Skrattar när min fru blir arg samt när något gör väldigt ont

Permalänk
Medlem

Skrattar när min fru blir arg samt när något gör väldigt ont

Jag har en reflexartad reaktion att börja skratta när min fru börjar gråta eller är arg. Man kan ju tänka sig att det inte är skitbra och det är helt riktigt. Hon känner sig förlöjligad och förminskad (med all rätt) men jag kan inte sluta. Det enda jag kan göra är att gå iväg. För ett halvår sen skadade jag mitt knä rejält (meniskruptur, uttänjt korsband och ledband) och det gjorde så ont att jag fick svindel men jag började ändå skratta efter att den första reaktionen hade lagt sig. Är det någon som har samma problem? Eller ännu bättre haft samma problem men löst det? Det går ut över relationen men jag vet inte vad jag ska göra.

Permalänk
Medlem

Det låter ju som en stressreaktion eller motsvarande, där du reagerar med skratt för att du inte vet hur du annars ska hantera situationen. Kan något sånt stämma?

Prata om det med frun så hon förstår varför du reagerar som du gör. Försök komma fram till något du kan göra när du får en sån reaktion så hon vet att du faktiskt bryr dig. Något "safeword", nån handgest eller liknande kanske?

Permalänk
Medlem

Jag kan relatera. Det känns absolut som en reflex, iaf för mig. Tex senast var när jag skulle testas för Covid (testet då dem swabbar en djupt upp i näsan). Det var så obehagligt, men min reflex var att skratta. Sjuksköterskan sa att jag var den första som hon hade testat som skrattade. Jag kan intyga att det var inget roligt, det var enbart en reflex.

Bra tips från @Saddl3r, jag håller med där.

Permalänk
Hedersmedlem

Jag har en liknande stressreaktion när jag blir känslomässigt trängd. Så du är nog inte ensam om det.

Sen vem kan glömma den här scenen från Star Trek: The Next Generation?

Permalänk
Medlem

Kan tipsa om boken "I befintligt skick" som på ett bra sätt tar upp vad som döljer sig bakom initiala känslor De flesta är inne på det här, att det är en reaktion/reflex p.g.a. invant mönster, ett så kallat lösningsförsök. Bakom skrattet kan det vara rädsla som döljer sig, men din hjärna skyddar dig från den för dig obehagliga känslan (som uppstår för dig när din fru är arg, eller när du har fysiskt ont) genom att skratta.

Edit: för att akut rädda relationen kan du nämna att din intention inte är att skratta och att det förmodligen döljer sig något bakom det. Jag tippar på rädsla, för när ens partner är arg på en, då är det ett direkt hot mot den tvåsamhet man har, som man inte vill förlora.

Permalänk
Medlem

Har nåt liknande "problem" , varit hos några massörer som tagit i ordentligt , på min begäran , och jag ligger där och småfnittrar när det gör som ondast

Permalänk
Medlem
Skrivet av Saddl3r:

Det låter ju som en stressreaktion eller motsvarande, där du reagerar med skratt för att du inte vet hur du annars ska hantera situationen. Kan något sånt stämma?

Prata om det med frun så hon förstår varför du reagerar som du gör. Försök komma fram till något du kan göra när du får en sån reaktion så hon vet att du faktiskt bryr dig. Något "safeword", nån handgest eller liknande kanske?

Skrivet av µiCro:

Kan tipsa om boken "I befintligt skick" som på ett bra sätt tar upp vad som döljer sig bakom initiala känslor De flesta är inne på det här, att det är en reaktion/reflex p.g.a. invant mönster, ett så kallat lösningsförsök. Bakom skrattet kan det vara rädsla som döljer sig, men din hjärna skyddar dig från den för dig obehagliga känslan (som uppstår för dig när din fru är arg, eller när du har fysiskt ont) genom att skratta.

Edit: för att akut rädda relationen kan du nämna att din intention inte är att skratta och att det förmodligen döljer sig något bakom det. Jag tippar på rädsla, för när ens partner är arg på en, då är det ett direkt hot mot den tvåsamhet man har, som man inte vill förlora.

