Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Detta är på allvar. Mår du så dåligt att du överväger döden ska du gå till närmsta akutmottagning. Det finns ingen skam i det alls. Gör dig själv en tjänst och ge inte upp. Minds självmordslinje (90101) kan du också ringa om du vill prata med någon anonymt.

Jag vet hur förbannat tungt livet kan vara och min mentala hälsa har varit så fruktansvärt långt ner i botten att du inte kan ana det. Men jag har också kämpat länge för att komma ur skiten och det har äntligen börjat gå lite mer åt rätt håll. Idag är jag tacksam att jag överlevde senaste gången som jag gav upp.

Om du aktivt är på väg att ta livet av dig så ring 112. Eller för den delen be en granne eller närstående kalla på hjälp. Underskatta aldrig din omgivning. De allra flesta är mer än villiga att ställa upp för sina medmänniskor om behovet så finns.

Jag skulle dock råda att inte fokusera så mycket på skatterna. Det är bättre att lägga ner sin energi på saker man faktiskt kan göra något åt...

Jag håller med @Nissling. Om du har allvarliga funderingar på att ta livet av dig bör du söka hjälp så fort som möjligt.

Behöver du ventilera finns vi alltid här på forumet. Samtidigt är det oerhört bra att få hjälp av sin nära omgivning. Ofta finns det alltid någon som ställer upp, inte sällan från oväntat håll, och att be om hjälp kan vara ett bra sätt att börja arbeta med problemen. Sedan är bra terapi ofta det som gör att det går att lösa dem.

Även om jag knappt vet alls hur du har det så är det sällan problem är så stora att självmord är den bästa lösningen. Och även om det kan verka kontraintuitivt att släppa omvärldsproblemen och mer fokusera på måendet, är det ofta just måendet som avgör hur svåra omvärldsproblemen tycks vara.

Höll på att bli överkörd på ett övergångsställe vid lunch. Personen körde extremt fort på 40-väg.
höjde mina armar så föraren skulle se mig - han tvärnitade. Jag stod chockad kvar och var väldigt irriterad.
Personen hade ingen som helst tålamod och körde runt mig och snabbt iväg så hjulen spann. Man kan inte anmäla fartdårar eftersom inget egentligen hände?

Förstår inte hur folk kan köra så snabbt och inte vara uppmärksam på övergångsställen..

Nu kanske det inte alls är orsaken till dina problem, men nässpray i sig självt är "beroendeframkallande" på så sätt att om man har använt det under en längre tid så kan det vara orsaken till att man hela tiden är täppt i näsan. Jag har själv erfarenhet av detta efter att ha behövt nässpray i flera år på grund av täppt näsa (inte rinnande eller snor). Till slut bara tänkte jag att det här funkar ju inte så jag slutade och det var ett elände i typ 1-2 veckor och svårt att sova eftersom näsan var helt täppt. Men sedan försvann det och jag har i princip inte använt nässpray alls sedan dess (det är typ 25 år sedan).

Bra:
- Jag har börjat känna mig mer hemma på jobbet, och är självgående i de flesta fall. Och jag har grymt bra kollegor!
- Börsen går, peppar peppar, otroligt bra just nu. Nästan all time high igen.

Dåligt:
- Har trots ovanstående ofta dåligt självförtroende på jobbet. Ibland får jag känslan att folk tycker att jag är junior. Innan jag började på detta jobb var jag rätt övertygad om att jag var senior, men nu vet jag inte riktigt vem jag är längre. De kanske har rätt? Har insett att det jag pysslat med inom nätverk på olika ISPer är en otroligt liten del av vad nätverk är.

- Mitt gamla kompisgäng som jag spelade Heroes of the Storm med i princip varje kväll, har gått över till League med IRL-vänner vilket gjort att jag hamnat utanför. Gillar inte - och är inte bra på - spelet heller, så det spelar väl in. Känner mig sabla ensam, vet inte hur man gör för att skaffa vänner vid 36. Och jag är ju en relativt introvert person, så det är inte direkt som att jag vill ut och umgås eller skaffa nån hobby. Jag bara saknar att känna mig uppskattad och vara en del av ett onlinegäng.

- Känner mig allmänt stressad och (lätt) deprimerad just nu. Svårt att varva ner, orolig, disträ, tappar ord och namn på saker, fobier som utverklar sig åt fel håll... typ så.

All in all så ska jag inte klaga; livet känns bättre nu än för ~10 mån sen. Då fick jag "kicken" veckan innan jag skulle börja mitt nya jobb, började på ett jobb jag hade mitt livs värsta impostor syndrome, och börsen var bara nattsvart. Det mesta är mycket bättre nu.

