Sambo som tycker man är omogen för man spelar?

Hade liknande situation, inte lika allvarligt ur min synvinkel, men nästintill.

Varning för lång text.

I början när barnet kommit så spelade jag även dagtid då och då, hade datorn i vardagsrummet och tyckte inte det spelade någon roll, hjälpte knappt till hemma, förutom med tekniska saker då som jag är den enda som sköter.
Vi hade även en del andra psykiska problem både jag och sambon, mer info om det om någon undrar kan ni höra här.
Efter vi hade gått igenom det så spelade jag väl lite som du, både när sonen lagt sig, sov väldigt dåligt då med, har en babyvakt som jag hade med mig till datorn, så när han vaknade en gång i timmen sprang jag bara iväg, gav han nappen/trösta, tillbaka till datorn. Gick sällan o la mig med sambon. Antingen spelade jag hela kvällen, eller när hon lagt sig.
Tiden gick och hon tyckte jag spelade för ofta, var nog 3-4 kvällar i veckan då jag spelade hela kvällarna och sen när hon lagt sig de andra kvällarna.
Precis som du så kikade vi serier/filmer när vi umgicks, beroende på hur intressant den var från hennes sida, så satt hon olika mycket med mobilen dock. Vi pratade om det vi kikade på, jobb, privat liv osv.
Efter några månader så sa hon att hon tyckte det var tråkigt att vi aldrig la oss och sov tillsammans. Vilket ju stämde... Började med att jag gick o la mig med henne de kvällarna jag inte spelade, viktigt att man faktiskt vill det och framförallt viktigt att hon förstår det, inga sura miner eller suckande som att det är ett måste. Vill du inte, så kanske ni inte passar.
Var fortfarande övervägande "spelkvällar", även om jag ibland sa när jag satte mig vid datorn att hon gärna fick säga till när hon skulle gå o lägga sig, så kunde jag också lägga mig samtidigt, så var det fortfarande mycket spel.
Numera så är det varannan kväll eller mer sällan jag sitter, helger sitter jag nästan aldrig. Söndagar när raiden kommer igång igen på wow.
Men spelar aldrig dagtid då sonen är hemma.
Känslan är väl att det fungerar bra nu, tycker inte det är något gnäll om det längre.
Enda gnället nu är när vi börjar kika på en serie då hon vill bulk titta på den så mycket det går, sitter jag då vid datorn en kväll så kan ju inte hon kolla vidare
Vi flyttade 60 mil till min hemstad och släkt när sonen var 6 månader, mycket för o komma bort från Eskilstuna som bara går mer utför, men även för att få mer hjälp med sonen.
Började pistolskytte efter någon månad när jag flyttat, under den tiden så sov dock sonen fortfarande väldigt oroligt och det var fortfarande lite svårt med sonen, lyssna på podden för förklaring, är man i ett förhållande så hjälper man och stöttar man varandra, så slutade med skyttet då hon tyckte det var jobbigt när jag var iväg 2 timmar 1 gång i veckan, har tänkt börja igen senaste året, men inte blivit av, inga problem nuförtiden att åka iväg nån timme i veckan dock, småbarnsåren kan vara tuffa! Min son är numera 3 och man ställs för andra problem, men dom är iaf mer självgående
Men hade nog inte klarat om min sambo ville att jag skulle sluta spela helt, men man kanske inte måste sitta varje kväll i veckan. Jag själv kan iaf tycka det är väldigt skönt o lägga sig lite tidigare och få bättre sömn, vara mer utvilad dagen efter osv.
Har några gånger funderat på o sluta spela då jag är medveten om att jag har ett problem, jag tycker dock att jag kan kontrollera det numera och fortsätter, har tom pratat om det med sambon men hon vill inte att jag ska sluta, då det är mitt största intresse.
När vi fick reda på att vi skulle få barn, hade jag precis beställt vattenkylning för 8k, insåg ju själv att dom pengarna skulle behövas till annat och avbeställde det, hon var den som sa att jag kunde ju ha kvar det ändå, då det var mitt intresse, men pengarna behövdes. Det jag försöker säga med det är att i ett förhållande så värnar man om varandra, men stöttar vad den andra i deras intressen.
Jag tror, av egen erfarenhet (även om alla människor är olika), att det din sambo försöker säga är att hon kanske inte vill att du spelar varje kväll, att hon gärna skulle gå o lägga sig med dig.
För min del så var det ingen stor grej, förstår ju att hon vill vara med mig, att bara umgås när man kollar film/serier eller typ när man gör mat eller så, då kan man ju lika gärna ha en rumskamrat, känns inte riktigt som ett förhållande. Imo.
Nu är alla olika och alla förhållanden är också olika.
Men det är klart att du kan sätta krav, tänk efter vad som är viktigt för dig, vad som är värt att bråka över och vad du prioriterar.
Man kommer inte vara överens om allting, man kommer gräla och tjafsa, men det viktiga från min synvinkel är att man inte är långsur och kan kompromissa. Att man är öppen för fler förslag och idéer.