Jo vi har pratar om det dussintals gånger och hon förstår att jag inte vill förminska eller förlöjliga henne med skrattet men oavsett min avsikt så är det som att hälla bensin på elden om någon skrattar åt en när man är arg. Hon vet att jag bryr mig men det eskalerar ändå alltid situationen.

Tack för boktipset! Får läsa den men det känns kanske som att KBT eller dylikt är den enda lösningen.

Permalänk
Medlem

Har du pratat med någon professionell inom psykologi?

Permalänk
Medlem

Tror det kan vara en väldigt grundläggande instinkt.
Jag ogillar konflikter, och när något väldigt seriöst inträffar så tror jag min hjärna ibland vill försöka "avdramatisera" situationen genom att försöka göra den komisk. Det finns folk som skrattar på begravningar, eller när någon sätter i halsen på en restaurang, enbart för att dom inte klarar av stressen, och att "skratta bort" situationen blir en nödutgång ur en annars väldigt spänd/sorglig/jobbig/stressig situation.

Ologiskt och rätt så hemskt såklart, men psyket är ju som det är xD

Permalänk
Medlem

Är nog bara som sägs ovan att du du haft oturen att din hjärna reagerar så på stress vilket kan missuppfattas så klart Minns de tsunamivideos från Japan där många skrattade då de såg sina hus förstöras och släktingar dö.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Chromatic:

Detta måste nog vara väldigt vanligt, är ju inte att du menar något illa utan nog bara en reflex. Svårt att träna bort en reflex :/

Det går. Jag har lyckats rätt bra med det. Min reflex är också att skratta åt saker (beroende på vad det är lite), mn jag har arbetat på det.

Hjärnan är plastisk. Invanda reaktioner handlar om att vissa synapser används mer och vanemässigt. Ju oftare man tänker en ny tanke och gör en ny sak desto starkare blir kopplingen. Men det går ändra på det.

Skrivet av KurtEgon:

Jag har en reflexartad reaktion att börja skratta när min fru börjar gråta eller är arg. Man kan ju tänka sig att det inte är skitbra och det är helt riktigt. Hon känner sig förlöjligad och förminskad (med all rätt) men jag kan inte sluta. Det enda jag kan göra är att gå iväg. För ett halvår sen skadade jag mitt knä rejält (meniskruptur, uttänjt korsband och ledband) och det gjorde så ont att jag fick svindel men jag började ändå skratta efter att den första reaktionen hade lagt sig. Är det någon som har samma problem? Eller ännu bättre haft samma problem men löst det? Det går ut över relationen men jag vet inte vad jag ska göra.

Vad händer om du provar att uttrycka något annat, aktivt? Om hon börjar gråta, att du säger ... beroende på situationen. Ersätt den automatiska reaktionen med en bestämd och specifik handling som syftar till att trösta henne? En kram om det är en sådan situation, eller att hon kan prata med dig och att du lyssnar om det är en sån situation. Analysera dig själv i situationen. Kan du förekomma skrattet?

KBT kan vara en grej, men med en överbelastad psykvård är det nog inte lätt. Parterapi kanske?

Permalänk
Medlem

Samma för mig. Började alltid gapflabba när jag var yngre när morsan gjorde sig illa. Hon gjorde sig illa ofta och jag garvade alltid. Samtidigt som jag blev orolig så det visslade om det.

Inte bara henne jag reagerade så på. En kille på jobbet fastnade med benet mellan transportband. "Tur" nog för honom så gick inte knät ner mellan annars hade nog benet slitits av. Men knät stod och brändes mellan transportbanden och han gallskrek. Alla blev handlingsförlamade. Jag hade väl tur att reptilhjärnan tog över så jag boxade till på nödstoppet för hela produktionskedjan (vilket jag fick kritik för sen, "hade räckt med nödstoppet för transportdelen"). När allt stannade av och han fortsatte skrika så exploderade jag i garv när jag såg stackarn. Helt obegripligt. Fanns inte en gnutta humor i det och jag skämdes som en hund men kunde inte sluta garva.

