Få reda på om jag är efterbliven?

Rent medicinskt tror jag inte att det finns något som heter "efterbliven", men det finns ett antal sjukdomar och syndrom som leder till "symptomet" "efterbliven" i vardagligt tal.

Dels finns utvecklingsstörningar som kan vara genetiska, orsakade i förlossningen eller på grund av sjukdomar i barndomen. Dels finns autismspektrumstörningar (som förvisso också kan bero på dylika ting) och dels finns det "vanliga" sjukdomar som kan få ovanliga komplikationer, t.ex. svårare hjärnhinne- eller hjärninflammationer, orsakade av allt möjligt från virus till bakterier.

Eftersom den vanliga sjukvården i ditt fall inte snappat upp något under 28 år (utvecklingsstörningar upptäcks närmast per definition under utveckllingstiden, dvs i barndomen) så är det svårt att utgå från din misstanke.

Men, om du inte har någon kromosomstörning, inte någon ovanlig genetisk sjukdom, inte drabbades av syrebrist vid födseln eller liknande (alla dessa skulle sannolikt upptäckts när du var barn) så finns det möjligen utrymme för någon variant av psykisk sjukdom eller autismspektrumstörning (som kan "flyga under radarn" länge).

Mitt förslag är att tala med en vanlig husläkare. Denne kan ställa frågor som pekar i någon riktning, t.ex. ADD, ADHD, Asperger eller liknande och remittera dig till psykiatrin som kan göra en utredning. Jag tror tyvärr att det är en rätt långdragen process, så gör det bara om du faktiskt lider i vardagen.

Hur yttrar det sig? Läs- och skrivsvårigheter? Koncentrationssvårigheter? Minnessvårigheter? Ser du speciell ut? Får du låga resultat på IQ-tester? En snabb sökning på forumet här ger ju inga som helst indikationer på att du skulle vara "dum i huvudet" eller något sådant. Eller talar du om kroppsliga problem, en pubertetsstörning?

Det måste finnas bokstavligen tusentals olika sjukdomar, tillstånd och syndrom som påverkar hjärnan negativt och långt ifrån alla kan kallas för utvecklingsstörning eller "efterbliven". Hur yttrar sig dina problem?

Edit: Eller är det jag som är efterbliven och just blivit trollad?

Hmm. Ska du inte ta upp saken med vuxenpsykiatrin ändå? Det "normala" spektrat är ju rätt brett och det finns gott om "vuxna barn". Alla vi som är nördar är ju "vuxna barn" i någon mening, speciellt vi män känns det som. Vi leker inte med klossar och tittar på barnkanalen, men vi leker med hobbys, sportar, meckar, bygger, osv.

Det är nog inte där skon klämmer. För att bedöma om någon är "utvecklingsstörd" eller liknande brukar känslolivet vara mer centralt. Koncentrations- och minnesstörningar kan ju orsakas av massor av olika ting. Det kan vara allt från depression (depression kan vara svårupptäckt även av den som lider av det, man måste faktiskt inte vara ledsen) till en neurologisk sjukdom. Jag är varken läkare eller psykolog, så jag vet inte vilka frågor jag ska ställa, men man blir ju nyfiken eftersom du inte tycks ha några problem med att skriva om potentiellt pinsamma saker på ett forum (vem vill erkänna att denne är trög, dum, ful eller har en sjukdom bara sådär på ett forum). Vilket är strongt av dig!

Känslan av "dum" är ju relativ (i en "smart omgivning" blir man ju lätt dum) och du verkar ju inte ha några bekymmer med att läsa bra.

Men eftersom jag blir nyfiken så vill jag ju ställa specifika frågor (som inte är något substitut för riktiga frågor ställda av riktiga experter). Hur är ditt känsloliv? Upplever du det som normalt eller "pubertalt"? Hanterar du med- och motgångar, relationer och liknande normalt? Kan du delta i diskussioner utan att känna/tro att du gör bort dig, antar i sammanhanget kontroversiella eller opassande ståndpunkter? Har du separationsångest (om du t.ex. är kär i någon, blir du mer eller mindre kär i personen när denne är närvarande, frånvarande eller längre frånvarande)? Katastroftankar? Är du fysiskt normal, förutom att du tycker att du ser yngre ut än vad du är (jag får då och då visa leg på systemet och senast idag hände det sig att min ålder förfrågades när jag köpte snus - även om det inte är speciellt vanligt. Jag är 33). Det finns ju ett stooort spann på utseende och ålder. Det finns många 28-åringar som ser betydligt yngre ut (eller äldre ut). Skulle du säga att ditt utseende är onormalt ungt? Familjesituation? Hur långt har du kommit i utbildningsväg? Når du dina mål i livet rent allmänt?

