Programmering 1 C#/C++

b : Du har typ rätt. int, float, bool är datatyper. Nu skrev du inte vilket språk det gäller, men i generell C syntax (som t ex Java och C# har) så är

int x;

syntaxen för att skapa en variabel med datatypen int som har namnet x.

c : Du har helt rätt, selektion/conditional är ett sätt att styra flöded av exekveringen. Tänk bara "if this then that".

d : Loopar är egentligen bara en form av selektion. Alla loopar kan skrivas om till if statements t ex, men loopar är mycket smidigare när du vill göra saker, t ex räkna något, flera gånger. Det blir ganska kladdigt att skriva 100 if satser. For och While loopar gör exakt samma sak men har lite olika use cases som gör det snyggare. Generellt sett så använder du en for loop när du vet antalet iterationer. While används när du inte vet antalet. Ibland nämns även do while, som är en som while loopen fast den körs minst en gång. (Tror aldrig jag sätt denna i det vilda dock).

e : Funktioner/metoder är ett block kod som du ger ett namn och eventuell in och output. Du kan se dessa som mini program som du kan kan kalla på och använda. Det är möjligt att skriva ett program helt utan funktioner, de är till för oss människor. De gör programmen mycket enklare att läsa och förstå, de ökar abstraktionsnivån. I C baserade språk startar alltid programmet i Main metoden.

f : Arrayer är bara ett block data som du allokerar minne till. Nu gör jag detta lite förenklat: Tänk dig minnet som en lång lista med platser. När du gör en variable så säger du till kompilatorn att du allokerar en plats och ger den ett namn och att den ska vara tilräckligt stor för att spara din datatyp. Skriver du t ex

int x;

så säger du "Allokera en plats som håller 32 bitar(en ints storlek) och ge den namnet x". En array fungerar på liknande sett, bara att den sparar flera platser på en gång.

int[] arr = new int[10];

så säger du "Spara flera platser i en sekvens som ska hålla 32 bitar". Så Här får du alltså 10X32 bitars plats allokerat.
Själva arrayen kan du (för tillfället) se som en slags lista. Så arr[0] betyder plats 0, arr[8] är plats åtta.

g : Detta var ju en väldigt vag fråga. Googla på bubble sort om det är det ni har jobbat med. Det finns massor av olika sorteringsalgoritmer för att sortera data. Tänk dig själv när du går in på prisjakt, då vill du säkert sortera produkter efter olika kriterier för att inte behöva sitta där och gå igenom allt.
Olika sorteringsalgoritmer har lite olika use cases, fungerar olika bra på olika data. Bubble sort är en av de sämre, men ganska lätt att förstå. Rekommenderar youtube.

h : Du är lite för vag tycker jag. Aktivitestdiagram är en form av UML, ett modelleringsspråk. Är till för att (enkelt?) rita upp ett program med lådor och pilar. Precis som att det finns ritningar när byggarbetare bygger hus, finns det ritningar för programmerare när de programmerar. UML är ganska enkelt, googla lite. pseudokod är kod/ett programflöde skriven i naturlig text för att göra det enklare att förmedla till andra.

2

a : Det enklaste exempel är att klasser är din bakform, objekt är kakan. Med bakformen kan du stansa ut flera kakor, men du kan inte äta bakformen. Kakorna kan du sedan dekorera med olika former av glasyr, så de är inte samma allihopa, men de har alla likadan form.
Ett annat exempel är att klasser är som en ritning, medans ett objekt är ett hus. En ritning kan användas för att bygga flera olika hus. Husen kan ha olika egenskaper, olika färg och material, men är ändå av samma ritning.
Klasser är en abstraktionsverktyg, det gör det enklare att gruppera metoder och data tillsammans i olika enheter.
Om jag gör en bankapplikation, kan man tänka sig att jag behöver klasser såsom, kontor, bankkonto, användare med mera. Detta är bara för att göra det enklare. När kompilatorn har kompilerat, bryr den inte sig om klasser, den sätter bara ihop allt i ett logiskt flöde. Men ett sådant flöde är svårt att hantera för oss människor.

