Moraliskt fel att avsluta graviditeter p.g.a. t.ex. downs eller andra syndrom?

Det är definitivt inte fel.
Ett foster är inte alls värt lika mycket som ett fött barn (enligt mig så har foster inget "objektivt" värde alls (som gör att det är moraliskt fel att döda det enligt exempelvis humanismen), det enda värde det har är det föräldrarna vill ge det), därmed är det givetvis rätt att ta bort foster som i framtiden kommer att utvecklas på ett sätt som inte är önskvärt (för föräldrarna i huvudsak).

Men eftersom det finns vissa människor som ger foster ett större värde, utan att de för den sakens skull är helt inne i gammaldags moral, så är det bästa såklart om man ser till att ta bort det som skapar downs syndrom från fostret. På så sätt kan t.om. människor som är mot abort stödja att man ser till att foster inte utvecklas till människor med egenskaper "vi" (samhället, föräldrarna, mänskligheten, ur vilken synvinkel man nu ser det) inte vill ha.

Tyvärr så finns det ett ännu större motstånd mot genmanipulation på foster än vad det finns på det här. Det är väldigt synd.

Gentekniken ger oss möjligheter som aldrig tidigare varit möjliga - då gäller det givetvis att vi använder dess fördelar när det är möjligt.

Författaren till aftonbladetkrönikan skulle exempelvis kunna få sitt foster modifierat så att det blev till ett barn med downs syndrom.
Här sätter visserligen även jag stopp - jag anser inte att föräldrar bör ha rätten att skapa barn med vissa sjukdomar (däremot får man självklart modifiera foster, bara man inte låter dem växa upp till en människa).

Argumentationen som många använder mot detta är verkligen inhuman. Man menar i princip att man borde ge människor allvarliga sjukdomar/syndrom bara därför att människor tidigare inte har haft något val. Det är om något i allra högsta grad moraliskt fel.

Abort direkt! Inte för min skull... utan för barnets skull.

Nej jag snackar inte om självmord nu. Vem skulle egentligen vilja leva med downs syndrom?
Jag sa innan "inte för min skull", nu när jag tänker efter så är det lite för min skull med, men mest för barnets! Jag vill bara att mitt barn ska leva ett normalt liv, det är allt.

Fast nu finns det ju inget "val" för personen med downs, eftersom personen inte existerar. Istället finns en annan person (när nästa foster utvecklats till en person) som slipper downs.

Kort svar nej. Ett foster har inget medvetande, jag eller rumsuppfattning och minnen i vanlig mening kan inte bildas. Dessa funktioner utvecklas i olika hastigheter och faser under barnaåren. Verkliga minnen som vi kan återkalla i vuxen ålder börjar inte komma förrens barnet är 3-5 år gammalt. Det finns massor av folk som säger sig minnas allt möjligt från t.ex. 1 eller 2 års ålder, men det är enkom efterhandskonstruktioner och förvrängda minnen av vad vuxna (föräldrar) har berättat om händelser från den tiden. Minnet, för övrigt, är även hos en vuxen väldigt otillförlitligt med hög felfrekvens och eferhandskonstruktion. Vi börjar mer och mer förstå minnen och den moderna neurologin kan förklara varför minnen hela tiden ändras och blandas med andra och kontinuerliga sensoriska input. Ett "nytt" minne alternerar äldre sådana.

De hjärnfunktioner som gradvis skapas i fosterlivet rör främst basal kroppskontroll och även denna är allt annat än fullbordad. Det är just inte mycket mer än ett komplext system av PID-regulering av olika organ.

Jaget kommer långt senare och rumsuppfattningen är obefintlig hos nyfödda och gravt förvanskad under de första levnadsåren. Storlek och avstånd, t.ex, är något små barn har extremt svårt för. Det är därför de försöker sätta sig i små leksaksbilar eller dockskåpsstolar...

Färdigväxt är hjärnan först i 20-årsåldern och med en gång börjar åldrandet.. Å andra sidan ska man givetvis komma ihåg att nervceller visst, under speciella omständigheter och platser (t.ex. troligen amygdala), kan nyskapas under hela livet. På ett foster eller t.o.m nyfödd är den del av storhjärnan som tillslut faktiskt gör oss till människa en i det närmaste ouppkopplad klump av nervceller.