Det jag försöker säga (förutom att ställa närgångna och nyfikna frågor) är att om det finns ett stort spann på intelligens, minnesfunktioner, utseende och känsloliv i "mognadsgrad" så är det inte konstigt att en specifik individ är i någon extrem i något av dessa, t.ex. normalbegåvad men extremt tidig i puberteten, eller fullt normal kroppslig och känslomässigt men väldigt "korkad", osv. Det är ju fullt möjligt att hamna i två eller fler extremer samtidigt utan att det går att sätta en "onormal-etikett" på personen...

Men, som sagt, om du verkligen tror att du faktiskt har någon störning så säg det till psykiatrin (varför har du regelbunden kontakt med vuxenpsykiatrin förresten?) och påpeka även saker som utseende och minnessvårigheter. Man kan ju tycka att utseende är uppenbart, men även en expert måste faktiskt komma och tänka på det, sätta det i ett sammanhang för att få bitarna att falla på plats och säga "aha - det kanske är _detta_?".

Ingen förväntar sig eller kräver att du ska svara på alla närgångna frågor på ett forum, såklart. Men en del frågor kan du ju omvandla till saker du kan ta upp med psykiatrin. Så jag ställer några mer närgångna frågor när jag ändå är igång... Har du ett normalt avstånd mellan ögonen? Har du ett utseende som är typiskt för din etnicitet? Ser du bara yngre ut i ansiktet eller har du även ett "märkligt" utseende? Äter du några mediciner? Alkohol? Är dina händer normala och tror du dig ha normala reflexer? Har du varit svårt sjuk någon gång och behövt läggas in (spelar ingen roll hur länge sedan det var)? Kan du koncentrera dig när du gör något som du tycker om (hobby, datorspel, följa med i filmer och böcker, etc)? Positiv eller negativ livsinställning i allmänhet? Känns saker meningslöst eller är du håglös? Sömnvanor? Över- eller underrörlig i kroppen? Har du "restless legs", rycker du till när du ska somna? Är du säker i din könsidentitet? Fungerar du socialt? Finns det någon speciell ålder du identifierar dig med mer än dina 28 år? Invandrare? Upplevt krig, svält eller något annat traumatiskt? Förstår du komplexa resonemang och har ett normalt abstrakt tänkande? Bra i matte? Ångest? Ful i mun? Bisarr humor? Upplever du att problemen du har ökar? Att ta dumma beslut kan också bero på allt möjligt, från rena hjärnskador till stress.

Ja, jag skulle kunna hitta på närgångna frågor hela natten känner jag, samtidigt som jag inte egentligen skulle kunna göra något med svaret... Men om du själv känner att du har något svar här som är onormalt eller hittar något annan fråga med ett avvikande svar, ta upp det med psykiatrin! Chansen är ju att du är helt inom det normala spektrat och tyvärr leva med koncentrationssvårigheter eller minnessvårigheter. Alla är tyvärr inte lika intelligenta eller mogna, åtminstone inte på samma sätt. Men det kan också vara något så "enkelt" som en autismspektrumstörning, och här finns det rätt mycket hjälp men utredningstiden är lång. Man kan också ha kromosomstörningar som inte yttrar sig helt uppenbart, men sådana borde ändå upptäckas tidigare tycker jag. Ytterligare en möjlighet är någon hormonstörning. Ungt utseende är kanske inte positivt när man är ung, men vänta tills du blir gammal!

