Tjej med personlighetsstörning, råd?

Vi kan ju börja med att säga att Borderline är en personlighetsstörning, vi snackar inte lättare ångestsyndrom eller andra (i sammanhanget) lättare diagnoser. En nära släkting var ihop med en diagnostiserad borderline och det var det mest vansinnigaste förhållande jag skådat. En gravt manipulerande människa som hela tiden ställde till med oreda genom att ställa folk mot varandra och kriga mot allt. Detta slutade med att halva släkten sa upp bekantskapen med varandra. Helt fantastiskt.

Ja.

Det gör man inte.

--

Seriöst, hon kommer att dra med dig i hennes rubbade värld där hon antagligen ser sig själv som utsatt för allt möjligt. Hela världen är en enda stor hög med skit riktad mot just henne. Allt förvrängs och analyseras som påhopp. Givetvis är hon inte själv på något sätt delaktig i att saker och ting går åt helvete hela tiden. Nej då, det är alltid någon annans fel. *suck*

Låt mig gissa... hon har inga riktigt gamla vänner? Det kommer ständigt nya "vänner"? Det är för att ingen orkar med hennes skit mer än ett kort tag. Hon gör sig ovän med alla genom sina utbrott och påhittade händelser.

Alla historier hon antagligen drar för dig om hur illa behandlad hon har blivit av ex.pojkvänner, arbetsgivare, före detta kompisar etc.. är mestadels bullshit, påhittade i hennes eget galna huvud. Skulle du fråga de aktuella personerna om det så är sanningen en helt annat. Du riskerar att de påhittade skräckhistorierna snart har dig som huvudperson, det är ingen risk du vill ta.

Ta ett gott råd. Dumpa henne så fort du bara kan och hör aldrig av dig till henne igen, någonsin. Svara inte på hennes tokiga sms osv, bara gör det inte. Minimera skadan hon kan orsaka på ditt liv genom att dra fort som f*n. Inget gott kan komma ur ett förhållande med en borderlinebrud.

edit: Glömde nästan: jag trodde aldrig på sånt som "energitjuvar" innan jag träffade henne. Det gör jag idag kan jag säga.

Detta. Sen är det kanske inte vad TS ville höra.

Jösses vad allt känns igen när folk skriver om sina egna erfarenheter... Japp, hela världen var emot henne och hon var sviken och missförstådd av alla. Gamla vänner, sin syster, sina ex, sin mamma... Alla hade förr eller senare vänt sig mot henne pga deras egen ondska och egoism. Så hon hängde på alternativsajter för att hitta nya kompisar. I början trodde jag att det var en engångsgrej - bryta med det gamla livet och börja om, sånt händer ju - men det var det ju ingen engångsgrej utan något som rullade på hela tiden. Hon gillade iofs sin pappa som hon kunde besöka och få pengar av lite då och då.

På ett sätt skulle jag både vilja veta och inte veta vad hon hittade på om mig sen. Kanske att jag är en sjuk kvinnomisshandlare som tänder på jultomten och tycker pengar är det absoluuut viktigaste i livet (hon var skyldig mig 12-13k på slutet och jag hade såklart gjort några försök att få tillbaka rimligt mycket under resans gång).

Nej.
Det är väl "risken" med att försöka uttala sig hyfsat balanserat/neutralt/sakligt. Alla har väl olika erfarenheter av människor som man haft mer eller mindre nära i livet och som påverkat en på något negativt sätt med sitt beteende.
I efterhand kanske jag borde varit betydligt kraftfullare.

Av den erfarenhet jag har så skulle jag inte "springa" men jag skulle hålla mig strikt.
Man kan umgås med människan så länge villkoren är hyfsat jämlika och absolut inte blanda in känslor.
Det är givetvis inga problem att vara vän med någon som är diagnostiserad med borderline. Men förutsättningen är att man hanterar det. Och det gör man genom att förvänta sig att vännen beter sig som skit och att låta bli att ta åt sig av det. Man får i princip vara slagpåse och inte känna smällarna.
Det viktiga i detta sammanhang är att kunna säga ifrån innan man tappar balansen själv. Man måste våga vara hård.
Och sen får man göra en bedömning hur många dagar man har möjlighet att klara av det... För att inte säga kvällar och nätter (åh herregud, säg hejdå till att kunna jobba och sköta ett normalt liv)

Jag tycker alla människor ska krävas att kunna möta en sådan person med respekt och kunna hantera dem - någon gång ibland. Men tills dess att man levt nära inpå personen i några år har man -med all respekt- ingen j:a aning om hur off the chart det är. Så alla inlägg som kritiserar rekommendationen att "springa långt bort, fort", är förvisso menade med välvilja och omtanke för människor men de är rent teoretiska.
I den riktiga världen är människor tyvärr inte immuna. Det spelar ingen roll hur "stabil" och trygg man är. Och det spelar ingen roll hur mycket kunskap man har. Den viktigaste kunskapen är att hålla sig på ett känslomässigt behörigt avstånd eller att hantera personen rent professionellt.