b : Get och Set är väldigt enkla egenligen. Ett huvudkoncept för OOP är encapsulation. Dvs du vill helst gömma data och metoder så gott du kan för att undvika att de ändras när de inte ska ändras vilket kan orsaka problem. Du har säkert sätt visibillity modifiers. När du gör en klass bör dess variabler alltid vara privata, så ingen annan klass kan nå dem. Då behöver man skriva getters och setters för att hämta och sätta variablerna. Getters och setters är bra att ha när du vill validera något, t ex att ett värde innehåller ett visst tecken eller är inom en viss range.

Många av de här frågorna och svaren hade du dock hittat online men hoppas det hjälpte.

Låter ganska illa att böckerna inte är i samma språk som kursen?!

C++ skiljer sig ganska mycket på vissa punkter, speciellt pekare.

Jag vet inte om det är till någon större hjälp, men for och while är i grunden samma sak. En for-loop kan skrivas om till en while-loop:

int i = 0;
while (i < 10) {
  ...
  i++;
}

Man kan också hoppa över delar av for-loopen för att göra samma sak som en while-loop:

int i = 0;
for (; i < 10; ) {
  ...
  i++;
}

I C# kan int och string faktiskt ses som klasser, även om de är lite speciella. Men de har klassmetoder o.s.v., så man kan t.ex. använda nr.toString() för att konvertera int-variabeln nr till en sträng. I C++ är de däremot rena typer utan några metoder eller liknande.

Det låter som en väldigt virrig kurs. Nog för att man inte ska fokusera så mycket på själva språket när man lär sig grunderna i programmering, utan snarare på koncepten, men att blanda C# och C++ i en nybörjarkurs lär ju inte direkt hjälpa.

Jag kommer inte skriva nya förklaringar av begreppen, då jag tycker ovanstående svar förklarar bra.

Det generella tips jag kan ge är att programmera så mycket du bara kan. När du kör fast funderar du över hur man kan lösa det, och söker fram kodexempel. Detta kommer leda till att du lär dig de olika koncepten praktiskt, vilket många gånger är avsevärt mer värt än kunskap ur böcker.

Det är mycket värt att hitta ett projekt som intresserar dig. En skoluppgift blir sällan speciellt engagerande, då är det bättre att hitta något lagom stort att lägga lite tid på. Av egen erfarenhet avråder jag dock från webbsidor som skall användas av andra än sig själv. Det blir mycket tid att lägga på ganska lite kod. Brukar sluta med att projektet dör ut innan man är halvfärdig.

Det spelar mindre roll i vilket språk du programmerar, är man någorlunda bra på ett språk förstår man snabbt koncepten i andra språk. Jag har själv studerat bland annat C++, C#, Java och PHP, men är absolut vassast på JavaScript då det är språket jag haft störst behov av. Jag skulle inte påstå att jag är en superduktig kodare, men jag kan tillräckligt för att lösa de problem jag stöter på.

Jag vill påstå att de koncept ni går igenom på provet är väldigt bra grunder, kan man dessa kan man programmera väldigt mycket. Kanske inte snyggt eller effektivt, men man kan lösa problemen och lära sig nya saker.

Märk väl att skillnaden mellan vanliga metoder/"funktioner" (med sidoeffekter) och pure functions är milsvid. En äkta funktion returnerar alltid samma sak för samma input och har inga sidoeffekter. Generellt är det så att ju större andel av koden du kan placera i äkta funktioner, desto bättre blir ditt liv. Ty en äkta funktion är vansinnigt mycket lättare att testa, verifiera och underhålla än en "oäkta".

Exempel för att förstå pure:

int f(int x) {
    return 2*x;
}

f är pure, för den returnerar alltid sin input gånger två och har inga sidoeffekter.

int a = 0;

int g(int x) {
    a++;
    return 2*x;
}

g är inte pure, ty den har sidoeffekten att ändra värdet på den globala variabeln a.

int a = 0;

int h(int x) {
    return x + a;
}

// ...