Edit: Med risk att trigga en släng av hypokondri (inbillningssjuka) hos dig ( ) så dumpar jag ett gäng wiki-länkar här. Du kan ju se om du känner igen dig i något och formulera bra frågor att ställa till din psykolog eller läkare:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
http://sv.wikipedia.org/wiki/Histrionisk_personlighetsst%C3%B...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Impulskontrollst%C3%B6rningar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression
http://en.wikipedia.org/wiki/Fetal_alcohol_syndrome
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Affektiv_st%C3%B6rning
http://sv.wikipedia.org/wiki/Osj%C3%A4lvst%C3%A4ndig_personli...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adhd
http://en.wikipedia.org/wiki/Klinefelter%27s_syndrome
http://sv.wikipedia.org/wiki/22q11-deletionsyndromet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fragil_X-syndromet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Utvecklingsst%C3%B6rning

Det finns säker hundratals andra sätt att vara utvecklingsstörd eller ha någon form av mental retardation på. Se det som en startpunkt för lite surfande för att hitta något som "passar". Tänk på att vissa av dessa är extremt ovanliga, medan andra är mer vanliga.

Ok, hur fungerar det "faktiskt" då? Jag antar att du har "faktiska data"?

Du tror att det har något bevisvärde i att du hypotetisk skulle kunna fejka en ADD-diagnos? Jag kan fejka en förkylningsdiagnos. Jag skulle t.o.m. kunna fejka vissa sjukdomar vars diagnos bygger på laboratorieprover. T.ex. hypokondriker (f.ö. en helt valid diagnos) kan vara experter på detta, men speciellt patienter med Münchhausen kan utveckla detta till en "konstform". Bevisar det att sjukdomarna inte existerar? Jag vet inte vad det är du vill ha sagt, men det låter ju som att du hyser någon sorts dualistisk flum-idé om psyket som något icke-materialistiskt som inte är "äkta". Extra komiskt blir att det förefaller som psykiatriska diagnoser är så stigmatiserande för dig att du inte ens erkänner deras precision och validitet. Du har heller inte abstraktionsnivån klar för dig. "Korkad" kan sägas vara ett symptom. Är du mer korkad än vad som ryms inom det normala spektrat så kan man sätta ett namn på det, och därmed ha en neuropsykiatrisk diagnos. Vad är det du inte förstår med detta? "Korkad" är ju inte speciellt specifikt och väldigt brett och ordet "idiot" hade t.o.m. diagnosvärde förr. Du kanske tycker att 1800-talet visste bättre att diagnostisera än den moderna evidensbaserade medicinen? (Edit: Då man faktiskt för övrigt SATTE diagnoser som "idiot" baserad på IQ och ingenting annat än IQ. Inte 1800-tal, men tidigt 1900-tal)

Tråden är rätt intressant nämligen tycker jag: om vi ignorerar det mest sannolika alternativet (extrempunkter i en normal variation där olika människor är olika begåvade och ser olika gamla ut, etc) och försöker gissa om det finns några störningar som kan "flyga under radar" i 28 år, vad har vi då att välja på? Vad får en person som i allmänhet verkar vältalig och intelligent att misstänka att denne själv är "efterbliven"?

Ditt sidospår kan gynnsammast tolkas som att du anser att det finns en viss överdiagnostisering tillför ju inget som ingen annan redan skrivit. Det är ju inte heller i strid med vad någon annan redan skrivit. Jag har skrivit att det normala spektrat är stort och KristoferO sade mycket tydligt att IQ på 70 inte per automatik föranleder en diagnos.

Btw, det är svårt att inte misstänka att din signatur faktiskt är polemisk mot de som har dyslexi snarare än de som på forum skyller ifrån sig på detta för att de skriver slarvigt.

Edit 2012-03-19: Jag skrev "hypokondriker" men tänkte på münchausens syndrom ovan, så jag redigerade inlägget något.

Nja, inte riktigt. Du kan se det som att två individer med liknande problem där en av dessa får en negativ påverkan i sin allmänna livskvalité. Då kan man sätta en diagnos på den ena, utan att sätta på den andra, trots att den första inte behöver vara "värre" än den andra.

ADD eller OCD är när dylika problem som alla har i någon utsträckning blir problematiska. Det är inte konstigare än så egentligen. Alla som oroar sig för att spisen inte är avslagen har inte OCD. En som uppenbart lider av detta har (kan ha) OCD. Det är naturligtvis inget konstig med att sortera olika beteenden i fack och kalla dessa för specifika saker. Med samma resonemang skulle man ju kunna hävda att förkylningar inte existerar eftersom alla varierar lite i kroppstemperatur, kan vara snorig och ha irriterad hals ibland, osv.