Mest morsan som var utsatt för mitt garvande men hon visste att jag var orolig så hon blev aldrig arg. Hon lever inte längre.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Meathim:

Det går. Jag har lyckats rätt bra med det. Min reflex är också att skratta åt saker (beroende på vad det är lite), mn jag har arbetat på det.

Sorry, jag ändrade mitt inlägg medans du skrev svaret! Men skönt att det går att jobba på

Permalänk
Hedersknyffel

Detta är en väldigt intressant tråd, nu hoppas jag att någon med lite mer adekvat kunskap tillrättavisar mig men ur ett hobbyperspektiv så hade jag resonerat som såhär:

Precis som andra har varit inne på så är det din grundläggande instinkt som agerar, antagligen så är det också en försvarsmekanism som kickas igång. Hur vi alla agerar i händelse av olyckor, konflikter, begravningar och annat som inte är vår vardag tenderar ju ofta att vara olika men att just skratta är nog ganska vanligt. Detta fylls allt som oftast på med efterföljande skuldkänslor (för vem i sina sinnes fulla bruk skrattar åt andras olycka) i kombination med att man också vet att det är klart olämpligt att skratta på någons begravning. Att du själv, tillsammans med din partner, inser detta visar väl ändå på att du har ett sunt förnuft och empati.

Jag har en hel del utbildning från just akutsjukvård och med detta en hel del träning i att "vara först på plats" och jag minns även att jag till en början skrattade i ren nervositet de första gångerna man såg någon som skadat sig. Men efter ett par scenarion så har jag nog satt ihop någon efterkonstruktion att detta skratt är just en försvarsmekanism för att förenkla situationen både för dig och den skadade. På något sätt så blir det lite smittsamt och när väl den initiala smärtan har lagt sig så uppstår ofta en lustig komik över hela situationen.

När man väl hamnar i dessa situationer idag, oavsett om det är på arbetet eller en varm sommardag där någon trillar ihop av värmen så sitter erfarenheterna och förhoppningsvis lite kunskap långt bak i huvudet vilket istället gör att man får ett extraordinärt lugn och istället agerar metodiskt som att man nästan läste allting utifrån en bruksanvisning. Nackdelen som jag hittar med detta beteendet istället för att skratta är att man tyvärr kan ge bilden av att vara lätt nonchalant för att det just känns så rutinmässigt.

Ett tips till TS är kanske att visa din partner denna tråd, uppenbarligen så är du inte ensam att reagera som du gör

För att förtydliga, ren hobby-tes och har inga som helst vetenskapliga belägg för det jag skriver.

Permalänk
Festpilot 2020, Antiallo
Skrivet av KurtEgon:

Jag har en reflexartad reaktion att börja skratta när min fru börjar gråta eller är arg. Man kan ju tänka sig att det inte är skitbra och det är helt riktigt. Hon känner sig förlöjligad och förminskad (med all rätt) men jag kan inte sluta. Det enda jag kan göra är att gå iväg. För ett halvår sen skadade jag mitt knä rejält (meniskruptur, uttänjt korsband och ledband) och det gjorde så ont att jag fick svindel men jag började ändå skratta efter att den första reaktionen hade lagt sig. Är det någon som har samma problem? Eller ännu bättre haft samma problem men löst det? Det går ut över relationen men jag vet inte vad jag ska göra.

Skratta vid obekväma situationer är en stressrespons och mycket vanlig. Tänk bara själv när någon klämmer ur sig ett olämpligt skämt, reflexmässigt kan det bli någon skrock bara för att situationen är så dum.

