Få reda på om jag är efterbliven?

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2009

Få reda på om jag är efterbliven?

Hej!

Jag börjar misstänka att jag är efterbliven, finns det något sett man kan avgöra detta?

(jag är 28år)

[I7 6700k 4.6GHz 1.24v] [Asus z170 pro gaming] [Vengeance® LPX 16GB (2x8GB) DDR4 DRAM 2900MHz CL15 @1.2v] [Palit gtx 1080 jetstream] [Xfx pro 850w PSU] [Samsung 850 pro 128gb] [Noctua nh-d14] [Asus Xonar Essence STX] [Fractal design r3] [Windows 10 pro x64]

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001

Rent medicinskt tror jag inte att det finns något som heter "efterbliven", men det finns ett antal sjukdomar och syndrom som leder till "symptomet" "efterbliven" i vardagligt tal.

Dels finns utvecklingsstörningar som kan vara genetiska, orsakade i förlossningen eller på grund av sjukdomar i barndomen. Dels finns autismspektrumstörningar (som förvisso också kan bero på dylika ting) och dels finns det "vanliga" sjukdomar som kan få ovanliga komplikationer, t.ex. svårare hjärnhinne- eller hjärninflammationer, orsakade av allt möjligt från virus till bakterier.

Eftersom den vanliga sjukvården i ditt fall inte snappat upp något under 28 år (utvecklingsstörningar upptäcks närmast per definition under utveckllingstiden, dvs i barndomen) så är det svårt att utgå från din misstanke.

Men, om du inte har någon kromosomstörning, inte någon ovanlig genetisk sjukdom, inte drabbades av syrebrist vid födseln eller liknande (alla dessa skulle sannolikt upptäckts när du var barn) så finns det möjligen utrymme för någon variant av psykisk sjukdom eller autismspektrumstörning (som kan "flyga under radarn" länge).

Mitt förslag är att tala med en vanlig husläkare. Denne kan ställa frågor som pekar i någon riktning, t.ex. ADD, ADHD, Asperger eller liknande och remittera dig till psykiatrin som kan göra en utredning. Jag tror tyvärr att det är en rätt långdragen process, så gör det bara om du faktiskt lider i vardagen.

Hur yttrar det sig? Läs- och skrivsvårigheter? Koncentrationssvårigheter? Minnessvårigheter? Ser du speciell ut? Får du låga resultat på IQ-tester? En snabb sökning på forumet här ger ju inga som helst indikationer på att du skulle vara "dum i huvudet" eller något sådant. Eller talar du om kroppsliga problem, en pubertetsstörning?

Det måste finnas bokstavligen tusentals olika sjukdomar, tillstånd och syndrom som påverkar hjärnan negativt och långt ifrån alla kan kallas för utvecklingsstörning eller "efterbliven". Hur yttrar sig dina problem?

Edit: Eller är det jag som är efterbliven och just blivit trollad?

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2009
Skrivet av MBY:

Rent medicinskt tror jag inte att det finns något som heter "efterbliven", men det finns ett antal sjukdomar och syndrom som leder till "symptomet" "efterbliven" i vardagligt tal.

Dels finns utvecklingsstörningar som kan vara genetiska, orsakade i förlossningen eller på grund av sjukdomar i barndomen. Dels finns autismspektrumstörningar (som förvisso också kan bero på dylika ting) och dels finns det "vanliga" sjukdomar som kan få ovanliga komplikationer, t.ex. svårare hjärnhinne- eller hjärninflammationer, orsakade av allt möjligt från virus till bakterier.

Eftersom den vanliga sjukvården i ditt fall inte snappat upp något under 28 år (utvecklingsstörningar upptäcks närmast per definition under utveckllingstiden, dvs i barndomen) så är det svårt att utgå från din misstanke.

Men, om du inte har någon kromosomstörning, inte någon ovanlig genetisk sjukdom, inte drabbades av syrebrist vid födseln eller liknande (alla dessa skulle sannolikt upptäckts när du var barn) så finns det möjligen utrymme för någon variant av psykisk sjukdom eller autismspektrumstörning (som kan "flyga under radarn" länge).

Mitt förslag är att tala med en vanlig husläkare. Denne kan ställa frågor som pekar i någon riktning, t.ex. ADD, ADHD, Asperger eller liknande och remittera dig till psykiatrin som kan göra en utredning. Jag tror tyvärr att det är en rätt långdragen process, så gör det bara om du faktiskt lider i vardagen.

Hur yttrar det sig? Läs- och skrivsvårigheter? Koncentrationssvårigheter? Minnessvårigheter? Ser du speciell ut? Får du låga resultat på IQ-tester? En snabb sökning på forumet här ger ju inga som helst indikationer på att du skulle vara "dum i huvudet" eller något sådant. Eller talar du om kroppsliga problem, en pubertetsstörning?

Det måste finnas bokstavligen tusentals olika sjukdomar, tillstånd och syndrom som påverkar hjärnan negativt och långt ifrån alla kan kallas för utvecklingsstörning eller "efterbliven". Hur yttrar sig dina problem?

Edit: Eller är det jag som är efterbliven och just blivit trollad?