Vem är det som inte accepterar att alla har olika förutsättningar? I själva verket är det ju precis det som modern evidensbaserad medicin och psykiatri gör, uppmärksammar att alla inte har samma förutsättningar och undersöker om det finns orsaker till detta. De som har ovanligt dåliga eller bra förutsättningar inom vissa områden kan klassificeras enligt något system. Du lägger nog för mycket vid ordet "diagnos".

Det här är bara en indikation på att poppsykologin eller folkmedvetande släpar efter vetenskapen. Folk hade svårt att acceptera gener och läste in någon form av determinism där som gjorde att man inte ville kännas vid resultaten eftersom man då tvangs kännas vid en [missuppfattad] determinism. Depression var länge något som sågs av en generell publik bara som någon sorts utökad "deppighet" eller lathet man kunde "rycka upp sig ur". Dessa diagnoser är en del i ett mycket större arbete i att kartlägga hur hjärnan fungerar och det handlar inte om någon enstaka doktoranstjänst. Få människor tycker att kosmologi är helt värdelöst, trots att det egentligen inte har någon som helst applikation. Men psykiatriska diagnoser har faktiskt konkreta applikationer och just de människor som inte är rena kollin kan faktiskt få stor hjälp att bli mer självständiga och anpassade individer tack vare mediciner och terapier som KBT och beteendeövningar.

Ingen som blott saknar förmåga till att göra flera saker samtidigt eller får underkänt i matematik kommer få en neuropsykiatrisk diagnos. Faktiskt är det så att dessa saker snarare lider av underdiagnostisering och feldiagnostisering än överdiagnostisering.

Tänk också såhär: Finns det någon över gräns för hur vanligt ett problem kan vara för att det inte ska gå att sätta en meningsfull term på det (läs "diagnos")? Nej, därför annars skulle vi inte kunna säga "förkylning" därför att nästan alla har det, och har det många gånger i livet. Det finns således inget motsägelsefullt i att 100% av befolkningen "lider" av en specifik diagnos (om det fanns en passande, dvs). Ej heller är det så att man faktiskt sätter diagnoser hursomhelst. Du kan alltid hitta en enskild psykiatriker som sätter en diagnos på lösa boliner, men det är snarare ett systemfel än att det handlar om att det är fel på diagnoserna i sig själva. Dessutom omarbetas dessa diagnoser rätt ofta eftersom det rör sig om ett aktivt forskningsfält. En generalisering man gör just nu är att börja tala mer om "autismspektrumstörning" än att ha specifika ord på varje enskild variant. Detta handlar om störningar, inte normal variation. Alla nördar har inte asperger, alla som inte kan läsa/skriva har inte dyslexi (och somliga med dyslexi läser och skriver hyggligt, eller gör endera hyggligt).

För några år sedan var det i ropet om att depression överdiagnosticeras och att SSRI överförskrivs. Så är det antagligen inte. Denna debatt verkar ha lagt sig något därför att även "folkmedvetandet" har hängt med och förstått att det inte finns något problem per se att fler än vad som tidigare ansågs, drabbas av depression. Vi är i allmänhet mer välorienterade i depression. Idag ger utvecklingsstörningar eller autism liknande vibbar. När jag var barn var "utvecklingsstörd" de som gick i en särklass, såg speciella ut och som mer eller mindre dreglade och inte kunde klara sig själva. När man sedan möter en polare som säger "jag har ADHD" så associerar man lätt till "särklassen" och tänker att nu måste det allt ha gått inflation i diagnoserna! Men det är inte nödvändigtvis rätt tolkning. Jag gissar att det är fel tolkning. Ingen påstår att fler personer har ADHD eller depression idag än för 100 år sedan, men ADHD fanns inte som diagnos då och deprimerade kunde "rycka upp sig" eller ta livet av sig, eller leva med "melankoli".

