[Frö till en fiktion] - BlackGrid – ett elnät faller.

[ Storyn som följer är en fiktion med ett frö från en verklig händelse ]

Kapitel 1: Strömfritt i skymningen

Klockan är 17:46, fredagen den 17:e oktober 2025. Solen har precis börjat gå ned över Mälarens spegelblanka yta när stora delar av Södermanland, Stockholm och delar av Västmanland förlorar ström. Tunnelbanetåg stannar mitt i tunnlarna, digitala biljettsystem kraschar, och en panikartad tystnad sprider sig på sjukhusens IT-avdelningar. Först misstänks ett fel i Svenska Kraftnäts distributionssystem. Inom 15 minuter har fler regioner slagits ut.

Energimyndigheten, MSB och Svenska Kraftnät aktiverar sina krisprotokoll, men förlitar sig till stor del på fjärrstyrda system. Det visar sig snart att SCADA-nätverk blivit manipulerade. En mjukvaruagent i ett automatiserat kontrollsystem hade ”validerad signatur” men obehörig kod. En zero-day exploit.

Kapitel 2: Från cybersäker till socialt instabil

Sveriges cyberförsvar, ofta hyllat internationellt, får snabbt situationen under kontroll tekniskt sett. Men realiteten är brutal: ingen har fått vatten i kranen på fyra timmar. Bensinpumpar fungerar inte. Kylvaror i butikerna blir snabbt ohållbara.

Ett par år tidigare inträffade ett lokalt men belysande strömavbrott i Farsta, södra Stockholm. En grävmaskinist hade av misstag rivit av en vital elkabel som försörjde hela stadsdelen. En systemutvecklare satt då och jobbade vid datorn när strömmen gick. Först trodde han att det var ett kort avbrott, en sådan där blinkning som ibland sker vid åskväder eller underhåll. Han bestämde sig för att passa på att äta något. Kylskåpet visade sig nästan tomt, sånär som på en möglig ostbit. Han var inte snål, bara lat.

Han gav sig ut, i hopp om att avbrottet var lokalt. Väl nere i Farsta centrum insåg han snabbt att han haft fel. Tunnelbanestationen var mörk, men tågen verkade fortfarande gå. Rulltrappor stod stilla, och människor stirrade på honom som om han visste vad som pågick.

På nedre plan i centrum försökte personalen i butikerna mota ut kunderna. Kassorna fungerade inte. En butik tog emot kontanter, men han hade inga på sig. En bankomat lyste men var obrukbar – troligen ingen nätanslutning trots UPS. Det "lyste" men levererade inget.

Han fick en snilleblixt: åka till en stadsdel med ström. Men biljettsystemet var ur funktion. Spärrvakten släppte in honom på blotta tilliten. Han hade giltigt kort, men ingen möjlighet att visa det.

I Gullmarsplan fungerade allt normalt. Ljuset var på. Han handlade, betalade digitalt och tog med sig förnödenheter hemåt. Avbrottet i Farsta varade i över ett dygn. Och detta var bara ett lokalt, oavsiktligt haveri.Och detta var bara ett lokalt, oavsiktligt haveri.

Nu är hela regioner drabbade.

Kapitel 3: Bakdörren är västlig

Dagarna efter attacken avslöjas att mjukvaran som kontrollerade eldistributionen uppdaterats tre veckor tidigare av ett dotterbolag till ett amerikanskt bolag. En kodgranskning visar att exploiten kan ha introducerats då, troligen via ett supply chain-angrepp.

USA nekar till all inblandning. Ryska och kinesiska medier antyder att attacken var en västvänd false flag, avsedd att skifta opinion inför en ny NATO-strategi. Andra spekulerar i att det var en intern aktör, möjligen från ett tredje land.

Kapitel 4: Den globala reaktionen

FN:s säkerhetsråd samlas i ett extrainsatt möte tre dagar efter händelsen. Sverige anklagar ingen offentligt, men dokument inifrån EU-kommissionen pekar på att cyberförsvar och energiresiliens omedelbart måste upp på högsta politiska nivå. En gemensam cyberskydds-pakt mellan medlemsländerna börjar formas under namnet Digital Shield.

NATO aktiverar cyberparagraf 5, en motsvarighet till sin militära solidaritetsklausul, och skickar experter till Sverige för att bistå i utredning och motåtgärder. Samtidigt höjs beredskapen i Polen, Finland och Baltikum.

I Moskva hånas uttalandena som “västlig hysteri”, medan kinesisk statsmedia påpekar ironin i att det kan vara amerikansk mjukvara som sänkte Sverige. USA å sin sida fördömer attacken i starka ordalag men undviker att peka finger.

