Krönika: Är det sociala mötet URL mindre värt än IRL?

Beror nog på vad det handlar om men 60% eller mer av vår kommunikation sker genom kroppsspråket och en stor del genom (30-38%) genom tonläget och rösten.
Så som på forum så förlorar man ganska mycket information som kanske vore lättare och snabbare att förmedla IRL. Jag föredrar alltid IRL om det är möjligt. Missförstånd är rätt vanliga och lätt hänt eftersom det är svårt att förmedla tex sarkasm eller humor på olika sätt genom text.

Att komma hem efter skolan i högstadiet och starta ventrilo med sina kompisar va något magiskt. Älskar den tiden jag hade med mina nära vänner

IRL är alltid bäst, men ganska ofta är det svårt att få ihop när det är många som ska samlas.
Fördelen med URL är att man kan ha fler men ytliga kontakter.
Jag brukar se mina kontakter som en lök med flera lager i form av
Jag, familjen, vänner, kompisar, kollegor, bekanta... osv.

IRL > URL || URL > Null

Handlar det om att någon människa har autism eller någon annan form av NPF-diagnos som gör socialt samspel och sociala koder svårare att förstå - absolut kan URL vara ett verktyg för några individer.

Har man inte autism? Då är ju IRL att föredra 100 gånger av 100 tycker jag - för att sociala människor icke diagnostiserade med vare sig autism eller annan NPF-diagnos är beroende av socialt samspel och sociala koder.

IRL klarar vi oss inte utan, gå en längre period (typ några år) utan mänsklig kontakt och vi blir mer eller mindre galna eller värre.
Online är ett komplement och det finns många fördelar, inte minst att det är enkelt att nå varandra snabbt och att man kan skapa kontakter och vänner över hela världen utan att resa jorden runt.

Jacob behöver förmodligen både samtalsterapi och träning i sociala sammanhang efter att ha isolerat sig under väldigt många år, det finns hjälp att få bara han söker den och tar emot den.

Kanske finns där en diagnos bakom, många som isolerar sig bakom en skärm är Autistiska eller har Autistiska drag, det komplicerar givetvis saker och ting men då kan habiliteringen vara ett stöd och hjälpa till med verktyg för att underlätta livet.

Hm träffas, måste man det?
Trivs oftast bäst och samlar energi när jag är ensam (själv el vad kallar man det?) på fritiden.
Men det kanske beror på att jag i arbetet träffar väldigt många och ständigt har kontakt med folk.
Sen kanske man tänker att det är annorlunda än att träffa vänner privat och visst är det så, men några av dem träffar jag även privat ibland så det är mer än bara arbetsrelation.

Skulle väl säga att jag i många sammanhang är rätt mycket utåtriktad och social när det behövs, men privat gärna mer för mig själv, kan nog tänka mig att många andra också är det på liknande sätt.

Sen ang IRL och "URL" (etablerat uttryck för digital kontakt?) varierar det en hel del, el snarare i vilken form kommunikation sker.
En del träffar jag mestadels IRL och har knappt kontakt i andra former, en del enbart i skrift och andra enbart muntligen.
Beror på vem det är och vad det gäller.

Några exempel för egen del:
Har bl a en kompis som ringer i princip dagligen sen många år, men sällan direkt har något att säga. Antalet gånger vi träffats IRL är mycket begränsat och senast var för runt 6 år sen.
Hade en annan där vi nästan uteslutande kommunicerade i skrift mycket frekvent och hade gjort det under väldigt lång tid, men som plötsligt tog illa vid sig av något och abrupt bara bröt kontakten och raderade alla gamla konversationer (du vet vem du är).
En annan träffar jag nästan enbart IRL, men ibland via telefon.

Men om det är mindre värt är lite frågan om, det är på olika sätt. När man träffas el pratar i telefon är det mer direkt och snabbare, medan man i skrift oftast har något längre betänketid för vad man ska säga och hur det ska sägas.
Ibland har det blivit rätt tomma konversationer om egentligen ingenting, sådana man nästan gärna hade varit utan, medan andra gånger kan det bli rätt djupgående och faktiskt riktigt givande oavsett kommunikationsform.
Bäst blir det när båda är engagerade och ger något i dialogen, blir det för ensidigt med vem som ger och vem som tar emot så blir det inte bra.

Det är ändå närmast med IRL-kontakten enligt ovan, kan bero på personligheten, även om det är den av de tre där som jag haft minst kontakt med totalt sett och som sannolikt också har minst att bidra med kompetensmässigt.

Bäst tror jag det är med en lagom mix av båda delar, inte enbart det ena el det andra.

