(Varför inte sikta på textväggsrekordet när jag ändå är på gång?)
Hade jag bett min mamma att formatera datorn hade det varit noll möjlighet att hon skulle lista ut det trots att datorn kör Windows. Ekvivalent med noll . Jag hugger till med att 95% av alla datoranvändare i detta land aldrig formaterat om sitt system själva. Jag tror inte det är i överkant.
Det är ingen medfödd kunskap att man ska högerklicka på "Den här datorn", välja "Egenskaper" och sedan klicka sig vidare heller — detta kan inte anses vara "intuitivt", men har man väl lärt sig så vet man ju detta. På samma sätt så kan man lära sig att starta programmet GParted i Linux (hittas via programmeny → "Inställningar" → "Diskhantering" eller något). Min mamma hade inte gjort detta heller, men jag tycker detta spår i tråden om att det skulle vara så svårt att formatera i "Linux" är märkligt.
Man kan även fråga varför man skulle behöva formatera en hårddisk utöver vid första installation — jag tror inte att jag har formaterat någon av mina nuvarande diskar förutom just vid första installationen. Det låter som ett typfall av att försöka applicera lösningar som man lärt sig i Windows direkt i ett annat OS, men saker fungerar inte på samma sätt, vilket är just en del av inlärningskurvan att lista ut. Jag ser för den delen inte varför vanliga användare skulle ha något behov av att regelbundet formatera sin Windowsinstallation idag heller, måste jag säga. Min bild är att Windows kommit så pass långt att detta inte längre borde vara något problem. Att som någon nämnde ovan få problem med att installera Ubuntu och tro att det ska lösas genom att försöka installera om på exakt samma sätt tre gånger (fast senare blev det tolv) är ju inte ens felsökning — ifall detta hade fungerat så hade det i mina ögon varit ett fundamentalt fel i operativsystemet .
Nä, jag ville bara säkerställa så att det inte tolkades som någon sorts "hög häst"-attityd från första stycket. Om man läste mina ord så var det inte i närheten av vad jag skrev, men ibland reagerar läsare instinktivt utan att läsa, så jag tänkte helgardera .
Första gången jag startade en Linuxdator så var det verkligen "Jahapp?", kan jag lova. Men det var det första gången jag satt vid Commodore 64, MS-DOS, Windows 3.1, Ios, Android, etc. också, eller första gången jag tittade på programkod, eller första gången jag satt bakom en bilratt. Det finns en tröskel när man ska använda något man inte är van vid.
Installerar man Ubuntu idag så kan jag inte se något som normalanvändaren egentligen kommer fastna på. Jag lägger in en brasklapp och kort utläggning om BankID:
BankID:s installationsprocess för sin Linuxvariant är horribel, samtidigt som det faktiskt är nödvändig mjukvara för många. Jag har för den delen fått hjälpa Windowsanvändare att installera, administrera och uppdatera BankID också, så det är inte allt som skiljer i kvalitet mellan plattformarna. Nyligen berättade de att de helt ska slopa Linuxstöd, vilket snarast är en välkommen nyhet eftersom det ändå varit en så eftersatt produkt, om det nu visar sig att mobilt BankID kommer adapteras till fullo bland institutioner i stället.
Eftersom Linuxklienten har varit dålig så har alla med möjlighet redan använt mobilt BankID i stället, så nu säger de att det inte är tillräckligt många som använder Linuxklienten så att det inte är värt att fixa… Självuppfyllande profetia.
Disclaimer: jag gillar inte BankID:s mjukvara .
Dold text
Alla klarar att öppna en webbläsare, starta en ordbehandlare, importera bilder från sin kamera, lyssna på musik, etc. Att installera/uppdatera/avinstallera program i programbanken bör man kunna säga är lättare än att ladda hem filer från olika aktörer som man gör i Windows — men om man ska installera program som inte ingår i officiella programbanken så beror det på tillverkare hur smidigt det är. Det behöver inte vara svårare än att tanka en .deb-fil och "dubbelklicka", varpå systemet sedan lägger till tillverkaren i sin programbank och sköter framtida uppdateringar automatiskt, men det beror som sagt på mjukvara. Vill man exempelvis börja med att installera Photoshop så dyker man ju på problemet att det inte finns till denna plattform, och man kanske får tipset om Gimp i stället, varpå man åter hittar något som man inte känner igen om man inte använt det innan — men det var inte medfött att förstå hur man applicerade filter i Photoshop heller.