Cyberattacker och informationspåverkan ökar märkbart veckan efter – inte bara mot Sverige, utan också mot Tyskland, Norge och Nederländerna. På X (tidigare Twitter) florerar både rykten och AI-genererade klipp om svenska politiker som påstås ha “sålt ut infrastrukturen till främmande makt”.

Tyskland och Frankrike börjar öppet diskutera en digital motsvarighet till SWIFT – där länder som anses fientliga kan blockeras från digital infrastruktur. En ny digital järnridå är på väg att ritas upp, bit för bit.

Kapitel 5: Sverige i skärselden

Trots att teorier och strategier för digital krisberedskap länge funnits på papper i Sverige, var de praktiska förberedelserna obefintliga. Civilförsvaret hade länge prioriterats i retoriken men förblivit underfinansierat i praktiken.

Ingen hade testat hur samhället skulle fungera i en värld utan el och internet – där kortbetalning, banktransaktioner, kollektivtrafik, och tillgång till rent vatten krävde konstant digital närvaro.

Butiker stod inför ett absurt faktum: de kunde inte ta betalt. De flesta hade inte längre kontantkassor. De som försökte använde improviserade handskrivna kvitton och räknade i huvudet. Men utan kontanter i omlopp blev det snart lönlöst.

Och hur skulle någon ens få tag på kontanter? Bankomater saknade ström. De få som hade UPS kunde ändå inte ansluta till banknätet. Bankkontoren var låsta. Digitalt bank-ID – landets centrala identitetssystem – var oåtkomligt.

För 50 till 75 år sedan hade detta inte varit ett problem. Då fanns personal som kunde legitimera och hantera transaktioner manuellt. Idag var systemet för digitalt – och för skört.

MSB:s interna krisrapport läckte senare ut. Där framgick att "över 80 % av Sveriges livsmedelsbutiker saknar reservkraft för mer än 2 timmar". Apotek, äldreboenden och sjukhus rapporterade om förlorad tillgång till e-recept och medicinsk journalföring.

Varningar hade funnits – från forskare, från frivilliga organisationer, till och med från Försvarsmakten. Men när krisen väl slog till visade sig Sverige vara ett högteknologiskt samhälle byggt på en illusion av robusthet.

Samtidigt började något märkligt hända i informationsflödet. Med internet borta och mobilnätet svajigt blev både myndigheter och medier mer och mer isolerade från omvärlden. Journalister kunde inte nå sina utländska källor. Internationella nyhetsbyråer gick inte att nå. Kortfattade radiorapporter, lästa direkt från utskrifter, blev enda kontakten med omvärlden.

En underlig global tystnad lade sig över landet. Var detta bara Sverige? Varför sa ingen något? Varför var rapporterna så vaga? Många började misstänka att myndigheterna dolde något. Andra trodde att det värsta redan hade hänt – och att Sverige nu var helt ensamt kvar i ett nedsläckt Europa.

Landets ledning försökte visa sig lugn i offentligheten, men tappade snabbt kontakten med både folket och andra regeringar. En regering utan internet är en blind jätte: stark på pappret, men döv, stum och utan känselspröt. Vad händer när en sådan jätte ska fatta beslut?

För första gången på decennier började vanliga svenskar fundera på något så grundläggande som:

"Hur vet jag vad som händer i världen – om ingen längre kan berätta det för mig?"

Trots att teorier och strategier för digital krisberedskap länge funnits på papper i Sverige, var de praktiska förberedelserna obefintliga. Civilförsvaret hade länge prioriterats i retoriken men förblivit underfinansierat i praktiken.

Ingen hade testat hur samhället skulle fungera i en värld utan el och internet – där kortbetalning, banktransaktioner, kollektivtrafik, och tillgång till rent vatten krävde konstant digital närvaro.

Butiker stod inför ett absurt faktum: de kunde inte ta betalt. De flesta hade inte längre kontantkassor. De som försökte använde improviserade handskrivna kvitton och räknade i huvudet. Men utan kontanter i omlopp blev det snart lönlöst.

Och hur skulle någon ens få tag på kontanter? Bankomater saknade ström. De få som hade UPS kunde ändå inte ansluta till banknätet. Bankkontoren var låsta. Digitalt bank-ID – landets centrala identitetssystem – var oåtkomligt.

För 50 till 75 år sedan hade detta inte varit ett problem. Då fanns personal som kunde legitimera och hantera transaktioner manuellt. Idag var systemet för digitalt – och för skört.