Vad som triggar din respons är dock rätt personlig och kan variera från person till person. Om du vill "hantera det" så låter det som att en psykolog/terapeut är bra att vända sig till. Kan ju även vara som så att relationen med din fru kanske inte är fullt så bra. Det är dock ett nystan jag inte vill dra i.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Beginner:

Samma för mig. Började alltid gapflabba när jag var yngre när morsan gjorde sig illa. Hon gjorde sig illa ofta och jag garvade alltid. Samtidigt som jag blev orolig så det visslade om det.

Inte bara henne jag reagerade så på. En kille på jobbet fastnade med benet mellan transportband. "Tur" nog för honom så gick inte knät ner mellan annars hade nog benet slitits av. Men knät stod och brändes mellan transportbanden och han gallskrek. Alla blev handlingsförlamade. Jag hade väl tur att reptilhjärnan tog över så jag boxade till på nödstoppet för hela produktionskedjan (vilket jag fick kritik för sen, "hade räckt med nödstoppet för transportdelen"). När allt stannade av och han fortsatte skrika så exploderade jag i garv när jag såg stackarn. Helt obegripligt. Fanns inte en gnutta humor i det och jag skämdes som en hund men kunde inte sluta garva.

Mest morsan som var utsatt för mitt garvande men hon visste att jag var orolig så hon blev aldrig arg. Hon lever inte längre.

Personen som gav kritik för att du slog stopp på hela banan borde ha pisk. Att väga stopp på banan mot avslitet ben ska inte ens behöva komma på tal. Du gjorde så rätt.

Permalänk
Medlem
Skrivet av KurtEgon:

Jag har en reflexartad reaktion att börja skratta när min fru börjar gråta eller är arg. Man kan ju tänka sig att det inte är skitbra och det är helt riktigt. Hon känner sig förlöjligad och förminskad (med all rätt) men jag kan inte sluta. Det enda jag kan göra är att gå iväg. För ett halvår sen skadade jag mitt knä rejält (meniskruptur, uttänjt korsband och ledband) och det gjorde så ont att jag fick svindel men jag började ändå skratta efter att den första reaktionen hade lagt sig. Är det någon som har samma problem? Eller ännu bättre haft samma problem men löst det? Det går ut över relationen men jag vet inte vad jag ska göra.

Du kanske har samma sjukdom som Jokern i batman?.

Permalänk
Medlem

Jag håller med dom som säger "prata med frun om detta", vi är alla olika och reagerar på stress med olika tecken, du känner dig själv tillräckligt att du vet det är så du reagerar, blir din fru arg på detta, så berätta sen VARFÖR du agerar så, hon är en del av din familj och borde förstå detta.

Säg det på ett sätt som också visar förståelse för din frus känslor med och att det inte framförs som nåt krav - för hon har också ett sätt att agera på med hänsyn till stress, hon bliver kanske stressad med när du "garvar" medan hon försöker att vara seriös. Det här med ett familjeförhållande är en två-vägs grej, och man måste lära att se tecken och vara förstående med inte bara sig själv med också den andra part. Jag är ganska säker på att hon ÖNSKAR att förstå, så prata om det för henne.

Om det inte funkar, går det alltid att prata med en familjeterapeut, fråga frun om hon vill vara med på nåt sånt, det visar åtminstone att du gör ett försök på att förstå och att du är seriöst "stressad" när du garvar så där i en stressat situation.

Jag har en annan form för reaktion när jag är stressat - min är att jag fryser lite till, och pratar inte mkt. Då kan det hända att jag säger "jag behöver lite frisk luft, jag går en runda", och då gör jag det - jag går ut lite, andas lite mera - och återvänder när jag är redo, och så säger jag det som det nu är. Jag börjar typ med att berätta att det "inte är nåt personlig" det är bara så jag agerar.

Brukar funka för mig.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Hondaxl:

Du kanske har samma sjukdom som Jokern i batman?.

Jo den tanken kom till mig vid vårt senaste bråk. Just känslan av maktlöshet över ens reaktion och hur en situation urartar till följd av det.

Permalänk
Medlem
Skrivet av hypermode:

Har du pratat med någon professionell inom psykologi?

