Det är inne att vara deprimerad för struntsaker och öppet tala om detta. Vad som är en struntsak är dock relativt, men jag syftar på friska individer med arbete som beklagar sig på att deras liv ej är en dans på rosor.
Angående "depression" så är jag också fundersam på om denna ökas, men att mäta detta är knappast inte det lättaste. Tar vi sjukvården så söker sig knappast de mest deprimerande denna, speciellt inte som den har blivit idag där man ska ringa före. Och det är svårt att få någon hjälp och det känns nästan bättre att söka hjälp hos närmsta veterinär.
Samhället har annars förändras, för en 10år sedan var det betydligt enklare att få enkla men högbetalda arbeten inom industrin. Idag går många ungdomar åratal hemma och är arbetslös och grunnar och ser bara en negativ framtid. De ungdomar som har arbete, så är inte skaran med fast anställning inte så stor. Folk har dessutom mer isolerat sig med datorerna.
Min uppfattning är dessutom att folks världsbild har ändrats, där fler har insett att egentligen precis allt är meningslöst. Och oavsett hur bra det skulle gå för en, så är livet ändå bara en kort tramsig lek. Det negativa med detta är att jag har upplevt att samhället blir allt "kallare", om det är så vet där tusan. Det går i.o.f.s. se en antydan på hur många som stöttar Breivik för hans dåd och då inte av direkt av politiska orsaker utan mer misantropiska skäl. Alltså blir glada över att "katastrofer" av olika slag sker.
Min egen ståndpunkt kring min egen depression är att det ordnar sig, det gäller bara att ha tålamod, vilket inte är det lättaste. Sedan är mitt tips att googla runt lite på hur andra har det och inse att man är en otroligt lycklig lottad person som är född i ett land där nästan alla har en silverskedd i munnen utan att behöva röra en fena.
