Ljusstyrka missförstås ofta.
Tillräckligt ljusstyrka är tillräcklig ljusstyrka. Finns inget värde i sig självt att den ena kan lysa 370 nits och den andra kan lysa 350 nits ifall 200 nits är tillräckligt för situationen. Dessa skillnader mellan TV-apparaterna blir endast relevant när man kör dem på maximal ljusstyrka. Behöver man så mycket ljus att 350 eller 370 nits (som lösryckta exempel) inte räcker, då ska man köpa en annan TV än en OLED. Inte den som är 5–10% starkare.
Ögat uppfattar skillnader i ljus på ungefär samma sätt som man upplever skillnaden i ljud – logaritmiskt. Det måste till stora skillnader för att vi ska uppfatta det som en möjlig skillnad. Har man två identiska apparater bredvid varandra där det enda som skiljer är 10% ljusstyrka så kan vi inte se den skillnaden. Man behöver nå 25–50 procent mer för att det ska vara en synbar skillnad sida vid sida. Först vid fördubbling kommer den där tydliga skillnaden som syns när man jämför två apparater som är två olika rum.
De tester som skriver att C2 är bättre än CS pga av ljusstyrkan faller i fällan i sin jakt på en pedagogisk förklaring där man börjar jämföra de här 5–10% som ingen kan se. På det kommer att exemplarvariationen, storleksvariationen, variationerna från mätmetoder och TV:ns energicykler påverkar de siffrorna lika mycket.
Så det blir ett klassiskt siffersyndrom. Alla kan jämföra siffror och kan lista ut att 370 är mer än 350 och då måste det ju bara vara bättre, eller hur?