Inte heller h är pure, eftersom den inte garanterat returnerar samma sak varje gång den kallas med samma input.

Nja inte riktigt, tror det är enklast att jag demonstrerar med ett exempel i Java. Man brukar göra en klass per fil. Nedan är ett exempel på 2 klasser. Vi har ett objekt av Program.java, detta är inget du själv ser dock. Det objektet kommer att skapa 2 objekt av klassen CupCake. Vi skapar två variabler av datatypen CupCake som var och en ska innehålla ett nytt CupCake objekt. Dessa objekten är alltså helt frånskilda, har ingenting att göra med varandra förutom att de är av samma klass.
På raden där jag deklarerar int nbr = 1; kan du se likadan som de andra, vi skapar en variabel med datatypen int som innehåller ett objekt som är en etta. (Nu är det inte riktigt sant, men vi kan låtsats att det är så för tillfället) :

Program.java

public class Program {

  //method that is called when program starts.
  public static void main (String[] args) {
 		int nbr = 1; //a variable of datatype int that holds the number 1.  

  		CupCake cake1 = new CupCake();
  		CupCake cake2 = new CupCake();
  		//Now we got two instances/objects of CupCake. We can't really use the class itself, just the objects. (Though static classes can, but let's ignore that for now.)
  		//Setting the color in one cake, doesn't affect the others. They are two different objects. 

  		cake1.setIcingColor("blueIcing"); //a variable of datatype CupCake that has the icing color of blue. 
  		cake2.setIcingColor("redIcing");  //a variable of datatype CupCake that has the icing color of red.
  }
}

CupCake.java

public class CupCake{

	private String icingColor = "none";

	//setter that sets the icingColor.
	public void setIcingColor(String icingColor){
		this.icingColor = icingColor;
	}

	//getter that returns the icingColor.
	public String getIcingColor(){
		return this.icingColor;
	}
}

I fallet ovan hade det antagligen varit bättre att sätta icingColor i constructorn, men vet inte om du känner till det så tänkte visa ett getter/setter exempel på samma sång.

Om du använder C# bok så kan de prata om properties också. Då är :

	private String icingColor = "none";

	//setter that sets the icingColor.
	public void setIcingColor(String icingColor){
		this.icingColor = icingColor;
	}

	//setter that sets the icingColor.
	public String getIcingColor(){
		return this.icingColor;
	}

Samma sak som:

public string CupCake { get; set; }

Men du ser ju själv vad som är snyggast hehe. Men nu är det lite överkurs.

Vi har alla varit där. Det är många nya koncept som ska in. När du jobbat tillräckligt mycket och länge med det så sitter det mesta i ryggraden. Ibland kan man läsa på något, citera boken, men ändå inte förstå dess innebörd förrän långt senare.

Du tänker helt rätt! Konstanter är OK att använda inne i en äkta funktion. Problemet är som du mycket riktigt beskriver att a mycket väl kan ändras på en annan rad (vilket jag lite subtilt markerade med // ...).

Nedan följer ett exempel på en äkta funktion:

const double pi = 3.141592;

double circleCircumference(double radius) {
    return 2 * radius * pi;
}

Edit: detta gäller C#
Vill du lära dig betydligt enklare i början så håll dig till ett språk!

Jag gör ett försök också ^.^:

Mönstret som det mesta följer är detta:

class myClass{ // klass
  var variable; // variabel, kallas även fält/field
  public int myProp{get; set;} // Property, egenskap
  public bool myMethod(){} // metod, funktion
}

Där variabler oftast används för att lagra data inom klassen, egenskaper används för att komma åt värdena från variablerna och metoder som kan ses som avancerade egenskaper som man använder för att göra mer avancerade beräkningar osv

__________________________________

f) Array

Array är en samling av en typ.

