H&Ms IT-avdelning säger upp folk baserat på tester

Exakt som du skriver, det är exceptionellt vanligt att företagen gör så nu för tiden i Sverige, man löser/köper ut dem och facket verkar oftast gå med på sådana lösningar. Man kalkylerar med kostnad för avgångsvederlag och sedan kickar de indirekt vem f-n de vill, cheferna får helt enkelt bestämma vilka de vill ha kvar även om de officiella versionerna sedan kan vara mera polerade/snygga.

Ni har uppenbarligen ganska dålig koll på hur saker fungerar.

Nej, facket har ingen lista på "folk de vill ska bort". Facket har inte så mycket makt som ni tror. Företaget kommer med en lista, ett förslag, facket granskar den och ser om den innehåller något som facket kan säga ifrån om, vilket är turordning eller diskriminering normalt sett om inte annat är specificerat i kollektivavtalet. Och nu är reglerna om turordning inte så hårda längre så företaget får skippa den för några personer.

Nej, ett kollektivavtal innefattar alla, "kollektivet". Anställningsavtalet kan innehålla avsteg från kollektivavtalet dock, men det spelar ingen roll om man är medlem i facket eller inte. Däremot får man ju rättshjälp och stöd från facket om man skulle behöva processa mot företaget om eventuella brott mot avtal eller anställningsvillkor. Vilket förstås tangerar poängen med ett fack, arbetsgivaren har mer makt än en arbetstagare, och att organisera sig gemensamt är enda vägen för arbetstagarna att motverka denna obalans i maktförhållandet, även om det inte räcker hela vägen.

Nej, turordningslistan är just efter turordning. Företaget får som sagt göra en del avsteg från turordningen numera, och de är ju i allmänhet rätt bra på att formulera sig så att facket inte kan säga något. Sen är det inte så mycket en förhandling för facket har väldigt lite att sätta emot, strejkrätten är kraftigt begränsad nu så det facket kan hota med är att stämma företaget om de inte följer regler och avtal.

Men vill företaget säga upp ett visst antal så har de ju vissa skyldigheter innan det ens landar i varsel, kolla om det finns andra positioner inom företaget som skulle funka för dessa personer exempelvis, och företaget kan ju avtala med individer om avgångsvederlag, förtidspension eller liknande och då behöver facket inte vara inblandat. När facket väl kommer in så kan de kontrollera så att företaget har kollat om det finns några möjligheter för omplacering inom bolaget eller så, och de kan förstås ge förslag på andra lösningar, men det är alltid företaget som bestämmer.

Varför är det orimligt? Strejkrätten är väldigt begränsad i Sverige, vi har stora avtalsrörelser som innebär fredsplikt under större delen av tiden, och facken får inte vidta stridsåtgärder mot ett företag som har kollektivavtal förutom om syftet är att uppnå ett annat kollektivavtal som inte tränger undan det befintliga, och inte utan att man har förhandlat innan.

Jo, det är inte ovanligt. Om företaget vill göra lite som de vill så är det ju mycket enklare att bara ge hyfsade erbjudanden till de som de vill få bort än att förhandla igenom en massa undantag med facket. Och som arbetstagare är man ju ganska benägen att ta ett sånt erbjudande också, vill arbetsgivaren ha bort en så är det sällan så lyckat att tvinga sig kvar liksom.

Företagen har dock sina egna "stridsåtgärder" de kan ta till, som lockout.

Hela ändringen av strejkrätten kom ju av konflikten i Göteborgs hamn där hamnarbetarnas fackförbund ville vara med och förhandla då de representerade den stora majoriteten av arbetstagarna. Det var många turer fram och tillbaka och delvis berodde konflikten på Transport/LO som inte ville släppa på sin makt, men själva konflikten bestod av några dagars strejk (och lite andra mindre stridsåtgärder som stopp för övertid) och över hundra dagar lockout. Företaget lät alltså inte arbetarna komma tillbaka till jobbet på lång tid efter att strejken var över. Baserat på detta kom politikerna fram till att strejkrätten var får stor och införde begränsningar. Vilket är en ganska konstig följd i mina ögon då det var arbetsgivarens stridsåtgärder som skapade merparten av problemen, oavsett vad man anser om själva förhandlingen, förhandlingsordningen eller så.

