Gamla saker vi använt men helst velat undvika

Anta en utmaning?

Va?! Firewire är ju bästa skiten ever! Snabbt och stabilt som fan. Mitt älsklingsgränssnitt. Externa hårddiskar uppför sig mycket bättre än med USB. Väljer det än idag.
Låter nog som att din kamera var kass helt enkelt

Hahaha, nej med gud! Vad galet!

Hahahaha!

Åh, det påminner mig om en småsorglig historia från min barndom. Jag hade läst lite datortidningar (typ PC för alla eller nåt liknande kvasiintellektuellt skräp) och blivit astaggad på att uppgradera vår ganska sunkiga dator som vi fått av vår blivande svärson/svåger. Det var en Olivetti med en Pentium nånting på 50MHz, 12MB RAM och en hårddisk på 50 eller 200MB, minns inte. När vi fick den körde den Windows 3.11 for workgroups. Något OS ingick inte i den från början har jag för mig. Detta var precis i mitten av 90-talet.
Jag hade efter ett tag övertalat farsan om att uppgradera datorn, att jag ville ha en ny processor till den. Så till sist gick vi till en affär med burken med till en affär på Jägershillvägen i Malmö.
Det ska sägas att mina föräldrar är några av de största teknikanalfabeterna jag känner, och några av de största jag mött ö.h.t. De kan i princip inte använda en dator eller ens en CD-spelare. Vissa saker går, men det är ren rutin. Att det finns ett mönster och en logik i saker som går att översätta på mer än en pryl, såsom exempelvis ikonerna på en CD-spelare, existerar inte. Så allt tekniskt ansvar faller helt på mig. Sket något sig, fattade de nada, och kände bara att jag bett dem kasta pengar i sjön. Så det var jäääkligt viktigt att jag hade på fötterna innan jag kom med önskemål.

Det kan ha varit JME som låg där ute. Jag var en blyg unge, så farsan fick sköta snacket. Väl där öppnade en försäljare datorn och förklarade att datorn var för gammal för att uppgradera. Under tiden de pratar håller han på och trycker på on/off-knappen hela tiden av rent pilleri/nöje.
Sen upptäcker han att knappen pajade. Knappen var liksom en fysisk switch, och inte som idag med logik som autoavstänger osv. Så han behöll datorn för att fixa den. Det tog flera dagar. När vi fick tillbaka den visade det sig att de hade bytt nätaggregat på den, och satt in en modell som inte passade in, så höljet gick inte att sätta på ordentligt. Och knappen hade de skruvat fast på fel ställe, så den satt inte inne i hålet i chassit, utan en bit bakom, snett. Jävla nöt.

Fan, så mycket dåliga datorminnen jag har från min barndom som jag halvt förträngt. Så mycket ångest, så mycket skit det blev av allt för småsaker som man inte visste, och det var altid jordens undergång från päronen.

Och så fanns det IRIX

Hehe Jag höll också hårt i diskettläsaren, främst pga att XP inte hade SATA-drivrutiner från böjan, så jag fick ladda in det via diskett. Visst gick det att lägga drivrutinerna på själva skiva, men det retarderade installationsprogrammet krävde att drivrutinen skulle läsas in från diskett. Så disketten fick leva med ända tills jag gick över till Mac, vilket skedde periodvis 2009-2010.

Jag måste säga att jag gillade disketter överlag, tyckte det var lite kul och charmigt

Påminner också om mina hemska barndomsdatorminnen. Det var sån skitsak att ordna egentligen, men eftersom kunskapen var så tunn och spridd fick man leva med sånt skit.

Jaaaaaaa! Ja jävlar! Det minns jag! Haha!

Ännu ett misslyckat barn/ungdomsdatorminne dyker upp… Just det här ruinerade min datoruppväxt en del…
1999 hade mina föräldrar gått med på att köpa en ny dator. En ny. En riktig. Skiten från storyn en bit upp hade gjort sitt. Vi hade tittat lite här och där, och hade en god kandidat inne på OnOff på Mobilia. En IBM Aptiva för ca 9000 kronor inklusive skärm och högtalare med en AMD K6-2 på 400MHz, 64MB RAM och 8GB hårddisk. Vi funderade dock ett tag innan vi slog till.

