fanns ett enda sätt.

"obildad" heter det väl ändå?

Om det nu står i SAOL så får man väl förmoda att det är OK. Men man skall komma ihåg att det lätt blir förvirring om man tillskriver flera ord samma stavning, när det finns andra varianter som är unika och då undviker att förvirra. Plus att det som sagt ser slappt och obildat ut. Lite "Jag har keps innomhus, snusar, och mina Jeans hänger nere vid skinkorna"-stuk på det hela. Sedan får folk gärna tycka att jag beter mig elitistiskt om de vill. Någon måtta måste vi väl ändå ha i samhället? Inte konstigt att vi sjunker som en sten i PISA-undersökningarna!

Det är faktiskt ok att skriva dom istället för både de och dem. Det är korrekt men förmedlar fortfarande lite olika ton. Dom uppfattas mer som talspråk och lite slarvigare medan de/dem är lite mer formellt. Man kan ju förmedla väldigt många olika toner i skrift som alla är korrekta men som upplevs helt olika.

Det generella rådet är att man kan använda vad man vill så länge man är konsekvent.

Ja det har du rätt i. Jag ser mycket hellre att folk skriver "dom" konsekvent än använder "de" och "dem" felaktigt.