Tl;dr, vad är värt att bråka över, vad vill du själv? Prata med din partner, inte bara kommunicera med henne, förstå vad ni menar och red ut vad ni egentligen vill ha ut från ert förhållande.

Är tvåbarnsförälder och kan utan tvekan säga att det viktigaste för dig som förälder, och för er som partners är egentid.

Man måste kunna "försvinna", "stänga av", "ta en paus" och liknande för att kunna leva i ett hälsosamt förhållande och kunna vara en bra partner och förälder. Det finns inget jobb som är mer krävande än att vara en förälder.

Att inte kunna andas ut och eller få göra det man mår bra av slutar endast i total kollaps.

Varför skulle det vara omoget? Definiera omoget. Ska man som "vuxen" bara betala räkningar, röka pipa, läsa tidningen och jobba?

Säg åt henne att skaffa en egen hobby istället för att gnälla på din.

Nu är ju situationen ganska komplex med barn osv, så att bara lämna tjejen är nog inte ett alternativ. Men...

Jag har haft några flickvänner som betett sig likadant och det är fruktansvärt lågt. Samtidigt som de själva sitter flera timmar framför TV'n varje kväll så har de gnällt på att jag sitter vid datorn. Har jag varit ute och meckat med bilen så har dock det varit ok. Vad är det som gör det ena bättre än det andra?

Det blir väldigt destruktivt när den ena parten i ett förhållande tycker att den andra INTE ska göra något. Det hon förmodligen egentligen menar är att hon vill ha ditt sällskap, att du ska hjälpa henne med något osv. Då är det det hon ska säga istället.

Du behöver ta detta med henne så fort som möjligt och tala om för henne att det inte är ok att göra ner ditt intresse. Uppmuntra henne istället att tala om vad hon egentligen vill och ge då också efter när hon gör rätt. Så om hon ber dig att sitta och kolla TV med henne så gå dit och gör det även fast du kanske just då vill spela. Oftast funkar det bra att sitta en timma eller så och sedan gå och spela. Du kan ju också fundera på om du kan bjuda in henne i din värld.

Heh. Jag känner igen mig extremt mycket... eller iaf hur jag minns det när vi fick våra barn. Jag är 4-barnsfar och även om det blev smidigare och enklare med varje unge så var det i början exakt samma historia som du beskriver (iaf för mig) så här kommer mina, fungerande tips:

Fram tills dottern är typ ett halvår så är det helt ologiskt med allt sånt här som gäller *dig*. Det är för det första hormoner i några månader, sedan kommer sömnbrist, sedan är det socialt umgänge, vällingskalle, hängmage, träning... massor med grejer som är otroligt viktigt och frustrerande för henne. Det finns ingen logik öht som fungerar, det är helt känslostyrt och i början hormonstyrt och mycket handlar om beskyddande i dom här känslorna.

I korthet: Det är bara att bita ihop, ta skiten och hålla huvudet högt. Det är det enda "rätta" och det enda som blir bra i slutänden.

Det finns inte många saker du kan enligt den (hormonstyrda) logiken göra bra eller korrekt. Får du skit för att du gör räkningarna, är det rimligt ens? Nej, självklart inte. Bara släpp det. Får du (som jag fick) skit för hur du byter en blöja, det är ju helt knäppt och det spelar ingen roll vad man säjer, hur det sägs etc det är hennes känsla över att det inte duger och är fel som är "rätt". Så, din träning, ditt dataspelande, dina vänner, dina föräldrar, bilen, maten, etc etc... allt som gör henne irriterad, låt bli att ta diskussionen. Det rättar till sig efter ett tag. Vad du än gör, säg aldrig aldrig saker i stil med_ "men lilla gumman, nu är det hormonerna som spökar", det fungerar väldigt dåligt kan jag meddela.