Sömnproblem.. Började två veckor sedan. Sjukt störande. Inte sovit alls inatt, bara legat halvslumrande i sängen. Äter bra, dricker inte kaffe eller socker. Tränar men det är 4timmar innan läggdags så borde inte påverka? Är inte stressad av något vad jag vet.

Googlat lite, kanske d-vitamin brist då den är något av en bristvara naturligt just nu. Inte sett någon sol på länge. Minns att jag fick liknande problem en annan vinter ett par år sedan. Vitaminer påverkar visst melatoninet bl.a så vem vet. Dricka mer vatten verkar bra också då det reglerar saker i kroppen. Ska beställa d-vitamin, enklare att dosera än multivitamin. C- vitamin är bra också men ska försöka med riktig frukt istället.

Man kan skaffa melatonintabletter men dom är bara för
tillfälligt bruk.

Blev en sådan burk.
"D3-vitaminet ligger i en bas av kokosolja för bästa möjliga upptag."

Shitty week..... som varit.

Börjar med att jag knäcker glaset i min iPad Pro i tusen delar. Så dyrt att laga att jag köpte en ny istället.
Morsan ramlar utanför sitt hus och knäcker revbenen, så sitter på akuten med henne hela eftermiddagen och en bit in på natten.
Hon får komma hem och jag hjälper henne att hugga iordning lite ved till kaminen. Är mörkt i bon, så jag lyser upp med min iPhone, som jag lägger uppe på en list. Får tag på ett vedträ med en kvist och får ta i lite extra ett par hugg och vad händer då?
Min iPhone 14 Pro ramlar ner och landar precis under där vedträet landar med full kraft.......................
En timme senare åker jag hemåt och backar ner för en smal brant backe, som går upp till hennes hus. Orkar inte vänta på att all imma ska försvinna, då jag backat ner där hur många gånger som helst. Missar att jag hamnar snett och kör utanför vägen och ner i "diket", som inte är ett dike utan en brant slänt på 2-3 meter som nästan stupar rakt ner. Kommer utanför med högra hjulparet och kan inte ta mig upp igen, trots 4 hjulsdrift, då marken är för mjuk och blöt. Två försök gör att jag bara glider längre ut mot slänten. Får ringa bärgare............
Enda glädjen i detta är att det inte blev några skador på bilen i alla fall.

Visst kan det fungera olika för många med Melatonin, men för min familj är det bland det bästa som hänt.
Har tre barn med olika npf-diagnoser och med stor svårighet att komma till ro och somna på kvällarna. Har själv adhd och haft samma bekymmer.
Melatoninet har gjort underverk för oss alla, vi somnar betydligt bättre nu. Märker stor skillnad om vi inte tar våra milligram på kvällen. Enkom en reflektion.

Om någon undrar hur det gick med mina sömnproblem så känner jag mig nu typ helt återställd efter 72H utan Whey. Sov nästan 10H förra natten. Allergi-insomnia är något jag inte visste fanns, glad att jag kan sova igen

6 veckor med öronproblem sedan de tog hål på trumhinna o sög ut vätska.
Öronsmärta varje dag som varierar från mild till väldigt hög. Gått på alvedon 3 gånger om dagen (ibland 4 maxdos) i typ 2 veckor nu för ta bort de värsta lidandet.

Örat som de tog hål på håller på och smälla o krasa något enormt när man sväljer.

O fortfarande problem med örontrumpeten att den inte fungerar som den ska efter ingreppet, öppnar sig och stänger inte sig vilket ger symptom som är betydligt jobbigare att hantera än min tinnitus.

Fan legat i soffan typ 90% av dagarna för slippa att örontrumpeten öppnar sig. Men börjar utvecklas till en fullskalig depression nu känner jag, där allt i livet känns hopplöst och meningslöst, att jag inte orkar leva med dessa öronproblemen, att de räcker med tinnitus som redan är jobbig.

Massa bråkande med få ordentlig utredning på ÖNH vad som hänt sedan ingreppet osv.
Varit på 2 efterkontroller där de sagt typ avvakta några månader, enklare sagt än gjort ;O
Förstår väl deras synpunkt då det är enklare o vänta och se. Men fan så dåligt man mår psykiskt o fysiskt av allt detta.

Saknar att kunna ut och gå en lång prommenad, att kunna spela utan stressen att örontrumpeten bara ska säga PANG så är de öppet. O detta jävla poppande hela tiden när man oroar sig för "oj nu öppnar sig örontrumpeten snart" osv.

Hatar att man är så psykiskt svag att man inte kan ta sådana här bakslag bättre. Att våga utmana det mer och ha mer hopp att det kanske blir bättre med tiden. Istället för bara ge upp och känna att livet är meningslöst och hopplöst.