Skrivet av Tensora:
Rent logiskt så borde ju inte en snabbare processor behöva vara mycket dyrare då materialåtgången förmodligen är den samma så min teori är att företagen bara sätter vilka priser de har lust med då de inte har så många att tävla med.
Ett pris bestäms inte av ingångsmaterialet, utan av en varas åtråvärdighet. Om du och jag ska sälja hamburgare, men jag bränner alla mina så kan jag inte lika enkelt få sålt dem som du kan. Men om du vill få 10000kr per burgare så kommer troligtvis kunderna tycka att det är för dyrt, och köper hellre en av mina brända burgare för 10kr.
Samtidigt, om du är den enda som säljer burgare, så är det du som bestämmer vad priset är.
Kortfattat, enkel marknadsekonomi.
Skrivet av Tensora:
Försökte läsa lite på Reddit där någon påstår att det är lite hit and miss när man bygger chip och att de snabba säljs till ett högre pris medan måndagsexemplar säljs till lägre pris. Det sker väl delvis men känns ganska konstigt om den metoden bestämmer vad som blir en Intel i3a och vad som blir en Intel i5a och så vidare xD
Det stämmer. Att bygga chip handlar väldigt förenklat om att lysa ljus i mönster på nm nivå, ta bort och lägga till extremt tunna lager, och sedan köra en vända till, om och om igen. På grund av den extrema svårigheten med att få till detta är det oftast de chip som är i mitten av kiselplattan som har högre kvalité än de på kanterna. Sen får du minnas hur litet nm faktiskt är. Om du råkar få in ett pyttelitet dammkorn i processen är det ur transistorernas perspektiv i princip som att du parkerar Mt. Everest ovanpå din bil.
Ens om vi inte har några tillverkningsproblem som damm eller lysandet har vi problem på atomnivå. Det man gör med kisel för att få det att leda elektricitet på de sätt vi vill kallas att "dopa" kislet. Kortfattat ersätter man ett par atomer med ett par andra, laddade atomer. Då transistorerna är så små handler det om att enstaka dop-atomer per transistor gör skillnad. Det är inte heller möjligt att veta exakt hur många atomer man verkligen får när man gör dopningsprocessen. Har man otur så får man för många eller för få, och då kan transistorerna bli för snabba eller för långsamma, eller så läcker de ström, eller....
Ju större chip du gör, desto större risk att något litet går fel någonstans i alla miljarder transistorer och kilometer med kopparledningar. De chip som blir dåliga kanske fortfarande fungerar, men inte går att köra lika fort. Eller så fungerar bara vissa delar av dem. Detta kallas "bining". De som är bra kan man använda fullt ut, och därför sälja för mycket. De som är sämre för mindre.
Skrivet av Tensora:
Sen pratade någon om kostnad att forska fram ny teknik men det är väl knappast skillnad på tekniken i en och samma serie processorer tänker jag mig.
Du har rätt att när tekniken existerar så är det inte någon större skillnad i processen att skapa enklare eller mer avancerade chip. Men det är inte där kostnaden ligger. Det är att skapa tekniken som är svårt. Förstå hur man gör. Det jag enkelt beskrev som att "lysa ljus" är egentligen så extremt mycket mer avancerat att det är svårt att ens föreställa sig. Bara en sådan sak som att våglängden på ljuset som används i dagens processer är två magnituder större än själva transistorerna gör det extremt komplicerat. De använder i princip en lufttrycksborr för att sy dockkläder, och lyckas! Men innan man vet hur man gör så är det misslyckande efter misslyckande, och det är detta som är det kostsamma. Intel hade detta problem när de var fast på 14nm hur länge som helst.