En av dom få sakerna som det inte är ok att få skit för och som du aldrig ska vika ner dig på är att du får höra hur du håller/bär/umgås med ditt barn. Tips mottages tacksamt, men skäll/gnäll/klagomål ska fara åt h-ete. Här är det nämligen så att här kickar hormonerna in till din förddel om man säjer ifrån för då ses du som den som (jag tror det handlar om beskydd instinktivt) vaktar/skyddar etc.

Alldeles oavsett, det här upplevs som orättvist och irriterande... jag vet. Men det är otroligt mycket vunnet på att vara the bigger man här sett över tid (du har igen det där under många många år). Och hade jag varit som dig: Flytta fokus i diskussionerna. Jag kollat möjligheterna till gymtid i samband med arbetstiderna och spelat ut kortet "friskvård", vid minsta klagomål bara konstaterat "fakta": "Orkar vara en bättre man och far om man tränar, speciellt viktigt med småbarn hemma -det gäller dig med, du behöver röra på dig och träna..." Din egen datortid med grabbarna på vardagarna är körd och kan nog inte riktigt bli detsamma igen tyvärr. Jag fick själv gå från CS och TFC till mer casual (BF3, BF4 och nu Quake Champions) för att få ihop hobby och familj. Däremot sägs det inget negativt om att spela dator hemma längre (om det hålls inom rimlighet), lyft hur bra det är för öga/hand koordination, problemlösning, strategi och taktik. 9-åringen gör inget som är omoget, tvärt om. Däremot är det ok att klanka ner på att jargong och språk är omoget i den kulturen ("men det är det även inom all sport, kolla bara hur det ser ut på en sportbar") och något man kan jobba med, men spela datorspel? Absolut inte.

Hoppas du (eller nån annan) hittar något tips i detta.

/G

Finns en hel del bra tips här i tråden, jag vill lägga till ett perspektiv som jag inte kunnat se.

Du skrev nånstans att hon säger att hon närmar sig 30, att hon "bor i skogen" och att hon inte har några egna intressen egentligen. Jag tror inte att man ska underskatta hur det kan kännas för kvinnor när barnen kommer. Barnet ska ammas regelbundet och däremellan har man saker att ta hand om, och de lever (särskilt initialt) i en konstant ström av andras behov nästan 24/7. Detta gör att deras egna behov kommer i skymundan.

Jag tror att din tjej känner djupare i hjärtat att det skaver. Hon blir äldre (medan andra pluggar, får karriärer, åker på fina semestrar etc), "bor i skogen" och vet kanske inte vad hon ska göra med sitt liv. När hon sitter där med ett barn som ständigt vill ha tutten, undrar hon om det kommer vara så tills barnet är äldre, men då är hon kanske 45-50. Vad har hon då för chanser att vinna ett förverkligande i en annan mening än moderskapet? Och om ni vill ha fler barn, som hon kanske känner att hon vill (barnet behöver syskon etc kanske hon tänker), så är det lätt för henne att tänka att hon verkligen är "fast". Försök sätta dig in i det, det är jätteviktigt för hur du kan hjälpa henne.

Jag tror att det här i många kvinnor skapar en sorts "bitterhet" (de skulle aldrig erkänna det, för andra eller sig själva) gentemot andra, t.ex. sin man. Du har, hur du än ser på det, i hennes ögon en perfekt frihet. Inte bara tidsmässig utan också emotionell. Du har, vad du än jobbar med, i hennes ögon en utblick och en chans att "komma nånvart". Du är dessutom mera oberoende här, du sitter på cashen, medan hon själv är mera beroende då hon inte drar in pengar. Oavsett om det är så hon direkt tänker på det eller inte, så känner hon det nånstans. Utöver allt detta ska man minnas att kvinnor är oerhört sociala i sitt sätt att tänka och utvärdera saker. Ser hon en brud som har ett speciellt sorts glas, eller som gör på ett visst sätt på instagram (spelar ingen roll vad det är), så spelar det spratt i hennes undermedvetna. "Så här gör andra, varför gör inte du så". Sedan jämför hon med er situation, och eftersom att jag själv är småbarnsförälder vet jag att det kan vara rätt osexigt, om än jag för egen del älskar det.