Mer avancerade saker kräver mer handpåläggning och troligen bör man läsa dokumentation/guider, men detsamma gäller ju om man t ex ska installera och konfigurera en webbserver på Windows. Mer avancerade uppgifter kräver mer insats. Att säga att allt "bara fungerar" på Windows är ofta att definiera tröskeln på precis den nivå man är bekväm med.
Här kommer problematiken med att "Linux" inte riktigt är en analog till "Windows" in. Jag undvek en teknisk utläggning ovan, men broderar ut min bild i en spoilertext för den (mer eller mindre) intresserade här:
Det som kallas "Linux" är en viss komponent av operativsystemet; kort sagt den del som interagerar med hårdvara och presenterar gränssnitt för program att prata med denna, prata över nätverk och en del annat. Denna del kostar inga pengar, och är fri för vem som helst att ladda ner och göra mer eller mindre vad man vill med (så länge man tillåter andra att göra detsamma med det man skapat — detta skulle kunna vara föremål för ytterligare en utflykt om mjukvarulicenser, men kortfattat). Alla kan titta på koden bakom Linux: varsågoda.
Men med enbart denna komponent kommer man inte långt. Därför kommer gemene användare inte ladda hem Linux från kernel.org och böka på egen hand (förutom om de vill), utan man laddar hem en distribution, som i sig är en bättre analog till Windows. Ubuntu är ett exempel på en distribution.
Ubuntu tar samma kärna ("Linux") som alla andra Linuxdistributioner från kernel.org ovan, kanske lägger till några egna små ändringar om de känner att de behövs och delar med sig av dessa till huvudprojektet, som i sin tur får lägga till dessa om de vill. Därutöver samlar Ubuntu en mängd program som gör att det faktiskt blir något användbart av det hela för en slutanvändare. Detta inkluderar grundläggande verktyg som gör att man kan öppna, flytta och döpa om filer, men även fria program som LibreOffice, GIMP, Firefox, Apache, MySQL, etc., och i Ubuntus fall även stängda program som Steam, Spotify, etc. De paketerar detta tillsammans med en installerare, en programhanterare, en skrivbordsmiljö och en massa andra saker och släpper sedan detta som en produkt.
Samtidigt gör Arch Linux något liknande på sitt håll: tar Linuxkärnan, lägger på programmen som användarna kommer använda, en programhanterare, etc., och släpper detta som "Arch Linux".
Ubuntu och Arch delar nu komponenten som pratar med hårdvaran, vilket gör att om exempelvis Intel vill ha stöd för sina grafikkretsar i alla dessa Linuxdistributioner så behöver de bara se till att de har stöd i kärnan på kernel.org. Hårdvarutillverkare behöver inte sitta och tänka: "OK, nu fixar vi stöd för Ubuntu, sedan för Arch, sedan för Fedora, …", utan de kan tänka "nu fixar vi stöd för Linux", så propagerar detta till alla dessa olika OS. Det finns egentligen inget som hindrar exempelvis Windows från att också baseras på Linuxkärnan, och en användare skulle inte veta skillnaden, så länge programmen man använde fortsatte att fungera. Android är ytterligare en variant av Linux som används av miljoner (idag snarare miljarder) användare. Min router kör Linux från fabriken. Många bilar kör Linux i sina integrerade system. Superdatorer, datorerna på CERN, etc. De kör alla Linux, men olika operativsystem.
Så ja, olika Linuxdistributioner delar en vital komponent, och av interoperabilitetsskäl så löser de ofta saker på likartade sätt, men de är olika operativsystem. Det finns en teknisk underliggande gemensam nämnare som de alla samarbetar med att skapa då det är ett alldeles för massivt projekt för att alla ska skapa en helt egen kärna (och ineffektivt!), men de är i övrigt separata projekt. Jag delar vattenledningar och sopstation med mina grannar, då det vore väldigt jobbigt om alla skulle behöva lösa detta själva, men vi är fortfarande separata familjer.
