Forskare har upptäckt självläkande metaller

Vid värme så är väl detta precis vad metaller alltid gör bara?

https://en.wikipedia.org/wiki/Annealing_(materials_science)

Intressant. Synd att hela rapporten är låst, men abstract pratar om mikro-sprickor, inte nano, dvs riktiga stress-sprickor. Såna är ju helt klart super intressanta att motverka, om det går.

Nu gissar jag bara men det bör vara nåt som motverkar formation av oxider och omkristallisering i sprickans yta, så att ytan fortsatt blir reaktiv. Nu är det ett tag sen jag läste tekniska ytor men någon form av tillgängliga orbitaler* bör kvarstå, lite som katalytiska ytor fungerar. En katalysator skall dock (helst) inte reagera permanent med ämnena de ska katalysera, medan ytan i detta fall verkar göra detta. Det kan dock ha att göra med att det reagerar med lika ämne, i princip så "svajar elektroner fritt" efter sprickan har uppstått, och reagerar åter när den mekaniskt sluts.

Frågan är om det som de nu har observerat är mekanismen till varför vissa legeringar inte uppvisar mekanisk utmattning, så länge belastning hålla under vissa nivåer. Tex vissa titan-legeringar. Används tex i komponenter till turbiner. Rimligen kan mikro-sprickor uppstå även vid låga belastningar, men de blir så pass små att de åter sluts.

Som sagt, synd inte fler delar av artikeln finns öppen (men jag förstår varför), det lär stå vad de har resonerat kring, men vet inte om jag vill starta en prenumeration på Nature bara för detta.

*orbitaler beskriver är hur elektroner rör sig i rummet (var de kan förväntas finnas). Det är en mer korrekt men mer komplicerad modell än de elekteonpar som beskrivs i Bohr-modelle, för de som kommer ihåg högstadiet atom-modell).

Edit: Att detta ska leda till mer hållbara hårdvarukomponenter kan vara så, men om det verkligen är något som man har hittat här så bör det vara mer intressant inom större applikationer än just hårdvara. Att överdimensionerade konstruktioner som broar, hus och fordon för att så pall mot utmattningbrott innebär enorma kostnader.

Hårdvara som fallerar på grund av just mikro-sprickor och samtidigt inte börjar bli så gammal att den ändå bör bytas (pga hastighet eller annat slitage) bör inte vara så vitt utbredd, eller? Jag har inga siffror här, men det är känslan kring beräknande kretsar och minneskretsar som ju måste hänga med i ökade hastigheter. Undantaget är väl lagringsmedia som kanske kan dra nytta av att få ökad livslängd, men även där bör nyare teknik där mer data kan sparas på mindre yta (med högre läs/skriv hastighet) leta till ekonomisk vinning som ändå ger incitament till att byta kontonuerligt?