Orkar inte skriva ut allt, men för mig verkar det som att hon är mycket obearbetad i relation till dessa frågeställningar och att de kommer till uttryck i hur hon vill "kväsa" den förmåga till initiativ och livslust som du fortfarande känner. Det låter mera dramatiskt och ondsint än vad det är. För henne, psykologiskt ur ett korttidsperspektiv, vore det "enklare" om ni satt "i samma båt". Hon vill att du ska sitta i soffan med henne och kolla på film till exempel, då vet hon att du inte "får ut något" som hon själv inte får ut. Vill man krångla till det kan man säga att det kan finnas en djupare evolutionär drift i det här "resonemanget", för om hon i sig själv känner att hon inte "ökar i värde" utan tvärtom kanske har dålig självkänsla efter födseln, med kroppen och allt osv, medan hon ser att du har energi, driv och hittar sätt att inom din sfär öka i värde, well. Om det drar iväg för mycket för er (hon "tänker" inte det här, men tjejer känner alltid dominanshierarkier 24/7) så tror hon att hon riskerar att du går till en annan, som bättre matchar dig i värde/energi/vilja.

Enkelt formulerat vill hon att du ska dela det som hon upplever (utan att kunna artikulera det) som skit i sitt liv, och ett sätt för henne att komma dit är att helt enkelt skära bort det i ditt liv som du har, som hon själv inte har. Jag är ganska säker på att det här är den bakomliggande orsaken. OBS! Att hon i en mening ser skit i sitt liv och sådär innebär inte att hon inte också kan känna att mycket går som hon vill och att hon är glad över mycket. Hon känner troligen både-och samtidigt.

Därför är det inte egentligen en fråga om tid och timmar hit eller dit, eller exakt vad du gör. Det är en fråga om att livet är enklare för henne om du är på samma plats som henne, psykologiskt.

Man kan tänka flera lösningar här. Jag skulle försöka jobba med att få fram "morötter" i hennes liv, eller hjälpa henne att nå fram till saker som hon gillar. Tjejer går som förstaväg alltid till relationer och att äta muffins med andra tjejer etc, men det räknas inte här (det gör inte det psykologiska jobbet för henne i detta avseende). Tjejer defaultar alltid till relationer, men man måste hjälpa dom också vidare ibland därför att dom själv nånstans också söker något "i sig själva". Hon behöver något som inte bara är ett tidsfördriv, utan något som får henne att känna att hennes liv blir bättre. Kanske en hobby, kanske en tanke/dröm om att kunna utbilda sig eller förbereda sig för det eller det, något "eget" att se fram emot eller jobba för, kanske ambitionen att bli starkare eller smalare eller vad det nu är, spelar ingen roll egentligen.

Ju starkare "morotskomponent" det finns i hennes liv, desto starkare "morotskomponent" kommer hon "låta dig" ha (i.e. vara ok med att du ägnar dig åt utan att sabotera husfriden). Det låter skit, jag vet, och givetvis kan man ägna sig åt att försöka få henne att lägga ner hela det här tankesättet. I.e. bara för att hon upplever att hon sitter lite i skiten, psykologiskt, behöver det inte innebära att du måste göra det, då man har sitt eget ansvar. Jag tror dock att det är enklare och snabbare att bara hitta en morot till henne. Och som tidigare personer sagt tror jag inte att resonemang biter i det här läget.

Var uthållig ett tag för hennes skull. Problemet är inte hos dig, det är hos henne. Det får du förstås inte säga, men hjälp henne (få henne att känna att det är "hennes idé") att börja utvärdera om det finns något som hon kan göra för att hon ska känna att hon också har ett liv. Det här kan vara skitsvårt för tjejer.

Allting som du upplever är bristande respekt hos henne gentemot dig, är i själva verket hennes egen missnöjdhet och brist på respekt för sig själv, som hon projicerar på dig. Hon skulle aldrig fatta det, men jag tror att du gör det när du tänker på det.

Tjejer är rätt straighforward. Får de en sak, ger de en sak, såvida det inte finns djupare problem eller svackor. Jag skulle experimentera med det här om jag var du.