Utöver dessa Linuxvarianter så finns exempelvis OS X som kommer från en BSD-bakgrund. Det finns fler varianter av BSD, som FreeBSD, OpenBSD, etc. (som säkert har varit delaktiga i att leverera de tecken du just nu ser på din skärm till din dator) och det finns ytterligare kusiner (Solaris, HP-UX, …). Går man ännu längre tillbaka hittar man bland dessa Unix som en gemensam nämnare. Unix [Wikipedia] har en översiktsbild. Alla dessa varianter talar alltså i viss mån samma "språk" då de bygger på idéerna från Unix som utvecklades i datorns barndom.
Så jag landar återigen i att det är ett väldigt brett spektrum av produkter som "pratar samma språk". Att jag trycker på detta är för att jag just rör mig i omgivningar där man använder helt olika OS som är skräddarsydda till olika ändamål, men ändå är "Linuxspråket" (snarare "Unixspråket") generellt, vilket är just en stor fördel. Det är därför svårt för mig att gå med på att man "låser sig" till ett OS om man lär sig att prata detta "språk". Detta är anledningen till att jag kan samarbeta sömlöst med personer på andra institutioner runt om i världen som kör exempelvis OS X och använda precis samma verktyg trots att vi själva kör Linux.
Ett sista tillägg: Linuxdistributioner delar också sinsemellan släktskap. Ubuntu bygger exempelvis på Debian i grunden för att undvika en enorm mängd dubbelarbete. Se detta massiva men ändå inkompletta släktträd (varning för hög informationsdensitet).
Dold text
Vad gäller att lära sig ett programmeringsspråk för att skriva egna lösningar så är det givetvis mer flexibelt, men som Carl Sagan sa: "Om du vill baka en äppelkaka från grunden så måste du först skapa universum" — man tjänar mycket på att använda saker som redan gjorts. Lär man sig "Linuxspråket" så lär man sig att kombinera dessa färdiga komponenter. Kanske man behöver lägga på extra klister för att få dem att göra något nytt, men likväl så är det försvinnande få människor som skriver ett eget operativsystem för att göra det de vill, eller ens ett program som skriver "Hej" på skärmen från scratch.
Jag argumenterar inte emot att lära sig programmera, men det är inte i motsats till att lära sig interagera med ett OS, utan snarare ett komplement. Styrkan i att lära sig terminalen ligger ofta i hur man kan kombinera olika programs funktioner till något eget.
Bland "totalt icke-datorintresserade" så har jag inte sett någon Linuxdistribution installerad på hemdatorn, om de inte haft nära relation med någon som hjälpt till, och det tror jag inte kommer ändras på ett tag. Dock så finns OS X hemma hos en majoritet av familj och vänner idag som inte precis hänger på detta forum (vilket spänner över generationer), utan att jag har varit inblandad i köp; det var väldigt annorlunda för bara 5–10 år sedan.
Bland teknikintresserade vänner så är Linuxvarianter vanliga även hemma, och vissa kör även mer exotiska saker, men det är jag medveten om inte är representativt.
I viss mån kan man säga att om detta skulle kunna ske så hade det redan skett, eftersom alla är fria att modifiera Linux efter eget tycke. Det är dock vissa saker som är svårlösta. Linux styrka bygger mycket på just dess öppenhet, men detta krockar med många affärsmodeller idag. Nvidia säljer grafikkort, men de anser även att deras drivrutiner är affärshemligheter och håller dessa stängda, vilket gör att de inte kan integreras i Linuxkärnan så som man skulle önska för att dra nytta av ekosystemet fullt ut.
Detsamma gäller många andra stängda programvaror, som exempelvis Spotify: de kan inte hipp som happ släppa hela källkoden till sin klient fri, eftersom det då inte enkelt skulle gå att bibehålla begränsningen som gör att klienten spelar reklam med jämna mellanrum om man inte betalar, osv. En modell hade varit att låta all kod vara öppen, förutom just en kritisk komponent som skötte denna autentisering mot servern; det hade troligen till och med varit det enklaste sättet för att sköta sitt Linuxstöd, men det hade kommit in andra PR-mässiga effekter, som att ett sådant öppet API hade tillåtit en användare att skapa en egen musikspelare som använde Spotifys servrar som backend (inklusive reklamen som sköttes där), men det finns ett PR-värde för Spotify i att användare måste använda just deras spelare, etc.