Edit: Du verkar heller inte riktigt greppa hela grejen med fredsplikt. Det betyder att så länge arbetsgivaren har skrivit på ett kollektivavtal så är det väldigt svårt för facken att genomföra några stridsåtgärder alls. Så är man orolig för att ens anställda ska strejka, vilket man förstås bara är om man behandlar dem dåligt, så är det bara att gå med i kollektivavtalet.

Det är den svenska modellen. Vi har väldigt svaga lagar inom arbetsrätt, istället har vi kollektivavtal som reglerar detaljerna men det finns inget tvång på företagen att teckna kollektivavtal, alltså kan man som arbetstagare stå utan väldigt mycket av det som de flesta betraktar som normal trygghet. De flesta arbetsgivare gillar denna modell, mycket just för att den innebär fredsplikt större delen av tiden och de slipper hantera konflikter eller krav utanför avtalsrörelsen.

Eftersom jag vet att det inte ger mig ett dugg ökat skydd vid eventuella uppsägningar så tycker jag tyvärr det känns meningslöst. Mitt intryck är att facken i Sverige är bland de absolut svagaste i hela den hmmm "demokratiska väst-världen". Att svenska fack skulle vara starka är en kraftig myt.

I de företag som jag arbetar/arbetat för så kickar man folk genom avgångsvederlag (ofta ett antal månadslöner beroende på hur länge du jobbat), de lokala fackrepresentanterna har hittills köpt dessa upplägg med hull och hår. Alla har fått samma "erbjudande" oavsett facktillhörighet eller ej.

Skulle jag bli sur över något som inte gått rätt till tror jag i ärlighetens namn jag skulle få ett avsevärt bättre stöd från en advokat jag väljer själv jämfört med en random lokal fackrepresentant (ofta lite åt vänster på den politiska skalan) som jag inte valt själv, i ett företag jag jobbade för var han en periodare (alkoholproblem).

Samtidigt är det verkligen ett värsta falls scenario.

I övrigt förstår jag att det jag nu skriver om facket kanske inte är helt korrekt... men det är (tyvärr?) mina egna intryck i livet så här långt.

Facken är starka i Sverige, men de ligger i många fall lite för nära makten för att kunna använda sin styrka på bästa sätt för sina medlemmar. Det är rätt tydligt om man jämför avtalsrörelsen här med hur det går i andra närliggande länder nu. LO har gått ut och sagt att de siktar på 4,4% löneökningar nu, trots att inflationen är rekordhög och trots att det inte blev något alls förra året, vilket är totalt patetiskt. Företagens bud är runt 2-2,5% som typ alla andra år, vilket förstås hade varit katastrof då det innebär en sänkning av reallönen på över tio procent. Men jag misstänker att lokala fackklubbar och liknande inte kommer att gå med på en så kraftig sänkning så det kommer att bli en väldigt rörig avtalsrörelse i år. Många företag (storföretag mestadels) gör rekordvinster, och ger sin ledning rekordökningar av deras ersättning, mycket tack vare att de passade på att öka sina marginaler än mer när inflationen pressade upp priserna. Men när det är dags att kompensera den andra sidan av ekonomin så går det inte, löntagarna måste ta ansvar för att hålla nere inflationen även om det är företagen som har höjt den.

Jag har suttit i ett par sådana förhandlingar och det har aldrig handlat om att facket har sväljt det rakt av utan det har varit hårda förhandlingar över lång tid. Sen är inte det alltid så tydligt då det inte är facket som informerar utan företaget och de tenderar förstås att framhäva sin egen snällhet och generositet. Vill företaget säga upp folk på grund av arbetsbrist, ekonomiska problem eller vad det nu är, så kan inte facket säga nej, så förhandlingen handlar då om att se till att de följer reglerna kring detta och att försöka få till så bra dealar som möjligt för de som blir uppsagda. Vill man se hur det hade sett ut utan fack så kan man bara titta på USA.

