Flytta ut på landet?

Jag går i samma tankar. Jag är extremt sparsam och snål så jag vill gärna ha en villa eller gård med en massa solpaneler och luftvärmepump/jordvärme.
Hela tanken på att bli självförsörjande eller till och med tjäna pengar på att producera ett överskott av elektricitet och få en passiv inkomstkälla är en tanke som lever i mitt huvud 23 timmar om dygnet.
Jag hoppas det går över. Frugan är nämligen inte lika taggad på att bo på landet. Flytten till landet är också avhängig på hur mycket vi tillåts jobba på distans av våra arbetsgivare eftersom vi inte är ute efter att byta jobb just nu.
Vi är i 30-års åldern och har två små barn som vi vill ge mer utrymme att leka på

Min bror har väl lite av den erfarenheten. Uppvuxen i liten by (Lomma) på ca 10000 invånare. De hade hus i Lomma med gott om plats och nyrenoverat. Men de ville ha något 'eget' borta från alla andra. Han, sambon med två pågar flyttade ut till ett riktigt bonnahus, med mycket mark runt Staffanstorp/Genarp. Nu är det inte direkt ute i skogen i ingenmansland, men samtidigt inte nära till allt heller.

Mammor och pappor var skeptiska till köpet och sa men det är ju så långt till allt, pojkarna kommer inte ha några kompisar där ute, mycket arbete etc...

Alla i familjen stormtrivs och jag är ganska säker på att de inte skulle gå tillbaka till Lomma (som annars många söker sig till. Väldigt attraktivt, nära till havet, Malmö, Lund).

Har alltid bott på landet och står inte ut att inte kunna gå ut och slå en drill iträdgårde n. 😂

Nej men landet är gött, friare, kan göra lite vad man vill. Krävs mer planering och förvaring, stor frysbox är ett måste, storhandla, saker för att klara elavbrott, t ex ved, spritkök etc. Det stora problemet är ju transporter som du skrev. Minst två bilar och sedan moppe till barnen såfort de är tillräckligt gamla. Det finns ju alltid gott om natur och har man hus finns det alltid något att hitta på. Odla, fixa ved, renovera, mecka med fordon etc.

Sen ska sägas att jag alltid bott i skåne så har alltid haft nära och bra kommunikationer trots att jag bott på landet. Landsbygden i t ex Norrland skiljer sig nog en del.

Är själv uppvuxen i Lomma kommun och skulle väl inte kalla något i Skåne som avlägset. Däremot är tycker jag att du har en poäng i att kompisar har svårare att komma på besök "i skogen". Just brist på bra närtrafik i Skåne (utanför Malmö/Lund) gör att alla skaffar moppe, a-traktor, mc, bil etc så snabbt det går.

Till TS:
Tycker att 20 minuter till stan är nära. Själv bor jag nu i Stockholm och spenderar längre tid på att pendla till jobbet än vad jag gjorde i Skåne. Känns som allt är snabbare än pendeltåg/tunnelbana i Stockholm, även om avstånden är kortare här.

Bodde på landet och vantrivdes. Sommarmånaderna var det ju härligt men resten av året var det vidrigt så jag flyttade in i ett hus i stan istället och där trivs jag bra. Nära till allt, ungarna kan gå eller cykla till kompisar, en bil som knappt körs med.

Jag har bott i Stockholm och senare Örebro, och numera på landet. Och det är det bästa även jag gjort. Det är så jäkla skönt med lugn och ro och naturen runt hörnet. Jag jobbar hemifrån 100 %, har fiber och gratis el så det är helt perfekt kombo.
Men visst kan man inte få utkörning och så på samma sätt, så den bekvämligheten sjunker lite. Men man får planera sina inköp lite mer bara, och i långa loppet sparar man nog faktiskt pengar på så sätt istället.
Jag äter 80 % mindre skräpmat nu mot när jag bodde i storstad.

Jag har länge funderat på att flytta ut på landet och som många ovan skriver så finns det ju en hel del problem som jag tror man måste fundera över och vara beredd på.

För mig finns det olika hus på landet och jag skulle trivas i ett par av dem, men inte i alla. Låt mig förklara.

