Hej
Ingen aktivitet i tråden på ett tag så tänkte, helt anspråkslöst, bidra med mina helt ovetenskapliga funderingar om löpning. Vore ju synd om tråden somnade in helt...
Började springa, eller lufsa som jag numera kallar det, strax innan jag skulle fylla 40 hösten 2008 med målet att springa Göteborgsvarvet. Har en kompis som hade sprungit i många år och helt utan hans medgivande utsågs han till min Mentor. Jag hade försökt mig på lite löpning när jag var runt 20 men blev absolut inte frälst då, även om jag kunde springa en mil utan problem. Misstänker att det var mycket resultat som räknades i den åldern, man ville vara lite snabbare varje pass, vilket jag förstått nu, inte går. Dessutom har jag nog väldigt lite talang för att bli en snabb löpare.
Nåväl, kämpade igång i princip från noll (tränade absolut ingenting 2008), och efter ett tag kände jag mig redo för att hänga på min kompis som körde ett par mil-pass i veckan. Felet i början var återigen att man ville det skulle gå lite bättre (fortare) varje gång, vilket gjorde att man tog slut sig i princip varje pass. Min Mentor var ju dessutom hyfsat vältränad i jämförelse så han var ju inte den som bromsade (vilken han såklart borde gjort om han varit en bra Mentor). Lite småskador i början såklart men lyckades ändå göra ett hyfsat första Göteborgsvarv med tanke på träningsmängden. Efter att varvet var avklarat kände man sig lite tom och på vägen hem frågade jag min kompis "Vad ska vi göra nu?" varpå han svarade "Vi kör väl som vanligt på onsdag?". Ja här förändrades min syn på löpning radikalt även om det säkert växt fram under åren - jag springer för att få en trevlig social stund med min gode vän. Att jag får lite träning på kuppen är liksom bara bonus, vinst för både kropp och knopp alltså.
Så vi lufsade på med våra två rundor i veckan och sprang varvet en gång om året. Någon vidare Mentor vad gäller löpning är min kompis inte men en sak har jag förstått under åren - han har lyckats vara i princip skadefri under 30 års löpning genom att vara bekväm/lat/försiktig. Gärna gå lite om det känns trögt (eller även om det inte känns trögt ibland ) inga intervaller o.s.v. utan löpningen ska vara en trevlig stund, gärna ute i naturen, utan blodsmak i munnen. Visst har vi kört några snabbare pass / tävlingar mot varandra men vi är nog inga tävlingsmänniskor någon utav oss. Det blir mest på de få tävlingar vi springer som man tar i ordentligt (och ibland knappt där ).
Efter några Göteborgsvarv ville jag ha en ny utmaning och såklart blev det Maraton som hägrade, vilket jag också fick med min "Mentor" på. Vi fick öka på distansen såklart och genomförde vårt första Maraton 2012 med hedern i behåll, även om det tog lite tid. Det var här jag upptäckte att det är svårt att bli snabb utan talang men uthållighet går ju att träna upp. Många av långpassen var såklart jobbiga (långpass för mig = över två timmar) men ibland blev det på något vis roligare ju längre man lufsat, antar att det är någon form av "runners high"? Min kompis upplevde sällan samma sak på långpassen och tyckte det räckte med Maraton så det fick helt enkelt bli att jag körde lite längre träningspass själv ibland.
En av de få positiva egenskaperna jag har som gagnar löpningen, är att jag är väldigt rutinmässig - jag genomför passen precis enligt plan. Nästan alla mina veckor ser precis likadana ut när det gäller löpning - start på ungefär samma tid och samma sträcka, oavsett väder. Här är ju fördelen att ha någon att springa med - är det bestämt så är det, man kommer inte undan så lätt. Numera springer jag ju en del pass själv men det görs ändå oftast med samma bestämda rutiner. Det finns inget dåligt väder - bara dåliga löpare! som jag brukar säga.
Ett helt ovetenskapligt tips ifall man vill träna uthållighet på ett tidseffektivt sätt: Har börjat med att de senaste åren springa ett relativt kort pass varje vecka på fastande mage. Absolut inte för att gå ner i vikt utan för att liksom träna kroppen på att springa utan att det finns lättillgänglig energi (glykos), istället får kroppen då använda fett som energikälla. Att göra detta efter en dags fasta tänker jag blir lite som att redan ha två timmars löpning i kroppen, dock utan att benen behöver slita så mycket, och så sparar man ju tid... Efter att ha hållit på med detta några år så märker jag knappt någon skillnad mot "vanliga" pass längre, möjligtvis att det är svårare att springa fort men det var jag ju inte ute efter.
Rödbetsjuice frågade någon om vilket man självklart testat även om det var några år sen nu. Om jag minns rätt började man dricka någon vecka innan det var dags för lopp (ett par deciliter per dag?) och jag satte faktiskt personligt rekord på varvet efter just en uppladdningsvecka med juice. Placebo eller inte är ju svårt att avgöra men nuförtiden blir det ingen juice, jagar inte rekord (man blir ju bara äldre...) och dessutom kan magen lätt bli lite överkänslig, i alla fall på mig. En varning för att det kan bli lite chockartat att kissa när man dricker mycket juice, speciellt efter att man tagit ut sig.
Ja mer saker jag tycker fungerar för mig, efter drygt 10 års regelbunden löpning har det ju kommit en och annan konstig tanke genom huvudet när man varit ute och lufsat. Skor är ju ett intressant ämne och har naturligtvis provat allt ifrån barfotaskor till kolfiberskor, roligt med nya prylar eller hur? Har nu 6-7 par skor, allt ifrån tunna till väl-dämpade, som jag försöker växla mellan, kör i princip aldrig två pass efter varandra i samma skor. Tror att variation är bra och tränar alla små och stora muskler på lite olika sätt. Tunna skor är säker jättebra för att bygga upp musklerna i fötterna / benen som inte används så mycket med dämpade skor så blir minst ett pass i veckan med tunna skor för min del. Pronationsskor tror jag dock väldigt många springer omkring i helt i onödan, gör nog oftast mer skada än nytta. Varför skulle 50 % av världens befolkning fötts med sneda fötter som behöver hjälpas/kompenseras med ett par sneda skor? Säger dock inte att det gäller ALLA men känns som det ofta är någon säljare som lyckats sälja in dyrare skor än kunden behöver... Kolfiberskor blir det ibland när man vill ha lite extra roligt - en väldigt annorlunda upplevelse (i alla fall Nikes Tempo Next% som jag har) och på köpet springer man fortare. Har även testat Asics Magic Speed och det är en väldigt trevlig sko, dock inte alls lika extrem som Nike. Tror faktiskt det gör mer nytta tidsmässigt med kolfiberskor ju långsammare man är. Skulle dock inte rekommendera dessa till någon nybörjare - skorna är extremt stela (tänk skidpjäxa) och raka motsatsen till barfotaskor. Men för variationen som sagt, upplever också att en runda i kolfiberskor gör benen mindre slitna, speciellt fötterna/vaderna.
Ja det var lite tokiga tankar angående löpning ifrån mig, kanske kommer mer. Säger som Björn Suneson - Keep on running!
/Henke