Såja, isolering står det ju ändå ingenting om? Det framgår ju att jag träffar människor och i veckan har det rentav varit mer än en gång spontant efter arbetstid! Det jag med krönikan försöker belysa är att jag (tror att jag) börjar tillåta mig se ett lika stort värde i URL och det inte behöver vara fel. Det är på den vägen jag gjorde en koppling till ett internetforum och gemenskap jag varit medlem i 16 år, varav 9 år varit ett jobb där jag var både redaktör och community manager för sagda gemenskap, och där en betydande del av min bekantskapskrets kommer ifrån. För mig har blotta tanken om att det skulle vara okej att känna så varit ett stigma.

Annars ger jag dig rätt i mycket och det, tillsammans med annat, är något jag arbetat med genom livet och det är ett arbete som inte tar slut. Jag kan ändå konversera utan stopp i timmar både digitalt och fysiskt när jag själv känner för det och ha ett heltidsjobb inom Public Relations, så helt off är jag inte (bara mycket ). Även om jag ofta föredrar det egna sällskapet IRL på fritiden, men väldigt gärna har det URL.

Känner igen mig oerhört väl i ovanstående stycke i krönikan.

Många av mina bästa och med givande stunder med mina vänner har jag haft online. I snacket i- och mellan matcherna av det spel som råkar gå varmt för stunden. Det är något kravlöst och härligt med att sitta och spela och snacka tillsammans, som leder både till skratt och djupa diskussioner.

Med det sagt tycker jag förstås om att träffa vänner offline också. Det kan vara precis lika roligt. Men jag känner ingenstans att offline faktiskt är bättre än online. Förutom om någon aktivitet kräver det, förstås.

Det ska också sägas att jag är ganska introvert. Jag kan omedvetet gå veckor eller ibland månader utan att höra av mig till vänner. Inte för att jag inte tycker om dem, tvärtom värderar jag dem väldigt högt, men jag trivs så förbaskat bra i mitt eget sällskap att jag ibland glömmer bort.

Jag mår bättre psykiskt och har generellt en trevligare stund genom URL-möten kontra fysiska träffar. Att fysiskt interagera med andra människor är väldigt dränerande, speciellt i större folksamlingar.

Detta kan väl kort beskrivas som att vara introvert.
Jag laddar mina batterier genom att få spendera tid i ensamhet och sköta mitt. Medan sociala sammanhang kan göra mig väldigt loj och trött.

Med det sagt behöver jag precis som alla andra människor någon form av interaktion med omvärlden för att inte bli galen eller känna mig ensam.

Dagens moderna teknik med onlinespelande, chatkommunikation vid toppen av mitt finger och allehanda andra sätt det finns att kommunicera gör att det är fullt möjligt för mig att bibehålla den sociala kontakten jag önskar – utan att någonsin egentligen behöva träffa någon. Jag upplever inte något omedelbart behov att träffa människor utanför den digitala sfären, även om det såklart är trevligt emellertid

I slutändan handlar mycket om att kommunikation och när mina batterier ska laddas ur är på mina villkor. Infinner sig behovet av att koppla ned en stund, då tar jag således bara av mig mitt headset och lägger mig på soffan en stund – något som inte direkt fungerar IRL.

Å andra sidan skulle jag vilja se minen på en chef eller sambon om jag mitt i konversationen kläckte: "Du, jag behöver en paus ett par timmar" och därefter bara gick ut genom dörren..

Ja, det fakesociala online är inte värt lika mycket som det riktiga sociala. På grund av några förhållandevis enkla anledningar.

1. Folk är rövhattar bakom skärmen.

2. Du kan inte klämma på tuttar och kramas online och får inget Oxytocin, samt betydligt mindre av vissa andra signalsubstanser som är viktiga för ditt välbefinnande.

3. Onlinevärlden är konstruerad med vetenskaplig precision för att ge din hjärna små konstgjorda doser av Dopamin, så att att du ska stanna kvar så länge som möjligt, titta på så mycket reklam som möjligt och i slutänden köpa så mycket onödigt skit som möjligt.

4. De så kallade sociala medierna är till stor del fake, där narcissister, exhibitionister och diverse personlighetstyper postar redigerade, filterrade och i många fall även regisserade highlights ur sina liv, varför det framstår som att du hemma i din hyrestrea lever den sämsta ursäkten till existens som överhuvudtaget kan kallas för liv. Det här mår du inte bra av att ta del av.

5. Folk är rövhattar bakom skärmen.

Om krönikören har fler frågor har jag eventuellt en lucka nästa torsdag, där jag kan tänka mig att vara behjälplig i ca en halvtimme för ett fett jäkla arvode.