Ett vanligt hus på landet är det lilla huset som ligger bredvid en medelstor väg kallad 84:an. Ganska ensligt och ofta litet hus med liten trädgård. Tät barrskog omger hela tomten. Här skulle jag inte trivas för 5 öre. Först och främst så behöver min lantbostad vara stor. Små rum, trångt och lågt till tak går ypperligt att hitta i en lägenhet i stan. Liten trädgård har mitt lägenhetshus utanför. Idag bor jag i kanten på staden och motionsspår i en fantastiskt vacker lövskog ett par hundra meter utanför lägenheten. Varför skulle jag byta den mot tråkig och deppig barrskog? Vill man gå en promenad så får man antingen klämma sig igenom tät barrskog eller promenera längst med 84:an.

Sedan finns det ett annat hus på landet. Det ligger även det ganska ensligt, men istället för att ligga bredvid en större bilväg så ligger behöver man först ta en liten grusväg ett par hundra meter bort från den stora vägen. Huset är större, rymligt, öppen spis, högt i tak, extra rum etc. Trädgården är stor och omgiven av härliga åkrar och lövskog. Riktigt idylliskt. Trädgården idag är ganska tom, men det finns utrymme för att bygga dit ett större garage, både för bilar men även för hobby verkstad etc. På vår/sommar/höst så kan man gå ut i den härliga lövskogen eller över åkrarna när man vill röra på sig, alternativt längst med den fina grusvägen ute på landet. Garaget är stort nog att kunna ställa dig ett löpband och en bänkpress ifall man vill träna på vintern. Men i ärlighetens namn så får jag min styrketräning genom att hugga ved eller andra aktiviteter. Trädgården är stor och rymlig som sagt, tillräckligt så för att man hellre murar upp en grill istället för att köpa en weber.

Kidsen behöver inga stadsparker, det finns skog, bästa billigaste parken som finns! Fritt fram att bygga kojor, klättra, springa och snubbla Innan de fyller 15 år det cykel eller elcykel som gäller, sedan moppe, moppebil eller traktor. De lär definitivt hitta andra kids om de tröttnar på att leka med varandra.

Det är superlätt att skriva inköpslista innan storhandling, det är riktigt onödigt att kvällshandla var och varannan dag, snarare en lyx. Jag ser att andra medlemmar poängterat frysutrymme och andra förnödenheter inför eventuellt elavbrott, också en god idé att ha vedeldad spis och källarutrymme för potatis, ägg, mjöl och andra "svalprodukter". Talar från egen landsortserfarenhet.

Född och uppvuxen i Stockholm där vi bodde i en förort till Stockholm (20 minuter med bil från city) tills jag var 12 år och därefter flyttade ut på "landet" (I alla fall i Stockholmsmått mätta) där det helt plötsligt tog 40 minuter med bil och lite mer än 1 timme kollektivt in till city först med en buss som gick 1 gång i timmen mellan 06-00 sedan pendeltåg.

Från att ha bott i ett typiskt villaområde med bästakompisar i grannhuset till nya huset där det inte fanns någonting om man inte hade bil, 3 grannhus utan någon vidare grannsämja och åkrar runt på alla sidor om husen så kan jag säga att det sög.

Nu är dina barn fortfarande små men ha det i bakhuvudet att det sociala kan drabbas rejält för barnen i framtiden.

Såklart det är olika från person till person och alla blir inte lika påverkade som jag blev men jag mådde dåligt och umgicks sällan med vänner just för att det var så himla jobbigt att ta sig från huset.

Bara min upplevelse att bo på landet med bil som ett krav för att ta sig runt innan man hade körkort själv. Så fort jag skaffade körkort blev det såklart annorlunda men från 12 år till 18 år var rejält sugit.

/rant off

Vi va i samma tankar för 2 år sedan, och tog tag i det och köpte ett hus.

Vi lyckades hitta ett hus på landet där de endå finns en hel del familjer så att barnen ska bli nöjda, de finns en fotbollsplan och en lekpark. Inte de nyaste sakerna.. men barnen tycker de är okej

Vi har en butik i närheten, så det går att nödhandla men man har lärt sig att tänka ganska långt fram nu mera och handlar stort och inte lika ofta när man är på Maxi eller city gross.