MSB:s interna krisrapport läckte senare ut. Där framgick att "över 80 % av Sveriges livsmedelsbutiker saknar reservkraft för mer än 2 timmar". Apotek, äldreboenden och sjukhus rapporterade om förlorad tillgång till e-recept och medicinsk journalföring.

Varningar hade funnits – från forskare, från frivilliga organisationer, till och med från Försvarsmakten. Men när krisen väl slog till visade sig Sverige vara ett högteknologiskt samhälle byggt på en illusion av robusthet. som testmiljö för digital krigsföring, som varnande exempel, eller som proxy i en konflikt vi aldrig bad om.

som testmiljö för digital krigsföring, som varnande exempel, eller som proxy i en konflikt vi aldrig bad om.

Kapitel 6: Ett land i väntan

Tiden gick. Dagar blev till veckor. Strömmen kom tillbaka i vågor, först till vissa områden, sedan plötsligt borta igen. Mobilnätet flämtade till ibland, men för det mesta fanns inget internet. Inga e-postmeddelanden, inga pushnotiser, inga nyhetsflöden.

Folk började vänja sig vid känslan av att leva i ett vakuum. Inte bara teknologiskt, utan mentalt. Det fanns inga klara svar. Ingen karta. Ingen förklaring.

Det som skrämde människor mest var inte bristen på mat – det fanns ändå hjälpsamhet och samarbete. Det som verkligen grep tag var tystnaden. En märklig, oroande global tystnad. Vad hade hänt utanför Sveriges gränser? Var det här bara vi? Eller hela Europa? Världen? Ingen visste.

Radion sände, men innehållet var kortfattat, repetitivt och ibland misstänkt undvikande. "Läget är under kontroll". "Myndigheterna arbetar intensivt". Men inga detaljer, inga rapporter från andra länder. Journalister kunde inte nå sina internationella kollegor. Redaktionerna fick inga nyhetsflöden utifrån. Satellitlänkarna låg nere eller överbelastade. Sverige var digitalt avskuret.

Rykten tog fart. Var detta en isolerad händelse, eller var hela det globala systemet nedstängt? En hypotes började florera: kanske är vi de enda kvar som har en fungerande sändare. Kanske sänder vi ut i tomhet.

Folk började återgå till papper, till skrivmaskiner, till lokala anslagstavlor. Människor skrev brev och satte upp på bibliotekens fönster. "Någon som har kontakt med andra kommuner?" stod det i en handskriven lapp i Katrineholm. "Vad vet ni om Tyskland? Finland? USA?"

Det blev som ett analogt internet – sakta växande, decentraliserat, drivet av folkvilja och behov av vetskap.

Och mitt i detta föddes en ny sorts fråga:

"Om världen där ute finns kvar – hur kommer vi att ta reda på det, utan att lämna vårt eget land?"

Snart började man bygga antenner. Lyssningsstationer. Experimenterade med kortvågsradio. Samlade lokala tekniker. För i tystnadens rike är varje signal ett hopp.

Det var nu radioamatörernas tid började.

De som tidigare betraktats som excentriker med riggar i källaren och hembyggda antenner på taket, blev plötsligt ovärderliga. Deras utrustning var analog, oberoende av mobilnät, och deras kunskap om frekvenser och signaler blev avgörande.

Med hemmagjorda batteribanker och reservkraftverk lyckades flera hålla sina stationer igång dygnet runt. De organiserade spontana nätverk, rullande lyssningspass, signalspaning. Snart fanns det kartor – handritade, uppnålade i mataffärers skyltfönster – över vilka signaler som hörts från var.

En kontakt med Finland. En svag signal från Island. En osäker sändning från Gotland som nämnde "full blackout". Det var fragment, men det var något.

Radioamatörerna blev samhällets nervsystem när resten låg i koma. Kommuner började kontakta dem direkt. Skolor öppnade sina förråd med gamla radioapparater. Militärt överskott dammades av. Barn började bygga kristallmottagare som skolprojekt.

De blev de nya nyhetsankarna. Men också de nya diplomaterna.

För där staten famlade – skickade amatörerna ut signaler.
Och i mörkret, bland tusentals svarta rutor, blinkade plötsligt ett litet ljus.

--------------------------------------------
--------------------------------------------
--------------------------------------------

Detta är en liten fiktion som jag klurat på ett litet tag. Ett frö än så länge. Vet inte om jag tänker vidareutveckla den till något mer än så här om det ens är av intresse.

Idéer, tankar och konstruktiv kritik är välkommet.
Det är baserat på en upplevelse jag hade för några år sedan. Ni kan kanske lista ut var min lilla erfarenhet trillar in i historian.