string[] s = ["hej", "då"];

s är en array av strings, dvs en samling av strings.
För att hålla reda på alla element i arrayen så numreras dessa med ett nummer (index), som alltid börjar på 0.
"hej" blir då index 0 och "då" blir index 1.
Så för att komma åt värdena i en array måste man ange vilket indexnummer man vill komma åt.
Vill man komma åt "hej" måste man skriva

s[0];

osv
Tänk på en array som en byrå med numrerade lådor där du kan stoppa i saker:

string[] s = new string[3](); // skapa en byrå med tre lådor
s[0] = "hej"; // stoppa värdet "hej" i första lådan
s[1] = "då"; // stoppa värdet "då" i andra lådan

_____________________________

g) Söknings och sorteringsalgoritmer

Sökalgoritmer är egentligen bara sätt att loopa över en samling med värden för att se om man hittar det man letar efter.

public bool findIt(string needle, string[] haystack){
 foreach(var item in haystack){
   if( item == needle) return true;
 }
return false;
}

string[] haystack = ["hej", "då"];
string needle = "då";

findIt(needle, haystack); // returnerar true

Sorteringsalgoritmer är lite bökigare men förenklat kan man säga att dom jämför alla element i en samling och flyttar dom om det behövs.

int[] i = [1,3,2];
i.sort();

sort() kommer att börja framifrån och jämföra varje element i arrayen:
1. 1 och 3 jämförs och dom är i rätt ordning så inget görs
2. 3 och 2 jämförs och dom är i fel ordning så algoritmen låter dom byta plats
3. börjar om från början och om inga förflyttningar görs på en hel iteration så är sorteringen klar.

____________________________________

h) aktivitetsdiagram och pseudokod

Aktivitetsdiagram är som en karta över möjliga händelseförlopp och det finns en del olika designer på dom. Många av dom är av typen fråga och svar.
Som i sökalgoritemen ovanför:
Är item från haystack samma som needle?
ja: returnera sant
nej: Finns fler items i haystack?
ja: gå till början
nej: returnera falskt
Nu är det i textform men tänk dig frågorna som rutor och ja/nej som linjer mellan dom.
Det som är skrivet här ovan är också pseudokod, dvs en mänsklig beskrivning av vad koden man vill skriva ska göra.

_______________________________________

2. Grunder i objektorienterad programmering
a) klasser, objekt.

klasser, objekt och typer är egentligen olika ord på samma sak men i olika sammanhang.

Säg att du har en klass:

class Person{
 string name;
}

och att du tilldelar en variabel den klassen:

var p = new Person();

Variabeln p är nu av typen Person.
p är också en instans av klassen Person.
p är också ett objekt av typen Person.

Om man däremot menar object, som i klassen object, från vilket dom flesta klasser ärver ifrån så kan man också säga att både p och Person är av typen object.

_____________________________________________

b) set och get funktioner

get- och set-metoder tillhör propertys i klasser och används för att hantera skrivning och läsning av värden till och från variabler:

class Person{
  string name;
  public string Name{
    get{ return name; } //get returnerar ett värde
    set{ name = value; } // set får alltid ett värde 'value'
  }
}

var p = new Person();

p.Name = "Kalle"; // set-funktionen i Name anropas och 'value' får värdet "Kalle"
var k = p.Name; // get-funktionen i Name anropas

Egenskaper används ofta för att skydda variabler i klasser. Vi anropar inte variabeln name direkt utan gör det via egenskapen Name och kan då i get- och set-metoderna kontrollera vad som skrivs till variabeln name och vad som returneras.
_____________________________________

Hoppas det hjälper lite.
Det finns massor med komplexa användningsområden och andra objekt som bryter mot mönstret jag beskriver ovan. Men detta är en förenkling av grunderna

[code]
Kod här
[/code]
Om du trycker på Citera-knappen för ett inlägg så ser du forumkoden som användes.