Summa summarum, det är när något är utanför den normala variationen av koncentrationsproblem, minnesproblem, tankspriddhet, blyghet, negativ livssyn, etc, som man sätter en "diagnos". Jag kan också oroa mig för spisen, ha svårt att koncentrera mig, glömma saker, läsa fel, missuppfatta en social interaktion, etc, utan att jag för den sakens skull tror att det är något skumt med de diagnoser som kan innehålla något av dessa som kriterium. Enkelt uttryckt: Bara för att jag kan vara snorig och ha näsblod, betyder det inte att någon som har detta i samband med cancer, blodsjukdom eller borrelia är inom den "normala variationen" och att diagnosen bara är satt för att ge någon en doktorandtjänst.

Jag vill återigen påpeka att jag varken är läkare eller psykolog, men "efterbliven" är inte det första jag tänker på. Inte ens om jag räknar in att du påstår att du ser ung ut. Det här låter mer som vanlig depression med somatisering, dvs psykologiska besvär skapar fysiologiska så som sömnproblem, problem med vikt, mat och aptit och att du föreställer dig att du är somatiskt sjuk ("fysiskt sjuk").

Att äta 3-4 sömnmediciner varje kväll är inte bra någonstans! Det är jag rätt säker på även som lekman, för någon av dessa är sannolikt någon bensodiazepin eller annan ataraktika, dvs lugnande. Vanligen kan man få en sömnmedicin kombinerat med en insomningsmedicin och då är själva insomningsmedicinen benzo eller liknande och vanebildande och har otrevliga biverkningar såväl på kort som lång tid. Även sömnmediciner som inte är benzo utan t.ex. antihistamin kan ha biverkningar efter lång tid.

Till saken hör att sömnmedicin (jag menar främst insomningsmedicin - vissa sömnmediciner kan man dock äta länge) _inte hjälper_ annat än under korta perioder. Du kommer ganska snart ha svårt att sova just på grund av medicinerna! Du *måste* vara komplett ärlig med dina läkare och varje läkare som ska skriva ut medicin måste få reda på *hela* din medicinering!

Jag tror inte du är efterbliven, det borde som sagt märkts tidigare i barnaåren. Du har nog "bara" hamnat i den vanliga negativa spiralen av depression, dålig sömn, somatisering och felaktig medicinering. Mediciner är bra, man ska inte vara rädd för piller mot psyket, det är inte det jag försöker säga, men mediciner är bara en begränsad del av lösningen och fel typ av mediciner kan vara en del av problemet.

Ta upp allt du har sagt i denna tråd och allt annat som bara du själv vet med en och samma läkare, förslagsvis en psykiatriker och med en psykolog. Om ditt utseende är väldigt speciellt och inte bara "ungt" kan du uppmärksamma läkaren på det (och psykologen om utseendet ger dig livskvalitetsproblem), men försök få kontroll över sömnen utan mediciner. Fortsätt med antidepressiva. Det finns antidepressiva som kan hjälpa till med sömnen, t.ex mirtazapin och de kan kombineras (cipralex + mirtazapin torde vara en vanlig kombination). Nackdelen är ökad aptit, så om vikten är ett problem så möjligen zoloft ett alternativ. Wellwell, det är inte upp till mig utan till någon som faktiskt är medicinskt utbildad, dvs din psykiatriker.

Jag tror inte att det är medicinerna som gör att du känner dig dum heller, så du ska inte oroa dig för antidepresiva, men jag har svårt att tro att en utvecklingsstörning föreligger ändå. Möjligen då någon autismspektrumstörning, vilket man också kan medicinera mot eller få psykoterapi. Jag tror att någon form av s.k. beteendeterapi (t.ex. KBT) kan hjälpa till mycket i kombination med någon lämplig SSRI eller annan antidepressiv. Jag tror inte att sömnpiller är en god idé, iaf inte benzo eller lugnande. Har du prövat Atarax eller Theralen? Propavan? Har du fått zyprexa någon gång? Äh, nu börjar jag med mina frågor igen...

Tala med öppenvården om sömnen en gång för alla. Börja där tycker jag och gå sedan vidare till din självbild och självuppfattning, matproblem, upplevd dumhet och sociala problem. Kanske finns där ADD/ADHD i botten men prio ett torde vara depression och sömn. Lycka till!

Edit: För att vara tydlig: Depression kan göra en dum. Stendum. Man behöver inte ens förstå att man är deprimerad, man behöver inte känna sig nere eller förstå att man är nere. Men man kan bli dum, håglös, inte finna någon mening, känna sig som ett UFO eller malplacerad och få sociala problem.