Fördelarna med Windows handlar till stor del om brett hårdvarustöd för ny konsumenthårdvara tidigt i utvecklingsprocessen (stödet över tid är en annan fråga). Det finns egentligen inget som hindrar detta från att vara fallet även för Linux redan idag, utöver just att det kan vara svårt att motivera ekonomiskt för mindre aktörer för att det är en mindre plattform på hemmarknaden. Andra fördelar är det som nämndes angående BankID: de ser till att det fungerar på Windows, just för att det är störst, men det är inga tekniska hinder från att göra klienter till andra plattformar, utan snarare ekonomiska.
Spelbiten håller ju på att röra på sig idag till stor del i och med indievågen samt Steam. Ju fler tjänster som flyttar till nätet, desto mer plattformsagnostiskt blir datoranvändandet. Googles Chromebook är just ett koncept där de använder en Linuxdator som kopplas mot deras generella webbtjänster genom deras Chromeplattform. Det finns ytterligare en kamp om att låta öppna format vara standard på nätet för att tillåta olika plattformar att agera på lika villkor.
Just vad gäller statliga institutioner så tycker jag inte att det är svårt att komma till en slutsats om att de snarast borde använda öppna lösningar om det är tekniskt möjligt, liksom du spekulerar i. Tyvärr för läsaren så kommer detta generera ännu en textmassa från min sida .
Institutioner i den skalan har inga problem med att göra investeringar på tidsramar som är löjligt långa i aktiebolagsögon — infrastruktursprojekt som ska betala sig på >50 års sikt och liknande. Hade man lagt samma summor som man lägger på licenskostnader idag på att i stället utveckla öppna lösningar, kanske till och med låta flera stater samverka, så är det inte svårt att föreställa sig att det snabbt blir positiva siffror. För ett land som Sverige så sprider man då också ut kostnaderna på lokala arbetare och företag i stället för att skeppa pengar över Atlanten till Apple, Microsoft och Google.
Men varför händer då inte detta i någon större utsträckning? Det händer i världen, men inte i speciellt snabbt i Sverige, av olika anledningar.
Brasilien har i över 10 år erbjudit en statligt subventionerad dator med Linux och öppna program till befolkningen: PC Conectado. Även hela det brasilianska skolsystemet med 35 miljoner elever baseras runt Linux, med mer än halv miljon klientdatorer.
Münchenregionen rapporterade i december 2013 att deras satsning på att gå över till öppen mjukvara och deras egen LiMux-distribution var färdig, efter en längre tid. Deras beräkningar påvisar betydande besparingar redan under en tioårsperiod (Microsoft gjorde egna beräkningar som visade på motsatsen, men möjligen hade de en bakomliggande agenda :-), och dessutom ville de inte visa upp sina beräkningar när de blev ombedda — i vilket fall så har kontrakten utförts i Münchenregionen i stället för i Redmond, och kompetensen stannar i stort inom regionen).
Även i de stora mjukvaruföretagens hemland USA använder många stora statliga institutioner Linux, så som Försvarsdepartementet och det numera väl/ökända NSA.
Vissa regioner i Spanien använder egna Linuxdistributioner i sina skolor (gnuLinEx, Guadalinex, MAX, …).
Kina bygger sin egna Loongsonprocessorarkitektur runt Linux i ett försök att minska sitt teknikberoende av USA.
Länder i främst Sydamerika vad jag vet har klubbat policy om att fria mjukvaror ska få företräde om de existerar för ett visst ändamål.
Jag får inte plats inom SweClockers väl tilltagna teckenbegränsning om jag ska lista allt. Wikipedia har en längre lista, om än även den av naturen väldigt inkomplett. Notera att ovanstående också handlar om användardatorer; på beräkningssidan så är det ingen djärv utsaga att Linux idag är i majoritet. På senaste listan över världens 500 mest potenta superdatorer kördes Linux på 96.4% av systemen (följt av "Unix" med 2.2%. Windows har två system på listan, OS X ett, men det är ju ej heller deras områden, så det säger inte så mycket).