Edit: Observera att allt detta rent tekniskt inte behöver betyda så mycket för den rent etiska frågan om abort och när den kan ske och på vilka grunder. Givetvis påverkar vetenskapen frågan, men är mer en utgångspunkt än ett ställningstagande.

Det går ju faktiskt inte.

Det är långt tidigare man tillför genmanipulerade celler, tillför man dem när det klassas som ett foster lär chimeran som resulterar innehålla alldeles för få genmanipulerade celler för att man ska förvänta sig att gameter skulle ha blivit genmanipulerade.

Nåja, det var väll lite OT.

Själv ser jag inte de etiska problemen med abort, det är om något vi tänkande individer som förtjänar rättigheter.
Hur man gör med nyfödda barns rättigheter till liv är jag lite kluven till, jag har svårt att rationellt försvara varför de skulle ha liknande rättigheter som vi fullvuxna, men av estetiska skäl är jag motvillig att acceptera att man skulle få avsluta deras liv.

Munnen är ett bra sätt att undersöka saker med, speciellt för att se om det är ätligt. Men små barn tycks utöver detta inte kunna förstå vad storlek är. Om ett barn tuggar på en soffa kan det alltså vara både för att veta hur den smakar och avsaknad av insikt hur stor en soffa är. Men, viktigt är förstås att barn har vissa beteenden i vissa åldrar och andra i beteenden i andra åldrar. Om smaka-på-allt-fasen sker exakt samtidigt som begreppen om storlek inte finns är det kanske svårt att "upplösa" vad som är vad. Men jag tror inte att det sker exakt samtidigt. Jag har för mig att barn slutar äta på allt möjligt innan de till fullo förstår att och varför man inte kan sitta på en dockskåpsstol eller nå till taket. Tänk också på att detta med rums- storlek- och avståndsuppfattning är relativt ny forskning och att kunskapen om att barn försöker äta allt möjligt och omöjligt är en gammal observation, så om det senare även kan [bidra till att] förklara det förra är nog för tidigt att säga.

Vad är problemet, det "värsta" som kan hända är att det i framtiden kommer finnas färre som lider av medfödda sjukdomar. Inte så mycket att tveka om. Var det fel att utrota smittkoppor också (ok, det kanske inte är någor riktigt bra liknelse, men i alla fall)?

Så här får man alltså vara bödel, är det inte lite hyckleri?

Läs boken "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson.

Varför skulle inte barn/vuxna med downs eller någon sorts cp skada inte kunna vara lyckliga? Vem är du att säga att de ska tycka synd om sig själva...

Om man har chansen att göra abort i tidig stadie, varför inte? Eller är du som hon i artikeln, föredrar att ha en handikappad unge framför en fullt frisk unge?

Sen måste du peka ut för mig var jag skrev att handikappade människor inte kan vara lyckliga... var fick du det ifrån? Jag skrev att JAG vill att MITT barn ska leva ett NORMALT liv. Snälla nån... kom inte nu och påstå att handikappade kan leva ett normalt liv.

Lyckligt liv? Ja, det är fullt möjligt. Normalt liv? Nej.

Inte nödvändigtvis.

Allternativet till ett foster som skulle bli ett barn med Downs syndrom är ju inte nödvändigtvis inget barn alls, utan kan lika gärna vara att man "försöker igen" och då får ett friskt barn.
I praktiken ersätter varje foster med Downs syndrom ett friskt barn man skulle kunna ersätta det med.

Så det räcker med att de med Down syndrom är mindre lyckliga/har mindre möjligheter i livet/ etc för att det ska vara motiverat.

Tycker att det skulle bli omoraliskt om man gjorde det i sen graviditet, helst ska man göra det så fort som möjligt... Då det fortfarande är i stadiet där man kan säga att den inte känner eller tänker något....
Sen kan det ju leda till, som andra redan skrev uppe, att man gör abort för att barnet har fel kön eller fel utseende. Man skulle då kunna selektera barn.

Ja? Men det kan omöjligt påverka barnet, eftersom barnet inte existerar. Vem är det du försöker skuldbelägga, och varför?

Jag var nog lite otydlig. Du har säkert rätt i att man måste påbörja modifieringen tidigare.