Nja, inte riktigt. Man brukar säga att en klass är som en ritning, som man sedan använder för att skapa objekt. D.v.s. du har kanske en klass för glass som beskriver vilka egenskaper en glass har. Klassen i sig är inte en glass, det är bara en beskrivning av hur glassar ser ut och uppför sig. Sedan kan man använda klassen för att skapa instanser av den, t.ex. en vaniljglass eller en chokladglass. T.ex. i C++:

class Icecream
{
  public:
     Icecream(string flavour)  // Konstruktor, anropas automatiskt när man instantierar klassen.
     {
       _flavour = flavour;
     }

     Icecream() {} // En annan konstruktor för när man inte vill ange någon smak.

     void eat() // En instansmetod.
     {
        std::cout << "I'm eating a " << _flavour << " icecream!" << std::endl;
     }

     static Icecream makeRandom() // En klassmetod, notera static.
     {
        // Returnera en vanilj eller chokladglass baserat på ett slumpvärde.
        if (rand() % 2 == 0) {
          return Icecream("vanilla"); // Returnera vaniljglass vid jämnt värde.
        } else {
          return Icecream("chocolate");  // Returnera chokladglass vid udda värde.
        }
     }
  private:
    std::string _flavour; // En instansvariabel.
};

// Något scope, t.ex. i main, eller vart som helst man kan deklarera variabler.
{
  Icecream vanilla("vanilla");  // En instans av Icecream-klassen, konstruktorn anropas med "vanilla".
  Icecream chocolate("chocolate");  // En annan instans.
  Icecream unknown = Icecream::makeRandom();  // Ytterligare en instans som tilldelas en slumpmässig smak.

  vanilla.eat();   // Skriver ut "I'm eating a vanilla icecream!".
  chocolate.eat(); // Skriver ut "I'm eating a chocolate icecream!".
  unknown.eat();   // Skriver ut något av ovanstående meddelanden beroende på vilken smak den fick.
}

Som du ser är det inte riktigt sant att klasser bara är en beskrivning av objekt, de kan även ha metoder och t.o.m. variabler som hör till själva klassen. Instansmetoder kan endast användas via en instans av klassen, d.v.s. ett objekt, medan klassmetoder endast kan anropas på själva klassen. Men det viktiga här är alltså att Icecream-klassen beskriver att en instans har en string-variabel vid namn _flavour¹, d.v.s. själva klassen har ingen sån variabel utan det är varje instans som har en egen _flavour-variabel.

¹ Jag brukar använda _ för instansvariabler för att undvika namnkollisioner, det är inte viktigt.

h använder en global variabel, så man kan inte garantera att funktionen alltid returnerar samma svar för ett visst argument. I just det exemplet ändras så klart inte värdet på a, men meningen med exemplet är mer att demonstrera principen. I ett riktigt program brukar man försöka undvika globala variabler just för att det är svårt att hålla koll på var de ändras någonstans.

@Korvulla jag orkar inte läsa din kod utan formatering. Innan din kod börjar skriver du CODEmed hakparanteser runt alltså []. Efter din kod skriver du samma sak fast med en slash framför /CODE

https://imgur.com/a/St2Fq

@Korvulla Jag tror du får försöka formulera dina frågor lite bättre för du frågor liksom om allting hehe.

Men för att svara på några: "const" är din bästa vän, använd det så mycket du bara kan. Konstanter går aldrig och ändra och är därför lätta att hantera.

"var" finns i vissa språk. I det sammanhang du nämner så är det "type inference". Kompilatorn märker själv vad det är för typ så du slipper ange den. I c++ finns "auto" som gör samma sak. Jag råder dig att inte använda det, iallfall inte nu i början, det är nog enklast.

Det blir lite extra rörigt för din del när uppgifterna är i C++, eftersom där består varje klass av två delar, både själva klassen och header filen. Header filen deklarerar hur klassen ska se ut, medan klassen sedan implementerar den. Klassen kan sedan användas för att göra objekt. Jag inser att detta kan vara svårt att förstå. Jag råder dig att skaffa en vettig c++ bok istället, t ex C++ Primer Plus, finns online och även på många bibliotek.

