Lära sig trösta

Lurig fråga faktiskt, det är förmodligen något man lär sig med tiden skulle jag säga. Har man inget vettigt att säga till någon som precis förlorat en familjemedlem eller dyl är det bästa att bara finnas till hands, man behöver inte prata. Låta personen veta att man finns där om han/hon behöver prata är nog det viktigaste.

Ibland får man helt enkelt finna sig i att man inte kan göra nåt för att trösta en annan, men det kan räcka med att visa att man finns där om det behövs, och att man inte börjar bete sig alltför onormalt mot personen bara för att man inte vet hur man ska hantera den andres sorg.
Det är säkert olika för olika människor, men personligen tog jag lite illa vid mig när en del helt ignorerade min sorg när en familjemedlem gick bort för några år sen, när det var uppenbart att de visste om det, jag antar att de var rädda att jag skulle må sämre bara för att de påminde mig men enligt mig är det bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite.
Även om man kanske inte ville prata om sin sorg om någon frågade, så kommer man ändå ihåg de som frågade hur man mådde eller på nåt annat sätt bekräftade sorgen.

Jag tror inte att det är något man kan lära sig direkt. Antingen "har" man det, är en empatisk person helt enkelt, eller så är man inte det.

Nästan alla jag hört tala om hur de förlorat någon blir oerhört störda på det faktum att människor konstant påminner dem om det som har hänt.

Jag skulle nog vilja säg att du är i minoritet. De allra flesta vill knappast bli påminda om det hela tiden. Att glömma saker är ett av de bästa sätten (nu blir jag väl flamebait här) att ta bort sorg på.

Jag å andra sidan har knappt hört det talas om det på det sätt som du upplever det.

Det är oerhört individuellt hur man bearbetar sorg, en del gör det öppet, en del sluter sig. Det finns inget generalrecept på hur man stöttar en person i en svår stund, utan man får väl känna av personen och visa att man finns där oavsett. Sedan finns det ju dem som föredrar ensamhet när det gäller sorgearbete, då får man respektera det och istället finnas till när denne "kliver ur" sorgen.

Att glömma (jag utläser det som "förtränga") saker är väl inte bra, att däremot bearbeta det man gått igenom för att komma över det, men inte glömma, tycker jag är bra. "Glömmer" du saker i ditt liv som är så pass stora att det kräver sorg av själen har du det liggandes under ytan och kommer att smälla dig på nosen när det väl poppar upp/du blir påmind om det. Du glömmer ju dessutom inte bara att en nära anhörig gått bort till exempel.

En annan sak man kan tänka på är att aldrig utgå från att andra sörjer som sig själv. En del tar lång tid på sig och en del kliver vidare i livet ganska omgående. Jag har hört folk uttala sig om mitt sorgearbete när min mamma dog på ett sätt som gör att man funderar över hur en del är funtade. Hur man reagerar på sorg kan vara olika från en gång till annan också.

Du har rätt till din åsikt :). Jag håller dock inte med om att det är bäst att glömma. Jobbiga saker ska bearbetas, på så vis klara man av det lättare i framtiden. Självklart är det den berörda som skall bestämma när han/hon vill prata om det, om dem överhuvudtaget vill prata om det.

Jag saknade att någon vågade prata med mig, när jag själv drabbades av sorg. Kompisar och andra människor låtsades som inget, självklart gjorde dem det i all välmening.

Någon skrev att man inte kan lära sig att hjälpa en människa i kris. Självklart kan man det, det är en viktig del i utbildningen när man läser till bl.a. socionom. Självklart kan man få en känsla för sånt utan att plugga, man kommer långt med sunt förnuft. Man kan använda sig av sina egna erfarenheter, man kanske har drabbats själv någon gång?

Viktigast, tror jag är, att man visar den drabbade att man inte är rädd för att prata om det, att man finns där om han/hon vill. Det är oftast det som är svårast, vi människor är i regel rädda för att prata om sånt som är jobbigt. Att inte vara rädd för det, det är en sak man kan lära sig.

Lycka till!

Jo, självklart vill man ju inte bli påmind om det hela tiden av personer man knappt känner, men i början var det ibland som att man hade elefant i rummet som ingen låtsades om, och genom att andra helt enkelt bekräftade att de visste vad som hade hänt så kunde man lägga en eventuell jobbig fråga bakom sig istället för att undra när de ska dra upp det.

Men jag tror det kan vara väldigt individuellt hur man vill bemötas beroende på hur man är som person och hur man hanterar sorgen, en del kan säkert vara i djup sorg en lång tid efteråt och inte vilja bli påminda om det. Jag å andra sidan accepterade nog sorgen relativt snabbt och tänkte att ju mer man konfronteras med den (istället för att kanske försöka glömma den) ju snabbare trubbas den av och sjunker undan.

Det beror som sagt på hur väl man känner personen i fråga.

En del kan man bara sitte och "hålla" med och sånt en del kan typ sitta ed armarna runt en eller så.. jäkligt svår fråga igentligen.
Alla människor är inte lämmpade för att trösta andra liksom alla här inte är ämnade att blir moddar hehe

Att trösta någon innebär givetvis inte alltid att man "fixar" deras problem. Att bara lyssna och ge en kram kan vara precis hur värdefullt som helst.

Jag tror nog att alla tycker det är väldigt svårt att ta en sådan situation, och jag vet många som blir så obekväma och osäkra att de helt enkelt byter samtalsämne, precis som Printscreens vän verkar göra. Då är det sjukt mycket bättre att helt enkelt bara vara tyst och säga något i stil med "Ja.. Jag vet inte vad jag ska säga.. Men jag förstår."