Många verkar inte ha så bra koll på syftet med facket utan fokuserar på hur det gynnar er just nu. Poängen är ju att facket är motparten till arbetsgivaren. Utan fack så har arbetsgivaren all makt och du som arbetstagare har egentligen bara makten att hota med att säga upp dig. Vill arbetsgivaren säga upp dig, eller om den anser att du är ersättningsbar, så är det hotet inte värt ett skit. Sen är ju konjunkturen så att det för tillfället är stor brist på arbetstagare inom ett antal yrken, IT-branschen exempelvis, och då blir förstås arbetsgivaren mer mån om att behålla sin personal, men konjunkturen svänger hela tiden så det kommer inte att vara så i all evighet. Det är för mig den största anledningen att vara medlem. Du kanske känner att exempelvis inkomstförsäkring inte har någon betydelse för dig då du ändå kommer att hitta ett nytt jobb inom karenstiden om du blir uppsagd, men vid nästa lågkonjunktur (som med all säkerhet kommer, förr eller senare) så lär det inte vara så lätt. De som har varit med lite längre minns ju hur det var vid förra IT-kraschen exempelvis, innan så var folk sällan med i facket för de fick ju jättebra betalt ändå och branschen gick bara uppåt, men sen blev det ju en rejäl kalldusch.
Sen gör inte alltid facket som arbetstagarna vill förstås men ofta har det att göra med att facket ändå inte har så mycket makt gentemot en arbetsgivare om den exempelvis vill säga upp folk eller försämra villkor. Lagen ger arbetsgivaren ganska stor makt i många frågor och facket kan då inte säga så mycket.
På mitt förra jobb var jag med i fackets förhandlingsgrupp och det gick inte så bra för arbetsgivaren, mestadels på grund av felsatsningar från ledningen, så jag var med och förhandlade om en hel del uppsägningar och satt i löneförhandlingar som inte alls hamnade där vi ville. Vad vi försökte göra var ju att se till alla medlemmars bästa men det innefattade förstås att företaget skulle kunna leva vidare, och därför var vi tvungna (om vi ville ha kvar våra jobb) att gå med på exempelvis lägre löneökningar än vad centralavtalet gav. Samtidigt finns det ju en gräns där de anställda hade hamnat i ett bättre läge om företaget la ner och de hade fått byta jobb till någon mer livskraftig arbetsgivare. Alltså fick vi exempelvis upp den generella löneökningen (potten) till 1,4% när centralavtalet sa 2,4% men arbetsgivarens utgångsbud (som de höll fast vid bra länge) var 0%, och dessutom ett bonussystem som gav möjligheter att få mer betalt om det skulle gå bättre för företaget framöver. När det gällde uppsägningar så kunde vi inte säga så mycket mer än att de skulle följa turordningen, men vi lyckades förhandla bättre villkor för de uppsagda så att de exempelvis fick arbetsbefrielse under större delen av uppsägningstiden avräkningsfritt. Vilket alltså innebär att de fick lön under uppsägningstiden utan krav på att faktiskt arbeta mer än med överlämning av pågående saker, och att de fick behålla denna lön även om de hittade ett annat jobb.
Personligen hade jag hellre gått hårdare fram, då jag ansåg att arbetsgivaren hade mer utrymme än de påstod, men många av mina kollegor hade varit på företaget i 20-30 år och då är det svårt att byta jobb, således var de beredda på fler eftergifter för att få stanna kvar än jag som inte hade några problem med att byta arbetsgivare.
Sen är förstås löneökningen som facket förhandlar om inte så mycket egentligen, men det är inte riktigt syftet heller. Alla är inte bra på att förhandla eller vill åtminstone inte göra det varje år och då finns fackets löneförhandling som ser till att de flesta i alla fall slipper en reallönesänkning. Men alla är fria att förhandla upp sin egen lön om de anser att de förtjänar mer än de här enstaka procenten. Facket centralt har ju också en större målbild än att enstaka individer ska få upp sin lön för de vet att höga generella ökningar innebär hög inflation och då hänger löneökningarna sällan med. Det hände exempelvis på åttiotalet när många fackförbund fick ökningar på rätt många procent vilket förstås gjorde att inflationen stack upp och då slutade det med reallönesänkningar för de allra flesta trots ökningar på ibland tiotals procent. Således har facken en anledning att hålla löneökningarna på rimlig nivå, men det hindrar förstås inte att företag ger mer än det förhandlade eller att individer får mer utanför potten. Mer än så håller inte facken tillbaka löneökningarna i alla fall. Företagen skyller ofta på att de bara har så här mycket pengar och att de inte kan ge mer, men det har inget med facken att göra utan de förhandlar ju bara om lägstanivå på potten för ökningar. Företagen är aldrig förhindrade att ge mer än denna förhandling från fackets sida.
En annan stor uppgift för facken är ju att se till att arbetsgivaren följer de lagar som finns på flera områden. Exempelvis får inte arbetsgivare diskriminera kvinnor genom att ge dem mindre lön för samma jobb med samma erfarenhet, samma produktivitet osv. Det är väldigt svårt för en individ att kontrollera detta och ännu svårare att förhandla till sig en ökning till samma nivå som övriga. På samma sätt kontrollerar facket att man inte säger upp folk på orimliga grunder, exempelvis för att de är sjuka, föräldralediga eller liknande. Facket ser också till att exempelvis arbetsmiljölagar följs, bland annat genom att utse skyddsombud som har kunskap om lagar och regler och makt att säga ifrån.
Ledsen för wall of text...
