Egen uppsägning med pågående förmånsbilavtal

Samma sak tänker jag.
Att det har skapas en extra utgift till företaget som den jobbade hos är irrelevant, det som är relevant är vilka avtal den gick med på. Och personen är nog inte den första som byter jobb med tjänstebil, varvid det nog garanterat står mängder med olika villkor.
Att sedan företaget godkände villkoren, betyder ej att den anställde gjorde det.

Det känns som ni ska prata med någon jurist om detta, de är i sin tur svindyra. Kanske finns det någon här som kan ge goda råd då jag tycker att situationen ej behöver vara så konstig.
Sedan tjänstebil brukar folk få som har jobbat ett tag, då har de några månaders uppsägning och det tar någon månad att få ett nytt jobb och fundera på byte.
Vilket ger mig lite ash-le vibbar åt den anställde, nå jag ar sett liknande beteende. Folk som plockar ut ny dator plus mobil för någon vecka säga upp sig. (det är dock otroligt mycket lättare att föra de vidare)

Jag har haft personalbil via Autoplan och sagt upp mig, i det fallet ingick i personalbilsavtalet att jag fick stå för eventuell förlust på grund av värdeminskning (dock ingick en försäkring som täckte förlust upp till en viss nivå). Men det var som sagt personalbil, det är kanske lite annorlunda än förmånsbil, eftersom det ska vara kostnadsneutralt för arbetsgivaren.

@Jappa: Eftersom det inte är en nedskärning vi pratar om är det rimliga att anta att arbetsgivaren vill ersätta den person som slutar. Det verkar därför också rimligt att den nya medarbetaren får ta över förmånsbilen för resterande period. Alternativet är att man tillsammans med Volvo Finans eller Autoplan kommer fram till den summan som motsvarar restvärdet och säljer bilen.

@AppendixSE: Det är ju dock ett efterblivet sätt att lösa problemet på, kan jag tycka. Vi gör inte så på mina företag.

Mjae det är hittills ett icke problem - vi är ständigt några bilar kort så en del kör med reseutlägg istället så det finns en konstant efterfrågan. Dessutom har vi historiskt sett haft ganska bra bilar, förra våren lämnade vi tillbaka tre Tesla Model S exempelvis, så det har inte varit ett problem att bygga in bilen som en del i USPen för att jobba på företaget. Ganska höga ingångslöner också som attraherar en viss typ av personlighet. Men jag skulle säga att bilen skulle vara ett krav, ja.

Det fanns dock ett krångligt problem en gång vill jag minnas, hade inte hand om det själv men det var en uttagen Volvo V60 CC som bara gått i företaget någon månad när den anställde behövde flytta och gå in i något skyddsprogram (ex maken ville kidnappa deras gemensamma barn och flytta till Algeriet) men istället för att sluta så gick personen ned i lön motsvarande förmånsvärdet i tre månader och när hon inte kom tillbaka så gjorde vi om fordonet till tjänstebil. Sedan efter något år avtalade vi med Volvo om restvärdet och köpte loss bilen för den summan för att sedan omgående sälja den vidare vilket i sin tur gjorde att vi fick tillbaka kostnaden plus några tusenlappar som motsvarade förmånsvärdet som vi stod för.

Inte helt hundra på siffrorna men jag tror leasingen utgick från 377 000 och jag betalade in 75 000kr i förhöjd första månadsavift. Sedan skulle bilen kosta 4 200kr i 36 månader med ett restvärde på 40%, motsvarande 150 000kr. Vill minnas att vi fann en köpare i Jönköping som tog bilen för 315 000kr och den kostade oss runt 270 000kr på de 18 månader vi hade den.

@robbankentor: Det är nog så till viss del fortfarande. Jag kan alltid köpa loss de tjänstebilar vi haft för motsvarande restvärdet. Ofta erbjuds användaren av bilen att köpa loss den för egna pengar då restvärdet är betydligt lägre än det faktiska värdet på bilen. Däremot att sätta in pengarna på nästa bil skulle jag säga hjälper ingen. När priset på bilen överstiger 8,5 basbelopp så sticker förmånsvärdet iväg ordentligt och en Porsche Panamera kostar från 9 000kr i månaden bara där för den anställde. Med restvärde och en bättre kalkyl så är det bättre att köpa loss den och sälja den direkt istället.

Jag jobbar 80-90 timmar i veckan och har så gjort de senaste åren. Det var ett tag sedan det var sju bolag, ett är sålt och ett är nedlagt så jag får det till fem. Ett av bolagen ska nu dela upp sin verksamhet i fyra nya för att det inte ska bli så spretigt (och förhoppningsvis mer utdelning till mig). Att saker och ting händer ser jag som en självklarhet. Om du är en trött anställd som jobbar måndag-fredag och lever ett inrutat rutinliv så får det stå för dig. Det är ganska ointressant vad du tror på, skulle jag säga. Att du ens antyder att det skulle vara polemik när någon har en annan åsikt än du själv säger väl mer om dig.

Klart jag tycker att det som fungerar för mig är bäst. Det företag du refererar till representerar 0,1% av Sveriges bolag då det går som ett stort sådant (50+ anställda) och förklarligt har dessa företag större och fler policys som är både hårdare och fyrkantigare. Du refererar även till de mikro/små- företagare som inte har någon anställd utöver sig själv eller upp till tio anställda, vilka står för styvt 93% av Sveriges alla företagare. Jag ligger någonstans mitt emellan och ser mig som en mediumstor företagare, även om respektive bolag bara har 2-5 anställda.

Vi som har upp till 49 anställda har en helt annan relation till våra anställda, mer flexibla till individuella lösningar osv. Det du inte verkar förstå är att jag inte behöver ta lön längre, vare sig för att klara månaden eller en eventuell pension när/om jag blir gammal. Pension är inget man "sparar" till utan det är något man tjänar in. Den kostnaden för pensionen som uppstår genom de sociala avgifterna tycker jag inte är värd det (54% skatt mot 20% skatt) och antalet anställda och deras löner gör att jag kan ta en högre utdelning enligt 3:12 reglerna. Dessutom är det fortfarande över 30 år till jag når sedvanlig pensionsålder och har gått som anställd de senaste 12-13 åren så jag ser inte pensionen som ett hot eller ett mål.