Två veckor senare var vi tillbaka för att köpa datorn. Men där och då, medan föräldrarna pratar med försäljaren, ser jag att datorn bredvid, också en IBM Aptiva, men med en Pentium II på 450MHz, är på rea och kostar ca 8000:- gentemot tidigare 10000, alltså billigare och bättre än den vi kom dit för att köpa!
Men..! Jag vågade inte säga något till päronen! För det hade varit så mycket tjafs under senaste halvåret om att köpa eller inte köpa, och isf vilken, och en förbannat förhandlande för att få till något skapligt. Billig skulle skiten vara, eftersom de inte begrep något av det. Inte av oförmögenhet, utan ren snålhet.
Jag var rädd att det skulle bli hus i helvete av att bara ta upp detta, fastän fallet var solklart. Liksom inte ifrågasätta valet nu när vi kommit såhär långt. Det skulle nog bara bli mental låsning av bara själva yppandet. Att sen innehållet hade varit genialt hade inte spelat någon roll. Det var sluttjafsat om dator helt enkelt. Dessutom hade den här en massa fula snabbknappar på tangentbordet. Nej, det skitade ner. Den andre var ren, och det kändes bättre. Alla var mentalt inställda på den utvalda datorn.

I efterhand ångrade jag mig bittert som fan, och har aldrig riktigt kunnat förlåta mig själv för det.
Efterhand visade det sig att K6-2:an inte var så bra. Den sög uppriktigt sagt, även fast jag inte ville kännas vid det. Det var ju 400MHz liksom! Men den hängde aldrig med ordentligt.
Det riktiga dråpslaget kom när jag skulle uppgradera "grafikkortet". Maskinen hade ingen AGP-port visade det sig… Och med Internets intåg upptäckte jag att den andra maskinen hade AGP-port. Och bättre högtalare. Mycket bättre högtalare faktiskt. De såg nästan exakt likadan ut, det enda som skiljde var två vred, men fick höra dem många år senare, och det var något helt annat. Det fanns en bas i dem andra.
Allt detta missade jag för några färgade knappar på tangentbordet...

Arghhh! Så mycket ångest som dyker upp!
Fan alltså! Detta sabbade verkligen mitt datorliv under de mest kritiska åren i mitt liv, när det betydde som mest. Jag kunde aldrig spela Tiberian sun och Unreal tournament helt utan lagg, fastän jag körde på lägsta upplösning med minimala grafikinställningar.
Tiberian sun kom dessutom att bli det mest spelade och inflytelserika spelet i mitt liv, än idag. Att inte få njuta av det för fullt medan det var högaktuellt var bittert. Emperor: battle for Dune fick jag aldrig att fungera fastän minimikrav var just 64MB RAM. Skiten hängde sig en bit in i ett uppdrag. För mina kompisar fungerade det. Jag fick till sist uppgraderat RAM till 192MB, vilket avsevärt minskade laddningstider och eliminerad swap, men processorn hängde ändå inte med.

Detta har verkligen ärrat mig, och skapat något slags hämndbejär av att alltid ha top notch-prylar, eller iaf över medel, med allt. Aldrig mer ska jag dras in i något teknikslaveri med prylar som inte gör det de ska riktigt och driver en till vansinne.

Jag fick en ny burk "redan" vintern/våren 2003 igen som var rätt och ordentligt (P4 2,4GHz, 80GB HDD och uppgraderade minnet direkt vid köp från 256 till 512MB RAM efter tips från en polares farsa), men det var ändå inte samma sak då längre. Spelen var inte aktuella längre, och det integrerade ljudkortet/chipet sög, så att ljud i vissa spel klipptes. Spelade mestadels på konsol då också (Gamecube).

Så sent som 2010 hittade jag en annons på Blocket där en sålde exakt den datorn som jag missade hösten 1999. Jag övervägde att köpa den i något slags försök till terapi, och gottgöra mig själv till sist för mitt misstag och undfallenhet drygt 10 år tidigare.

Det här var väl någon slags terapi för mig nu, efter all tid. Datorn finns kvar hos päronen och fungerar än. Tack för att du läste.

Hade just en sådan till min Commodore 64

det där är verkligen odödligt

Whaaaat?! På riktigt?

Handhållna konsoler med ett spel, när man var mindre ville man bara komma till nästa nivå. Men fick se samma bild hela tiden hehe.