Jag som alltid varit storstads grabb kan ju säga att jag aldrig vill tillbaka in i stan igen 😂
Nu sitter jag på altan och kastar bröd till mina hönor 😂

Jag är uppväxt på landet, riktiga landet. Inte det många stadsbor kallar landet, utan där man kanske har någon/några grannar inom någon km. Det finns absolut fördelar, som t.ex. stor trädgård och kanske egen skog osv. Massor med möjligheter och inga grannar som stör sig på vad man gör, eller att störa sig på heller för den delen. Som vuxen skulle jag nog kunna tänka mig det igen, men som barn är det en helt annan sak.

Jag är sladdbarn så hade inga syskon att umgås med och bodde ca 6 km till byn där jag gick i skola och där flertalet av kompisarna bodde. Det var skolskjuts som gällde för att komma till/från skolan, vilket var mindre roligt. Bussarna gick långa rundor och ibland mådde jag rätt dåligt av att ha åkt runt på små grusvägar in närmre en timme. Väl hemma hade jag inte någon att umgås med för det fanns inga i min ålder i närheten. Jag var hela tiden beroende av andra för att kunna umgås med mina kompisar. Vi kunde ju i princip aldrig vara hemma hos mig, så jag fick isf följa med kompisar efter skolan. Då var jag beroende av att mina föräldrar skulle hämta mig efter jobbet vilket ibland var rätt sent.

När jag blev lite äldre bytte jag delar av vänskapskretsen, och då till kompisar som bodde som mig fast åt andra hållet vilket gjorde det i princip omöjligt att umgås efter skolan. Det blev då att jag alltid åkte hem, satt och spelade där själv eller kollade på tv. Detta var tiden då man satt på 56k-modem så att spela online kunde man glömma. Det blev ganska isolerat och tråkigt efter ett tag.

Det var helt enkelt inte alls roligt, och inget jag vill utsätta mina barn för. Därför bor vi i ett villaområde, där finns förskola/skola och framförallt kompisar på gångavstånd. Barnen har t o m kompisar på samma gata, vilket vi tycker är otroligt mycket värt. Har man barn som kan ta sig själva med bil eller kanske moppe, ja då kanske avståndet är riktigt lika viktigt.

Finns det gott om potentiella kompisar till barnen i närheten, ja då kanske jag skulle kunna råda till att flytta till landet. Gör det inte det skulle jag direkt avråda från det.
Argument som att det är längre till affärer tror jag de flesta är väldigt medvetna om, och det kanske krävs två bilar för att lösa pendling. Även om det kostar mer är detta "problem" som är väldigt enkla att lösa och skulle nog inte påverka allt för mycket såvida man inte har riktigt långt till mataffären.

Lite of topic:

Tror du missuppfattat om du tänker att elproduktionen ska ge passiv inkomst. Regelverket för småskalig produktion som privatperson säger att du inte får producera mer än du förbrukar. Producerar du mer blir du en kommersiell producent och då blir det helt andra lagar och regler som inte alls är lika fördelaktiga.

"Förtjänst" som killen pratar om i klippen är intressant. På sommarhalvåret så producerar man mer än man förbrukar och säljer överskott, på vintern köper man motsvarande mängd el men oftast till ett högre pris än man fick sälja för under sommaren. Har man tur så balanserar de 60öre/kW producerad el man får i skattereduktion upp så att man på helårsbasis säljer för ungefär samma belopp som man köper. Sen får man ändå betala elnätsavgift.

Så det är inget man tjänar pengar på utan man sparar på utgifter.

Tillbaka on topic:
Jag bor så långt utanför stan jag kan tänka mig. Har ca 20-30min med cykel in till centrum. Tillräckligt nära för att kunna ta en bit mat och ett glas med vänner/kollegor på någon uteservering sommartid utan att det ska kännas som ett projekt. Man blir så isolerad från allt socialt umgänge så fort man behöver ta bilen för att ta sig någonstans.

Av egen erfarenhet från när jag var liten så sög det för oss barn. Främst vid senare ålder kring 12-18 år. Vi var tre syskon.

Jag hade aldrig flyttat ut till landet om jag haft barn eller planerar det.

Tror det är fördelaktigt för ett barns utveckling att växa upp i (stor)städer; blir mycket mer 'världsvana', utsätts för olika kulturer och sociala situationer och har helt enkelt enormt mycket bättre förutsättningar när de kommer ut i vuxenlivet en dag än någon som bott på landet tenderar att ha.