Era "AHA" moments

Får hålla med dig om Quake2 med Voodoo2 och Glide-läget. Helt sinnessjukt minns jag att det var. Det närmaste jag kommit var nog Red Dead Redemption på Xbox one X. Jag förstod inte riktigt hur en sån relativt "dålig" hårdvara kunde pressa ur sig sån sinnessjukt vacker grafik.

Sen såklart Half-life: Alyx i VR. Hade ju testade dom här töntiga "skjuta pilbåge"-spelen med VR, men när jag ställde mig för första gången i City17 så var jag liksom... där?!

Voodoo2 gav mig en helt annan grafiknivå, men jag är nog mer inne på att VR är mer aha än det. Det är ju en till DIMENSION, inte bara lite fler polygoner och ljuskällor.

Avslutet på Half Life Alyx helt lamslog mig. Det saknar motstycke.

Ocarina of Time på en tjock-tv hemma hos en klasskompis när jag var 6 år gammal minns specifikt att jag var fruktansvärt imponerad över att man kunde pausa och spara spelet när ens karaktär befann sig i LUFTEN! Smått oklart nu så här i efterhand.

Måste ha varit 1998/1999 eller något sånt.

Annars är liknande tillfällen World of Warcraft när jag började spela det som 14-åring. Questa på Teldrassil, darkshore och ashenvale som night elf. Mmmmm.

Sen har vi ju också Breath of the Wild som kom ut 2017. Enda spelet i vuxen ålder som fått mig att känna mig som ett litet barn igen, med samma känsla av förundran som jag fick när jag spelade Ocarina of Time.

1995 Internet hemma.

the butcher och King leoric i diablo är två bland många men The moment var första gången jag tågade in genom ironforges portar någon gång där 2005.

För mig var ett av de största ögonblicken att gå och simma runt i de tropiska miljöerna i Far Cry.
Förmodligen för att det var ett av det första jag testade efter att ha gått från Voodoo 5 till Radeon 9800, men också för att det mesta av FPS som släpptes då var antingen mörka och stämningsfulla eller grådaskig krigs-realism - medan Far Cry hade tropiska fiskar i vattnet och papegojor som flög mellan träden.

Slutet på Bioshock Infinite, vilket GRYMT bra spel när det kom till story!

När min kompis visade mig Half Life 2 introt och han skrek i mitt öra DOM SER UT SÅDÄR ÄVEN I SPELET!
Dvs, ansiktena var så realistiska. Jag ramlade ner på golvet och fick något sorts EP anfall av AHA-känslor.

Tror hela WoW var AHA moments för mig. Det första året eller två iaf
Varenda dungeon man gjorde så var man helt galet imponerad och kände vilket äventyr man hade framför sig. Att bara gå runt på Teldrassil och lyssna på musiken var magiskt.

Som lite äldre måste jag flika in att Wolfenstein 3D var helt fantastiskt. En kompis förklarade det för mig men jag trodde bara att han menade typ Operation Wolf (flytta ett sikte på skrollande skärm), jag kunde inte ens drömma om att någon sådan grafik kunde finnas. Doom la till en ny dimension men chocken hade lagt sig något.

Nästa grej var nog Ultima Underworld och System Shock. Äkta 3D kändes häftigt. Därför var jag inte lika hypead av Quake, det var bara bättre gjort. (och annan spelstil).

Sen Final Fantasy 7-10 och Silent Hill 2.

Och Farcry 1, sjukt häftigt med utemiljöerna.

Unreal när man kommer ut ur skeppet i början var rätt wow minns jag.

Jag är en som har vuxit upp med Commodore 64, var länge på Amiga scenen och kom först in i PC-eran nå jag insåg att insticks kort till Amiga 3000 blev för dyra och det fanns så mkt. mera spännande tillbehör till PC'n.

3D grafik på arkadmaskiner har alltid fascinerat mig och jag gick ofta och tänkte - när kommer detta till hemma användning?

Så kom den, Sony Playstation med flytande 3D grafik till hemmet och allt jag kunde tänka på var "när får vi detta till PC?" och så kom det första voodoo kortet med "Decent" som var så flytande att jag blev helt slagit omkull av prestandan, och sen var det kört, har haft hela serien tills nu (då menar jag nog grafik kort till att köpa ett hus i längden), så 3d blev min stora passion.

Den första riktig stora A-ha känslan fick jag då den Open Source mjukvaran Blender 3D fick nativt stöd för Nvidia och GPU acceleration, jovisst - jag hade licensierat version av 3D studio max på den tiden, men ofta så var externa render-engines jättedyra med GPU acceleration och mestadels för företagare.

Så den nästa riktigt stora A-ha känslan fick jag då 3090 släpptes och jag kunde arbeta med materialen och texturer och ljus i real tid, alltså - arbeta med resultaten av rendering direkt och live medan jag modellerade och animerade, det var en hel revolution (så även i gammal ålder kan man bli förvånad och positivt överraskat) - bortsätt från prisen på min dator - ugh - det vågar jag inte längre även tänka på, men hej - några betalar hundratals tusen för deras bilar och ingen bryr sig, folk blir förvånade att jag använder hälften av de pengar folk kastar på bilar på en dator.

1. Bland de första spelen jag hade där mitt Voodoo 3 fick skina var Unreal (äventyret). Det var en milstolpe från 2D till 3D.

2. Farcry som både hade miljöerna och fysiken snyggt förpackat i tropisk miljö. Spelades först med Geforce 4200 Ti och sedan Geforce 5950 Ultra.

3. På senare tid har det nog varit vattenmiljöerna i Subnautica som känts som nytänkande.

Måste hålla med om detta. Kommer ihåg att jag började med World of Warcraft runt 2005, under vintertid - hade datorn bredvid mitt sovrumsfönster och satt och kollade ut i snöovädret, samtidigt laddar jag in med min första Dwarf i Ironforge. Häpnadsväckande syner, blev helt "wow"-ad!

1994 när jag och kompisen satt vid Amiga 500:an, tog de första stegen med karaktären i Flashback och fick känna på den grymma animeringen. "WOW!" sa vi båda samtidigt.

Quake 2 och Voodoo 2 som redan nämnts fick mig att tappa hakan. Det var som att ha stirrat ned i en toalett med pixelspya hela livet och plötsligt lyfta huvudet och se verkligheten.

WarCraft 2 hade en liknande effekt på mig. Introvideon var det absolut vackraste jag någonsin hade sett. Såg den gång på gång på polarens dator (han fick både dator och spel före mig). Även spelet som sådant var makalöst. Vackert. Med musik som lät som musik. Och alla gubbar hade karaktär och rörde sig så realistiskt.

Första Far Cry hade också en tappa hakan-effekt på mig. Träden. Vattnet. De öppna ytorna. Wow!

Sedan dess har det hänt oerhört mycket, men inget som fått mig att tappa hakan på samma sätt.