Blir förresten verkligen fostret en chimera bara för att man modifierar det som leder till downs syndrom? Jag trodde att definitionen var lite snävare än så. Vilken definition använder du? Biologi och kemi är tyvärr inte min starka sida.

Jag antar att du menar att en modifiering hade inneburit att man använder en till zygot (från andra människor) för att korrektera felet?

Jag har inte sagt att den kan leva ett normalt liv, vad det nu innebär, då de är väl högst subjektivt. Jag anser tex att har man inkomst på mindre än 30k i månaden så kan man inte leva ett normalt liv...

Även fast man inte lever ett "normalt" liv så kan man leva ett "fullkomligt" liv och vara glad.

Det jag syfta på att du fick det att verka som att alla handikappade skulle hellre vara döda...

Jag tänkte inget specifikt för Downs syndrom utan allmänt när man modifierar gener på djur.
Min förståelse av dagens genteknik är att man inte kunnat lösa problemet att man bildar en chimera när man introducerar genmanipulerade befruktade äggceller eller stamceller in i en befruktad hona. (en chimera av både genmanipulerade celler och icke-genmanipulerade celler)
Man har förhoppningen om att de celler som har ursprung från de genmanipulerade cellerna ska utgöra åtminståne en del av gameterna, så att nästa generations avkomma ska utgöras av enbart genmanipulerade celler.

Det tror jag inte hade hjälpt, och skulle antagligen bara orsaka komplikationer som autoimmuna sjukdomar.

Jag känner inte till någon metod för att korrigera kromosomfel av den typ av fel som Down Syndrom orsakas av. Det mest rimliga vore ju att avbryta graviditeten och sätta igång en ny med helt nya celler utan kromosomfel.

Säg att du får det konstaterat att med 100% säkerhet kommer din avkomma lida av rätt svår smärta genom hela sitt liv. Ungen kommer att se normal ut och kunna fungera relativt normalt. Dom flesta av oss är nog överens att avstår från att skaffa egna barn då, är inte det barmhärtighet mot någon som inte existerar?

Det kan mycket väl handla om barmhärtighet. Det finns personer som har tvingats att avliva sina djur mot deras vilja, just för att detta anses vara mest barmhärtigast för djuret. Och jag tror att de flesta håller med om att det finns fall där avlivningen är det bästa.
Skillnaden på människor och djur är dock våran moral, man avlivar inte människor. Däremot foster/embryon som man får abortera, så är deras liv inte lika mycket värda enligt våran moral. Och jag ser inget problem med att ta deras liv innan de har fått ett tillräckligt "stort värde".

Det behöver inte vara enbart egoistiska skäl utan kan vara barmhärtighetsskäl.
T.ex. Jag fick avliva min hund för ett antal år sedan, det hade då tusan inget med att jag inte ville ta ansvar, utan det var för hennes eget bästa. Precis samma sak tänker jag på foster, ju yngre de är ju mindre skuldkänslor har jag.

Självklart är detta ett stort problem.

Men då tycker jag att man har gett fostret ett lika stort värde som den vuxna människan, vilket gör att ingen abort alls ska vara okej vid den veckan.

Det är just detta som jag tycker är ett stort problem. I sverige är abort tillåtet ändå upp till vecka 18. Och jag tror att dessa foster kommer få ett "bestämt medvetande". Alltså hade någon dödat mig vecka 18 så hade min chans till livet med mitt medvetande varit borta/kört för all framtid.
Och då skulle jag allt kunna stå ut med väldigt mycket besvär i livet för att få leva, varav jag inte skulle ha hållit med om att de hade dödat mig av barmhättighet.
Men samtidigt så hade jag inte heller varit glad om någon hade dödat mig vecka 18 när jag var helt frisk, bara för att mina föräldrar ångrade sig. Så jag tycker dessa aborter helt hänger ihopa. För när man ger ena fostret ett värde, så får automatisk ett lika gammalt foster som aborteras av en annan orsak samma värde.
*edit*
Om man däremot pratar om abort p.g.a. sjukdom när abort annars inte är lagligt, då kommer de moraliska problemen för mig.

Jag ser moral som något påhittat, varav jag borde ha skrivit att jag tycker det är mindre moralisk fel. Nu blev det skuldkänslor som dock hänger ihop med min moral.