Det är rätt svar om det nu är ett sådant kraftigt problem, det är bäst att någon professionell person tar hand om det

Permalänk
Medlem

Att man skrattar när det gör ont är pga den härliga kombinationen chock och adrenalin.

Min smått ointresserade hjärnas panikreaktion när dåvarande sambon skällde på mig/allt o alla; säga ost...
Resultatet blev att hela hennes känslospektrum utspelade sig under 2 sekunder.

If it's stupid but it works ¯\_(ツ)_/¯

Permalänk
Medlem

Har samma problem att man börjar skratta/le i konfliktfyllda situationer. Tolkar det som inte så mycket stress men som osäkerhet i hur man ska hantera situationen, lite stress är det såklart ändå i botten. I början var det ett säkert sätt att eskalera ett gräl med frun, men nuförtiden kan vi båda hantera det och det förekommer inte lika ofta iheller. Istället för att försöka bli av med symptomen, försök bli bättre på att hantera situationerna, så försvinner skrattet också.
Min fru och jag kan nuförtiden gräla på ett ganska befriande sätt där vi inte riskerar att göra någon bestående skada typ blodvite eller skilsmässa 😉
Oftast grälar jag tillbaks istället för att skratta, vilket underlättar, för oftast handlar det inte om att man glömt att fälla ner toasitsen utan man behöver bara blow off some steam, kan vara saker på jobbet som irriterar en osv osv

Permalänk
Medlem
Skrivet av kundun:

Har samma problem att man börjar skratta/le i konfliktfyllda situationer. Tolkar det som inte så mycket stress men som osäkerhet i hur man ska hantera situationen, lite stress är det såklart ändå i botten. I början var det ett säkert sätt att eskalera ett gräl med frun, men nuförtiden kan vi båda hantera det och det förekommer inte lika ofta iheller. Istället för att försöka bli av med symptomen, försök bli bättre på att hantera situationerna, så försvinner skrattet också.
Min fru och jag kan nuförtiden gräla på ett ganska befriande sätt där vi inte riskerar att göra någon bestående skada typ blodvite eller skilsmässa 😉
Oftast grälar jag tillbaks istället för att skratta, vilket underlättar, för oftast handlar det inte om att man glömt att fälla ner toasitsen utan man behöver bara blow off some steam, kan vara saker på jobbet som irriterar en osv osv

Det var faktiskt ett väldigt bra tips. Jag är väldigt passiv i bråken och höjer sällan rösten men det kanske är därför skrattet kryper fram. Det kan vara undertryckandet av känslor som tar sig fel uttryck. Det är aldrig så allvarliga bråk att det leder till en försämring av förhållandet utan tvärtom så det är nog bara bra att jag släpper lite på trycket också.

Permalänk
Hedersmedlem
Skrivet av KurtEgon:

Det var faktiskt ett väldigt bra tips. Jag är väldigt passiv i bråken och höjer sällan rösten men det kanske är därför skrattet kryper fram. Det kan vara undertryckandet av känslor som tar sig fel uttryck. Det är aldrig så allvarliga bråk att det leder till en försämring av förhållandet utan tvärtom så det är nog bara bra att jag släpper lite på trycket också.

Absolut, men tänk på att det finns en skillnad mellan att släppa på trycket och att eskalera en situation i onödan.

Inget produktivt har någonsin kommit av att man eskalerat ett gräl.

Permalänk
Medlem
Skrivet av pv2b:

Absolut, men tänk på att det finns en skillnad mellan att släppa på trycket och att eskalera en situation i onödan.

Inget produktivt har någonsin kommit av att man eskalerat ett gräl.

Absolut! Om man ska välja mellan att den man grälar med grälar tillbaka eller skrattar åt ens känslor så kanske man ändå väljer gräla tillbaka. Jag hade inte tänkt göra det till ett äktenskapsbrytande gräl utan mer att säga vad man känner istället för att trycka ner det och tänka vilket alltid slutar med att jag börjar skratta.