Det är ju du som väljer dina fackliga representanter, tillsammans med övriga medlemmar, i ett val. Jag har varit fackligt aktiv i omgångar och det är aldrig för att jag så gärna vill det utan för att det är väldigt svårt att få folk att ställa upp. Nu är jag ordförande i vår fackklubb, igen inte alls för att det var något jag ville eller strävade efter utan för att det inte fanns någon som var beredd att göra det. Jag fick förtroendet av den handfull medlemmar som bemödade sig att delta på årsmötet helt enkelt. En del verkar se det som att jag har några maktbehov eller som att jag gör det för att gynna mig själv, men så är det verkligen inte. Och det gynnar knappast mig på något sätt, jag får mer nära kontakt med ledningen visserligen, men det är sällan en positiv kontakt exempelvis, och jag behöver inte "jobba" så mycket med det jag är anställd för, det jobb jag sökt och som jag pluggat i många år för att kunna utföra, utan får istället lägga stora delar av min arbetstid på att förhandla organisationsförändringar som alla är skitsura på trots att de inte ändrar något, eller sitta och hålla folk i handen när chefen inte vill ge dem ännu mer i löneökning trots att de inte levererar typ något eller så. När folk börjar gnälla för mycket på att jag inte driver de frågor som de vill eller så (som ofta inte är saker som facket har att göra med), så säger jag bara att de är välkomna att gå med i styrelsen och påverka och om de verkligen vill så har jag inga problem att avgå så kör vi ett extra val om de vill ta över, då tystnar det.

Men facket har ju jurister som är specialister på just sådana frågor. Jag säger inte att en random fack-kille på ditt jobb är så mycket stöd i ett förstärkt lönesamtal eller så, dock har de förhoppningsvis i alla fall gått utbildningarna för det, men kommer det så långt som en allvarlig konflikt så är det förbundet centralt eller deras jurister som hjälper. Du kan absolut hyra en egen jurist, men de flesta som pysslar med sådana frågor jobbar ju på fackförbund, eller arbetsgivarorganisationer då, och risken är ju att det blir väldigt dyrt.

Tack för ett långt utförligt svar, jag ska läsa begrunda och försöka sluta vara så fördomsfull även om det jag skrev (tyvärr) bygger på mina erfarenheter så här långt i mitt liv.

Du har säkert rätt, jag har inte järnkoll på vad som händer när enskilda personer tackar nej till "mutförsöket" (avgångsvederlag).

I ett sådant läge så kan det säkert vara en fördel att vara med i ett fack, annars kan det så klart kosta en slant att anlita egen advokat...

Dock så blir det ju en form av protest mot facket också i så fall, åtminstone mot den lokala fackrepresentationen eftersom de sannolikt accepterat upplägget med avgångsvederlag redan. Vet ej om man då ska försöka vända sig till facket centralt eller om advokat blir bäst trots allt?

Upplägget kanske kan skilja sig?

1. Du blir kickad men du får avgångsvederlag
2. Du får ett "erbjudande" om avgångsvederlag (om du går)

Vi får hoppas att våra fackmän här i tråden svarar.

Mitt bestämda intryck är varje fall att olika former av avgångsvederlag (indirekt mutor för att göra de kickade någorlunda nöjda så att de kan avskedas utan allt för mycket strul) är ett otroligt vanligt & ytterst effektivt verktyg som företagen använder vid uppsägningar och för att deala (läs: komma överens) med facket. Du som anställd kan ju oftast inte påverka det här för fem jäkla ören oavsett vilket fack du är med i. Det är företaget som kommer överens med facket (de lokala fackrepresentanterna/representanten på företaget) och sedan presenteras upplägget.