Intressant fråga. Har själv funderat mycket på detta den senaste tiden – inte minst eftersom jag själv har arbetat de senaste 2 åren inom akademin, med att etablera en tvärvetenskaplig struktur inom ”mitt” område för att stödja utvecklingen vid hela universitetet. Detta har varit hur spännande som helst, men har samtidigt tydligt visat på de utmaningar som akademin står inför inom områden som ändras fort. Eftersom svensk forskning generellt är strukturerad kring extern finansiering (ex från EU, näringslivet eller statliga aktörer som Vetenskapsrådet eller Vinnova) kan det vara en utmaning att bedriva mer banbrytande forskning, där finansieringsorganisationerna helt enkelt inte har hängt med, eller där det tar lång tid från ansökan till beviljat anslag.
De svenska forskare som jag känner som är internationellt framstående har därför snarare hittat ett sätt att arbeta som fungerar ”trots” den svenska finansieringsmodellen, än att de får stöd av den – antingen genom att man hittat ett sätt att bedriva intressant forskning på egen hand, utan behov av extern finansiering, eller genom att man är duktig på att etablera internationella samarbeten inom olika EU-projekt. Bland de forskare som istället förlitar sig på nationell finansiering märker jag att de ofta får lägga alldeles för mycket tid på att stå med mössan i hand och vänta på besked från någon fond, istället för att fokusera på själva forskningen.
Som kontrast kan nämnas att ex Kanada har utvecklat ett system där forskare kan söka stöd för ”nyfikenhetsforskning” – ett mindre bidrag under något år, kan man visa på intressanta resultat kan man sedan få mer medel – en struktur som sannolikt varit avgörande för forskning inom transformativa teknologier som batteriteknik (ex Jeff Dahn) och NN/AI (ex Geoffrey Hinton).
Att ex Wallenbergsfären därför valt att aktivt finansiera forskning som är intressant för dem, ex inom WASP, ska vi som kunskaps- och industrination vara mycket glada för, men kan samtidigt ses som ett underbetyg åt de offentliga kanalerna för forskningsfinansiering. Ffa tycker jag att det är olyckligt att man från de offentliga kanalerna inte kompletterar och fyller i de luckor som blir när privata aktörer vill driva utvecklingen framåt – hade man samarbetat mer är jag övertygad om att alla parter, och samhället i stort, hade blivit vinnare.
Undantaget till ovanstående är möjligen att forska vid någon mindre universitet – ex i Borås, Halmstad, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad, Jönköping, Malmö, Mälardalen eller Örebro – eftersom forskning vid dessa stöds via KK-stiftelsen (en rest efter de gamla löntagarfonderna). På det viset känns det ganska talande att förutsättningarna för forskning skiljer sig så mellan de stora lärosätena ex KI, KTH, LU, LiU, SU, UU etc. och de mindre, mer nystartade.
Så för att återvända till ursprungsfrågeställningen – är det värt att lägga 5 år på doktorandstudier? Monetärt lär man sannolikt inte kunna räkna hem ”investeringen”. Om man är intresserad av en akademisk karriär, så är det ju något av en förutsättning – men då med fördel inom något område som är ”lagom” väletablerat, tillräckligt nytt för att det ska finnas intressanta frågeställningar att studera samtidigt som det är tillräckligt etablerat för att det ska finnas medel att söka. Värdet av en doktorsexamen inom näringslivet kan sannolikt diskuteras, och beror sannolikt både på ämne/inriktning och på personliga egenskaper i övrigt. För vanliga positioner i löpande verksamhet är det inte alls säkert att det är en fördel, medan det kan säkert vara en tillgång för att få mer profilerade positioner – ex i styrelser.
/M
