"Det största problemet när man utifrån brottsstatistiken ska dra slutsatser om den verkliga brottsligheten är att långt ifrån alla brott kommer med i statistiken." Källa: https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brot...
Det farliga i de forskares resonnemang som har släppts fram i debatten den senaste tiden är att studierna de hänvisar till i princip helt uteslutande har ägt rum i andra länder. Länder som på fler väsentliga punkter har avvikande förutsättningar för kriminalvård och rehabiliteringsförmåga jämfört med Sverige. Forskare äger inte tolkningsföreträde enbart baserat på sin titel, tvärtom måste de tåla att deras argument granskas extra hårt. Statistik är ett oerhört komplicerat och trubbigt verktyg. Generellt är det inte direkt förtroendeingivande när forskare hävdar sig ha belägg för sina uttalanden enbart baserat på statistik, som dessutom lyfts ur sin kontext, utan att personligen ha varit en del av studien som argumenten baseras på.
Exempelvis ökar andelen återfall om man väljer att lita på Brottsförebyggande rådet, medan Kriminalvården tvärtom hävdar att andelen återfall minskar. Vem har rätt?
Båda har givetvis rätt, utifrån de parametrar som använts för att få fram respektive rapport. Det kanske bör tilläggas att Kriminalvården har ett egenintresse i att återfallsbrotten minskar och att det även finns ett politiskt incitament till att rapportera om minskad brottslighet. BRÅ kan med visst belägg anses vara en mer pålitlig källa i dessa sammanhang, men framförallt vore det bäst att göra en mer djuplodande analys av skillnaderna i rapporterna och hur urvalsgrupperna skiljer sig åt.
Källa: Utvecklingen av återfall efter fängelse, kortanalys 4/2017
Forskare som gärna hävdar att kriminaliteten i samhället minskar tenderar att bunta ihop olika typer av av kriminalitet istället för att fragmentera faktaunderlaget baserat på brotsstyp, trots att det finns väldokumenterad statistik inom alla olika brottskategorier. I debattörernas analyser tas det överhuvudtaget sällan någon hänsyn till det stora mörkertalet för brott eller de avvikelser detta skapar mellan olika typer av brott.
De flesta potentiella återfallsförbrytare återfinns dessutom inom kategorin våldsbrott. Så varför begränsar man inte forskningen till att enbart titta på våldsverkare? Kanske för att:
"Bland dem som lagförs för rån är andelen som återfaller i brottslighet hög jämfört med många andra brott." - BRÅ
"Många som dömts för narkotikabrott återfaller." - BRÅ
Vill man går det med all säkerhet att hitta motsvarande meningar om våldtäktsmän eller de som döms för grov misshandel. Jag tillåter mig själv att tro att så är fallet till dess att motsatsen har styrkts av annat än ett illa underbyggt påstående från valfri Stockholmsblaskas debattsida.
Lagförda personer blir rimligtvis också mer raffinierade i sin kriminalitet efter att ha avtjänast fängelsestraff, inte minst genom att de ofta förstärker sitt nätverk till andra kriminella under sin vistelse i fängelse. Därmed finns grogrund för en signifikativ avvikelse i andelen lagförda återfallsförbrytare, eftersom vissa kriminellt belastade individer helt enkelt aldrig blir lagförda igen även om de figurerar flitigt i diverse FUP. Hur ser forskningen på sådana avvikelser? Tas det någon hänsyn till om forskningsobjekten har blivit anmälda för fler brott, eller tittar man endast på om de har blivit lagförda för sina brott? Kriminalvården är en av de instanser som inte tar med anmälningar i sitt underlag, men då måste man också vara tydlig med att det kan leda till avvikelser i rapporteringen.
Statistik kan vara ett väldigt farligt maktmedel, framförallt om det används på ett felaktigt sätt.
Även om vi ponerar att 6 år i fängelse istället för 2 år bakom lås och bom inte gör att personen i fråga blir mindre benägen att begå nya brott efter avtjänat straff är den springande frågan snarare: blir man mer benägen att begå brott av att sitta inspärrad under längre tid? Hur påverkas samhället av att våldsverkare släpps ut efter vad allmänheten uppfattar vara en (för) kort vistelse i fängelse? Skapar det mindre frustation bland brottsoffer, deras anhöriga och samhället i stort om gärningsmän får längre straff? Dessa frågor är inte oviktiga i sammanhanget.
Andra frågor som är svåra att besvara utifrån de rön som forskarna hänvisar till är vilka faktorer man har tittat på. Exempel:
"Andelen återfall till kriminalvård har minskat kraftigt, från 42 procent år 1999 till 31 procent 2011, med uppföljning till 2014, visar nya siffror från Kriminalvården." Källa: den i ditt inlägg refererade Emma Bouvin på DN, som i sin tur hänvisar till Kriminalvårdens statistik.
Vilka typer av brott har varit underlag i studien? Är det alla brott eller endast riktigt grova brott? Man kan av den meningen lätt tro att alla kategorier av återfallsförbrytare numera visar mindre tendens att begå nya brott. Men så är ju inte fallet, bevisligen finns det kategorier av brott där rehabiliteringsgraden är oerhört låg. Det går även att fråga sig om tidigare straffade blir mer eftertänksamma även om de återfaller i kriminalitet, genom att göra bättre riskvärderingar och därmed minska risken för att fällas för nya brott. I sådana all minskar inte kriminaliteten, den snarare förädlas. Då får man istället titta på antalet anmälda brott i olika kategorier och se om dessa ökar eller minskar under samma period som forskningsstudien tittat på.
"Utsattheten för brott mot enskild person låg på en relativt stabil nivå 2005–2014 (11,3 %– 13,1 %) men de senaste två åren visar på en ökning." Källa: Brottsförebygande Rådet
Andra väsentliga frågor:
Vad utgör "strängare straff" i de studier som visar att strängare straff är verkningslösa? Är det enbart längden på själva straffen, eller handlar det snarare om hur "hårt" livet på anstalten är? En anstalt utan vårdinslag existerar inte i Sverige, medan det är vanligt förekommande i andra länder (t.ex. USA). Återfallskriminalitet är dessutom högre i länder där du har svårare att rehabiliteras in i samhället efter avtjänat straff och ett ringa straff (som ofta förknippas med ringa brott) är också lättare att rehabilitera. De flesta har svårare att förlåta våldsbrott än fildelningsbrott, om man nu vill nedlåta sig till att dra sådana paralleller.
De flesta i Sverige är nog eniga om att vi inte vill skapa samma situation som de har i USA, men deras samhälle och rättsväsende samt federala stat och lagar ser helt annorlunda ut jämfört med situationen i Sverige. Att dra allt för generösa jämförelser och basera sin forskning utifrån på andra länders metaundersökningar kan vara riskabelt och måste kunna tåla granskning.
EDIT: @Infectedbtc hann före