Sverige är inte München, så det går inte att översätta situationen rakt av och tro att saker ska ge samma resultat. Linux har allmänt i min erfarenhet en klart starkare ställning i Tyskland än i Sverige, så det finns en större kompetenspool att ta av, och att fler vet vad Linux är gör att det allmänna motståndet inte vore lika stort. Sverige har också generellt starkare band till handel med USA jämfört med många andra länder, och en följd av detta är att Microsoft har ett rätt fullkomligt "grepp" om datorinfrastrukturen här. Vår befolkning har också generellt större köpkraft än i exempelvis Brasilien som nämndes ovan, där det inte är självklart att kunna lägga pengar på licenser om det finns alternativ. Det finns många skillnader.
Det handlar ej heller bara om direkta pengabesparingar inom en 5–10-årsperiod (även om det också är välkommet): Münchenprojektet sa att friheten från en enstaka aktör var den största drivkraften. Trots de skillnader jag nämnde ovan så är München trots allt en intressant fallstudie för Sverige, skulle jag säga, för även om Sverige inte är Tyskland så är vi inte många mil ifrån varandra, varken geografiskt eller kulturellt. Det är svårare att dra paralleller med exempelvis situationen i Venezuela.
Om tandvården blir gratis på köpet så är det ju än bättre, men att utveckla en sådan öppen plattform i sin egen region kan vara en vinst i sig utöver att man sparar in direkta licenskostnader. Att utveckla ett operativsystem skulle lika gärna kunna ses som en allmän infrastruktursatsning, ovanpå vilken man låter landets/regionens företag bygga sina produkter och tjänster som i sin tur genererar inkomster. Att just OS-biten ska vara en handelsvara är till stor av historiska skäl som daterar till 1980-talet. Microsofts stora uppgång på mjukvarumarknaden kom när IBM outsourcade skapandet av ett OS till Microsoft (som i sin tur köpte det från tredje part) och lät Microsoft behålla rättigheterna till koden, då de ändå inte såg detta som någon handelsvara de kunde tjäna pengar på i sig — ett OS var bara till för att kunna använda hårdvaran, som var IBM:s produkt, i deras ögon. När det senare började dyka upp x86-kloner så kunde Microsoft börja sälja sitt redan etablerade OS till andra aktörer, och så rullade det på.
Idag har denna utveckling börjat pendla tillbaka. Apple inte tar betalt för Ios i sig och oftast bara en symbolisk summa för OS X-uppgraderingar, Google samarbetar med tillverkare för att erbjuda Android, och även Microsoft själva började vandra åt detta håll med Windows 8, som såldes för bara några hundralappar i början (Ballmer kallade Microsoft för ett företag fokuserat på "enheter och tjänster" snarare än mjukvara, vilket är öppet för tolkning). Dessa OS ses i stället som en infrastruktur ovanpå vilken skaparna kan sälja tjänster (App Store och Apples hårdvara, Android Market, Windows Store).
Mycket lösryckt svammel om många områden, men det jag vill försöka förmedla är att dagens situation med operativsystemet som "produkt" inte nödvändigtvis är den enda möjliga, och att det finns tendenser på att fokus redan håller på att flyttas, även från officiellt Microsofthåll.
"Det som linux utvecklare bör satsa på är enligt mig arbetsplatser, om de nu vill att det ska användas betydligt mer." skriver du — ja, det är ett rätt stort "om" där. Avsaknaden av direkt ekonomiskt incitament har historiskt gjort att de bitar som utvecklats är de som utvecklarna själva önskat, vilket inte alltid överlappar med hemanvändare. Detta var i stor utsträckning sant innan år 2000, men sedan åtminstone 2005 och Ubuntu så har detta fokus ändrats i viss mån. SteamOS är ytterligare ett steg åt detta håll, liksom Android och Chrome OS. En enstaka stark aktör som fick kontrakt med exempelvis Dell skulle kunna lägga mer resurser på detta, men samtidigt finns problemet med tröskeln som måste överstigas för att människor ska vilja byta, så det liknar det filosofiska problemet med hönan och ägget. Likväl har vi både hönor och ägg, så vem vet vad som händer.
Använd Debian i stället, jag har inte tid eller råd att utveckla ett nytt .
