Klicka gärna för en större bild
Här har ni lilla Maia, hon är min dotter och är lite mer än 4 månader gammal nu.
Idag, för bara någon timme sen (ja hon är uppe sent hihi) vinkade hon för första gången till oss, två gånger i rad.
Hon har vinkat förr men troligtvis bara en "ryckning" hehe....
men denna gången vinkade vi till henne och hon öppnade sin hand och vevade runt den lite i luften med ett leende på läpparna
Dom första 3 månaderna mer eller mindre så hände det inte SÅ mycket med Maia, mer än att hon förändrades fysiskt. Hon började jollra (babytalk) muuääh miiih osv efter någon månad och sedan kändes det som mycket stannade upp.
Men nu den senaste månaden har varit lite som taget ur
Independence day "Lately all gizmos and lights has started blinking" (eller hur det nu var dom sa)
Maia började le på riktigt och brukar nu även skratta, ljudet påminner lite om hosta, men hon skrattar faktiskt
Hon sträcker sig efter sin favoritmorot (leksak såklart )
Hon har gått sina första steg med hjälp av mamma och pappa
och som sagt så vinkade hon idag
Till en början så var det hela inte planerat direkt, mina planer för livet var absolut..... andra än ett barn och det blev lite av en dåligt start för oss två när vi inte riktigt ville samma sak, det var inte så många positiva tankar jag hade om att få ett barn, men en dag så vaknade jag förändrad. Något i mig sa att såhär kan det inte vara och jag bestämde mig för att detta kan bli underbart och jag ska ge mitt allt för att detta ska fungera helt enkelt.
Det tog inte många dagar innan man glömt bort hur "hemskt" det verkade och allt blev en lång men riktigt kort väntan efter H*n som det då var, mamma växte och blev större och större, tillsist en hel ballong (hihi) och det var otroligt roligt att se, och vi bara undrade mer och mer hur det skulle bli.
Idag sitter jag här med ett leende på läpparna när jag skriver till er som vill läsa, vad meningen med livet?
Vad sägs att din dotter vaknar gråtande pga att hon har kolik och så otroligt ont i magen (själv har jag haft problem med magen i hela mitt liv och kan förstå hur det känns för ett litet barn som inte ens vet vad en mage är)
Men ändå, när hon öppnar sina ögon och ser pappas ansikte så ler hon så stort att ingenting runt om dig skulle kunna få dig själv att sluta le och nästan bara vilja gråta av lycka.
Din dotter såg dig och bara... log.
Idag skrattar Maia varje dag, hon älskar att bli kittlad och blir inte arg för det utan bara skrattar ännu mer, hon kanske redan är lik sina föräldrar, som alltid busar med varandra, vi kan inte vänta tills hon är stor nog att hoppa på oss och ge tillbaka.
När du/ni är gravida så är det löjligt hur många gravida det är överallt, går ni en runda på stan så har ni inte tillräckligt med fingrar för att räkna dom, troligtvis inte tår heller inräknat.
Det verkar konstigt men är inget man oftast ser, samma nu igen....
Varje gång vi ser en liten flicka/pojke som är kanske 1-2 år gående med mamma i handen så kan bara stå och flina och se lilla Maia framför sig gående med pappa i handen.
Allt som var viktigt i ditt liv, kan fortfarande vara viktigt men... det kan man ta lite senare, ibland för att man har lite mindre tid.... ibland för att man helt enkelt har något annat spännande att hitta på med sin nya familj istället.
Jag skulle vilja säga att inget är det samma, men allt är sig likt i vardagen.
Du hamnar inte på en öde ö när du får barn utan man har bara en större anledning att ta sig hem... Komma hem från jobb efter 8-9 timmar och se sin dotter le så kinderna stramar och bara hålla om henne och... kramas och bara må.... bara veta att..... hon är min och jag är hennes.
Ja, förlåt för att hela inlägget är helt upp och ner och mixat hit och dit men orden kommer efter mina tankar och fingrarna bara flyger
GTAIV ska jag köpa och spela och ha roligt med, Jessica min tjej kommer nog sitta bredvid och titta på och jag slår vad om att Maia sitter i mammas knä.
(Yes yes, kanske inte bästa spelet men xD)
Visst kan jag fortfarande spela om jag vill det. Kanske inte samma 6-8 timmar om dagen jag alltid gjorde innan.
Skillnaden är väl att innan spelade jag alltid för att fylla ut dom timmarna som var tomma, nu spelar jag nog hellre för att ha en timme eller två för mig själv, slappna av lite och visst får familjen vara med om dom vill det
Edit: H*lv*t* vad långt det blev haha, det trodde jag inte
Edit2: Alex heter jag, jag blir 23 detta året och jag kunde inte vara gladare än vad jag är för att jag faktiskt har min egen lilla familj
(även om vissa dagar är RIKTIGT svåra, så får jag det tillbaks imorgon)