Jag kastar om dina frågor lite för bättre struktur:

// Något scope, t.ex. i main, eller vart som helst man kan deklarera variabler.
{
  Icecream vanilla("vanilla");  // En instans av Icecream-klassen, konstruktorn anropas med "vanilla".
  Icecream chocolate("chocolate");  // En annan instans.
  Icecream unknown = Icecream::makeRandom();  // Ytterligare en instans som tilldelas en slumpmässig smak.

Nej, här skapar jag tre nya instanser av klassen Icecream. Detta är alltså samma sak som när du t.ex. skriver:

int x;
int y;

Enda skillnaden är att vanillja, chocolate och unknown har typen Icecream istället för int. Icecream-klassen beskriver vad dessa instanser innehåller, i det här fallet har varje instans en egen string-variabel som heter _flavour, en metod som heter eat, samt två konstruktorer.

  vanilla.eat();   // Skriver ut "I'm eating a vanilla icecream!".
  chocolate.eat(); // Skriver ut "I'm eating a chocolate icecream!".
  unknown.eat();   // Skriver ut något av ovanstående meddelanden beroende på vilken smak den fick.
}

Nej, vanilla, chocolate och unknown är som sagt olika instanser av Icecream, och här anropas deras eat-metod. Se nästa svar för en längre förklaring.

... deklaration av Icecream-klassen ...

 cout

eat

eat

  std::cout << "I'm eating a " << _flavour << " icecream!" << std::endl;

Nja, jag definierar t.ex. eat, vilket talar om för kompilatorn att det finns en metod i Icecream som heter eat och hur den ser ut. Metoden kan däremot inte anropas direkt, utan den kan endast anropas via en instans.

Tänk dig att eat istället skulle vara definierad så här:

void eat(Icecream this)
{
  std::cout << "I'm eating a " << this._flavour << " icecream!" << std::endl;
}

Och istället för att man sen skriver t.ex. vanilla.eat() så skriver man eat(vanilla). Då blir det ju tydligt att eat skriver ut den _flavour som tillhör instansen som man skickar som argument till eat. Detta är också ungefär vad som sker i bakgrunden. Det finns nämligen en speciell variabel i C++ och C# som heter just this, vilket är en pekare/referens till instansen som metoden anropades på. this skickas automatiskt som ett argument till instansmetoder när de anropas, så att man inte behöver göra det själv, och den används automatiskt när man använder instansvariabler eller anropar andra instansmetoder.

 Icecream(string flavour)  // Konstruktor, anropas automatiskt när man instantierar klassen.
     {
       _flavour = flavour;
     }

     Icecream() {} // En annan konstruktor för när man inte vill ange någon smak.

En konstruktor anropas automatiskt när man instantierar klassen, och används för att initialisera instansen. D.v.s. det är ungefär samma sak som:

class Icecream
{
  public:
    void init(std::string flavour)
    {
       _flavour = flavour;
    }

  private:
    std::string _flavour;
};

void main()
{
  Icecream vanilla;
  vanilla.init("vanilla");
}

Problemet med denna kod är att vanilla kommer vara oinitialiserad tills man anropar init-metoden, så t.ex. vanilla._flavour kommer vara en tom sträng innan init anropats. Istället för att man ska behöva komma ihåg att initialisera sina objekt så kan man då ha en konstruktor som anropas automatiskt när instansen skapas.

Orsaken till att jag var lov att definiera två konstruktorer i mitt tidigare exempel har att göra med att standardkonstruktorn som kompilatorn genererar automatiskt inte genereras ifall man definierat en egen konstruktor. Men då är vi inne på lite mer specifika detaljer, så du kan strunta i Icecream() {}-konstruktorn för tillfället om det gör det lättare att förstå.

en variabel är en behållare för ett värde, och värdet kan vara ett objekt av någon typ eller ett primitivt värde som tex 1, true, "hej".
En variabel är alltså bara ett namn som representerar ett värde av något slag.

int i = 3;
i är variabeln som representerar värdet 3 av typen int.

Person p = new Person();
variabeln p representerar en instans(kopia) av klassen Person.
variabeln p är av typen Person