Slutsatsen är att människor är tillräckligt komplicerade och förhållanden tillräckligt krävande ändå. Det är liksom svårt nog. Och jag uppskattar verkligen alla "normala" problem numera.

Hamnade tyvärr i en liknande sits som TS för några år sen. Levde i något jag skulle kunna kalla depression. Inga gamla vänner kvar, nyss slutat gymnasiet för att gå arbetslös och ekonomin gick inte ihop. Fick kontakt med den här tjejen som var som ett ljus för mig, för stunden. Hon var rolig, söt, gamer och sysslade en del med fotojobb, mycket naket. Drömmen som pojkvasker var ju att hitta en vettig gamer-girl, att hon dessutom var en av dom sexigaste personerna jag någonsin sett (fram tills dess) gjorde ju inte min nyfikenhet och viljan att träffa henne mindre...

Hela förhållandet blev väldigt, väldigt impulsivt och spontant. På 3 månader hade jag flyttat från där jag bodde, till en annan stad, ordnat med jobb och lägenhet bara för att vi skulle kunna flytta ihop.
Med tiden blev det en del nattarbete för mig, vilket hon inte klarade av. Blotta tanken att vara själv hemma fick henne att hamna i någon sorts trans. När jag säger att hon blev som en helt annan person man inte känner, för allt i världen, så förstår nog andra i den här tråden som varit med om liknande personligheter.

Innan vi flyttade ihop hälsade jag på henne nästan varje helg, det hände då och då att hon mitt i natten skulle bege sig ut och gå, eller varför inte gå upp på taket och se på stjärnorna? Första gångerna blev jag livrädd, men då jag själv mådde dåligt var det hanterbart, typ.

Efter cirka ett halvår tillsammans, och vi hade bott ihop ett par månader så föreslog hon att vi skulle förlova oss. Vi hade lite ont om pengar och jag kände någonstans att vi kanske skulle ta det lite lugnt. Jag började må bättre inom mig själv runt den här tiden med då jag hade ett heltidsjobb med arbetskamrater och fick kontakt med andra vänner på sidan om. Detta gjorde henne fruktansvärt svartsjuk och "hotade" ofta med att hon minsann skulle umgås med någon kille själv om jag träffade andra. Varför inte tänkte jag, tills det framkom att hon hellre ville vara med mig ju. Hon kunde inte hantera andra tjejer i samma sällskap, det blev en sorts svartsjuka att minsta lilla jag gjorde var för att såra henne, eller tvinga henne flytta ut... Det slutade med att vi båda satt i soffan hemma och gjorde ingenting, förutom att hon då och då helt plötsligt tog sin kamera för att ge sig ut i skogen mitt i natten.

Efter ett tag blev det för mycket, släktingar till mig började ifrågasätta hur jag mådde och hur vårt förhållande egentligen var. Arbetskollegorna fattade misstankar då jag stannade hemma från arbetet för att hon inte ville vara ensam. Minns specifikt en kväll då jag bestämde mig för att raka håret (lämna 3-5mm) utan att berätta för henne. När jag kom hem blev hon vettskrämd, ledsen och försvann in i sin fantasivärld där man inte kunde kommunicera med henne längre, utan det var en främling. Värt att nämna är att håret var bara några centimeter innan jag klippte det.

Summa summarum, när jag hade fått tillbaka mitt "vett" och fått perspektiv på hela den livssituationen som varade nästan två år, så måste jag säga att, - håll dig borta.

Jag hade aldrig gett mig in i situationen jag beskriver ovan om jag inte själv mådde dåligt. Men jag insåg även att hennes beteende blev väldigt dominant och styrande mot mig, med diverse hot och anklagelser vilket till slut gör att man ger upp och gör allt för att få henne nöjd.

Det kanske känns som en nyfiken idé, att "jag mår så pass bra att jag kommer kunna säga nej och avsluta det om det går överstyr." Det fungerar inte så, många personer med liknande diagnoser manipulerar dig, utnyttjar dina svaga sidor och sen vänder det emot dig, att du sårar henne.

Så, nej. Låt bli. Ta ditt sunda förnuft tillfånga och fråga dig själv om du verkligen vill ge dig in i det.
Vill du ändå umgås med personen, så gör det. Men var strikt, böj inte på dina egna regler eller låt henne styra dig. Går det överstyr så var ärlig. Kan människan inte hantera det, så, ja. Det är inte ditt fel.