Gamla saker vi använt men helst velat undvika

Min första dator, en Brick 386:a med 60mb hdd.
Kostade då ca 13.000kr = ÅTHELVETE FÖR MYCKET!!!

Dök in i tråden för att ranta om bläckstråleskrivare, men man borde ha räknat ut att man skulle bli förekommen redan på tidigt stadium

Vilken jävla mardröm de var på den tiden man använde dem, alltid var det något kludd när man som bäst behövde en utskrift. Gick över till enkla laserskrivare när sådana började komma, och har aldrig tittat tillbaka. Min gamla Laserjet 6L bytte jag ut först för ett år sedan, när tonern tog slut efter många års trogen tjänst, och jag helt enkelt konstaterade att en ny tonerkassett skulle bli nästan lika dyr som en ny skrivare, och att jag genom att byta kunde slippa ett parallellportskort i servern.

Och så har vi det där med floppys i stort. Fy fan vilket skräp. Fullständigt opålitliga när det kommer till dataintegritet på grund av deras rent otroliga känslighet. Kan bara tacka min lyckliga stjärna och min paranoia för att jag inte förlorat någon viktig data själv, men jag vet inte hur många skolarbeten, etc, jag räddat åt kompisar från ödelagda floppys genom att leta dokumentheaders och sådant mha Norton Disk Editor.

IBM Deskstar GXP60. Det snackades vitt och brett om hur de brakade kors och tvärs, men man hade på sin skrala studentekonomi inte råd att skaffa en ny drive. Bara att hålla tummarna och hoppas på att det skulle hålla ihop. Min överlevde faktiskt väldigt länge och brakade först efter att den hade blivit förpassad till sekundärdatorn. Höll den väl kyld, tror det var nyckeln.

USB. För en vanlig användare är det superbra utom i en aspekt: hur tusan lyckades de göra ett kontaktdon man inte enkelt kan urskilja vilket håll kontakten ska vändas åt visuellt när man pluggar in det, till en standard? Det MÅSTE ha kommit in synpunkter om det redan på experimentstadiet. Ja, och så har vi förstås eländet att utveckla för det, folk kör ju för tusan fortfarande RS232 och IEEE1284 eller vad det nu var de gamla goa parallellportarna heter officiellt på grund av detta.

Serial ATA. Rant om kontaktdon igen. Sicket skräp. Visst, moderna kablar med clips är bättre, men återigen, här undrar man vad de tänkte? Litade de på att folk bara skulle plugga in skiten en gång, och sedan inte ens titta på kabeln och därmed utsätta kontaktdonet för minsta mekaniska påverkan?

Annars kan jag nog inte komma på något som jag använt men helst velat undvika. Zipdrives, SCSI-anslutna HDD:s, och tangentbord med amerikansk layout runt enterknappen verkade suga stenhårt, men dem lyckades jag tack och lov komma undan.

Windows på tror det var drygt 20 disketter.

Jag tvingades använda bootdisketter för DOS med väldigt genomarbetade config.sys och autoexec.bat-filer för att få spel att fungera på nittiotalet. Det hela blev inte bättre av att jag på den tiden tillsammans med ett par kollegor drev en spelbutik i Göteborg och ryktet spred sig att jag var en mästare på att fixa loss minne i DOS så jag blev tvungen att producera mängder med disketter till kunder för att få deras inköpta spel att fungera. Var ett litet helsike speciellt när ett Soundblaster AWE32 eller 64 var inblandade.

På den tiden var QEMM spelarens bästa vän (första programvaran jag någonsin köpte och faktiskt betalade för). Jäklar vad bättre saker och ting är nu...

http://en.wikipedia.org/wiki/QEMM

På den gamla goda tiden var det här med hemmanätverk ett extremt främmande begrepp. Skulle man överföra filer från en dator till en annan, var det disketter som gällde.
Oftast var det inget problem, då de flesta dokument man kunde tänkas behöva på mer än en dator, lätt rymdes ledigt på en standard HD diskett.
Men när det kom till att överföra något större, så blev det genast besvärligare. rar, unrar, split, unsplit, disk reading error...
Man önskade man hade nätverksinterface i sina datorer, så man bara kunde överföra filerna man behövde via TCP/IP.

Fast vem hade råd med nätverkskort? de var ju snordyra. Dessutom ett mök att få igång under DOS, som inte alls var designad att köra nätverk. Windows 3.11 for Worksgroup underlättade det hela en hel del, men fortfarande var nätverkshårdvara snordyrt. Hade man tur fick man tag på "uttjänt" nätverksutrustning från företag som uppgraderat.

Den smidigaste lösningen var att skaffa/tillverka en nollmodem-kabel. Eller ännu bättre: En så kallad laplink-kabel.
Med DOS 6.22 och senare, använde man programmen interlnk och intersvr för att överföra filerna via nollmodem-kabeln man själv tillverkat av en standard 9 pins DSUB RS232 kabel.
Överföringshastigheterna var väl... allt annat än bra, men filerna överfördes i alla fall.

Vill minnas att Officepaketet innan övergång till CD låg på 30+ disketter..

"Microsoft Office 97... It was published on CD-ROM as well as on a set of 44 3½-inch floppy disks"

Bland dem tidigare cd-brännarna. Långsamma och minst sagt opålitliga, brukade få smyga ut ur rummet så den fick arbeta i lugn o ro utan att bli skrämd av min närvaro. Var inte ovanligt med en 4 misslyckade försök per grej som skulle brännas ut.

Samtidigt underbara. Jag kände en viss stolthet när jag äntligen kom till diskett 4 på Monkey Island..

Doom2 piratkopierat på diskett. Innehöll flera läskiga virus och varje gång jag installerade det på min eller andras datorer så blev de infekterade. Dum i huvudet som jag var på den tiden glömde jag dessutom bort att disketterna hade viruset.

Fy på mig.

Just ja, min första 286a. Den blyklumpen var tyngre än en 32tums tjock-TV och tappade skiten på min fot en gång.