Tackar så mycket för dina råd osv. Jo jag går regelbunden kontakt på vuxenpsyk men vi har aldrig pratat om detta.
Jag har kommit ut nu på arbetsträning och det är väl nu jag märker att jag känner mig dum (efterbliven) det är som du säger jag får Koncentrationssvårigheter och fram för allt Minnessvårigheter, när jag får order om att göra en sak så glömmer jag bort hur det var (även självklara saker)
Jag känner mig absolut inte som 28år, jag ser heller inte ut som 28 år jag har fått visa leg när jag köpt energidryck (som det är 15års gräns på) jag känner mig som en 15 års kille.

No troll here.

Edit: Jag gör ofta även beslut som är helt otroligt dumma.

[I7 6700k 4.6GHz 1.24v] [Asus z170 pro gaming] [Vengeance® LPX 16GB (2x8GB) DDR4 DRAM 2900MHz CL15 @1.2v] [Palit gtx 1080 jetstream] [Xfx pro 850w PSU] [Samsung 850 pro 128gb] [Noctua nh-d14] [Asus Xonar Essence STX] [Fractal design r3] [Windows 10 pro x64]

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001

Hmm. Ska du inte ta upp saken med vuxenpsykiatrin ändå? Det "normala" spektrat är ju rätt brett och det finns gott om "vuxna barn". Alla vi som är nördar är ju "vuxna barn" i någon mening, speciellt vi män känns det som. Vi leker inte med klossar och tittar på barnkanalen, men vi leker med hobbys, sportar, meckar, bygger, osv.

Det är nog inte där skon klämmer. För att bedöma om någon är "utvecklingsstörd" eller liknande brukar känslolivet vara mer centralt. Koncentrations- och minnesstörningar kan ju orsakas av massor av olika ting. Det kan vara allt från depression (depression kan vara svårupptäckt även av den som lider av det, man måste faktiskt inte vara ledsen) till en neurologisk sjukdom. Jag är varken läkare eller psykolog, så jag vet inte vilka frågor jag ska ställa, men man blir ju nyfiken eftersom du inte tycks ha några problem med att skriva om potentiellt pinsamma saker på ett forum (vem vill erkänna att denne är trög, dum, ful eller har en sjukdom bara sådär på ett forum). Vilket är strongt av dig!

Känslan av "dum" är ju relativ (i en "smart omgivning" blir man ju lätt dum) och du verkar ju inte ha några bekymmer med att läsa bra.

Men eftersom jag blir nyfiken så vill jag ju ställa specifika frågor (som inte är något substitut för riktiga frågor ställda av riktiga experter). Hur är ditt känsloliv? Upplever du det som normalt eller "pubertalt"? Hanterar du med- och motgångar, relationer och liknande normalt? Kan du delta i diskussioner utan att känna/tro att du gör bort dig, antar i sammanhanget kontroversiella eller opassande ståndpunkter? Har du separationsångest (om du t.ex. är kär i någon, blir du mer eller mindre kär i personen när denne är närvarande, frånvarande eller längre frånvarande)? Katastroftankar? Är du fysiskt normal, förutom att du tycker att du ser yngre ut än vad du är (jag får då och då visa leg på systemet och senast idag hände det sig att min ålder förfrågades när jag köpte snus - även om det inte är speciellt vanligt. Jag är 33). Det finns ju ett stooort spann på utseende och ålder. Det finns många 28-åringar som ser betydligt yngre ut (eller äldre ut). Skulle du säga att ditt utseende är onormalt ungt? Familjesituation? Hur långt har du kommit i utbildningsväg? Når du dina mål i livet rent allmänt?

Det jag försöker säga (förutom att ställa närgångna och nyfikna frågor) är att om det finns ett stort spann på intelligens, minnesfunktioner, utseende och känsloliv i "mognadsgrad" så är det inte konstigt att en specifik individ är i någon extrem i något av dessa, t.ex. normalbegåvad men extremt tidig i puberteten, eller fullt normal kroppslig och känslomässigt men väldigt "korkad", osv. Det är ju fullt möjligt att hamna i två eller fler extremer samtidigt utan att det går att sätta en "onormal-etikett" på personen...

Men, som sagt, om du verkligen tror att du faktiskt har någon störning så säg det till psykiatrin (varför har du regelbunden kontakt med vuxenpsykiatrin förresten?) och påpeka även saker som utseende och minnessvårigheter. Man kan ju tycka att utseende är uppenbart, men även en expert måste faktiskt komma och tänka på det, sätta det i ett sammanhang för att få bitarna att falla på plats och säga "aha - det kanske är _detta_?".

Ingen förväntar sig eller kräver att du ska svara på alla närgångna frågor på ett forum, såklart. Men en del frågor kan du ju omvandla till saker du kan ta upp med psykiatrin. Så jag ställer några mer närgångna frågor när jag ändå är igång... Har du ett normalt avstånd mellan ögonen? Har du ett utseende som är typiskt för din etnicitet? Ser du bara yngre ut i ansiktet eller har du även ett "märkligt" utseende? Äter du några mediciner? Alkohol? Är dina händer normala och tror du dig ha normala reflexer? Har du varit svårt sjuk någon gång och behövt läggas in (spelar ingen roll hur länge sedan det var)? Kan du koncentrera dig när du gör något som du tycker om (hobby, datorspel, följa med i filmer och böcker, etc)? Positiv eller negativ livsinställning i allmänhet? Känns saker meningslöst eller är du håglös? Sömnvanor? Över- eller underrörlig i kroppen? Har du "restless legs", rycker du till när du ska somna? Är du säker i din könsidentitet? Fungerar du socialt? Finns det någon speciell ålder du identifierar dig med mer än dina 28 år? Invandrare? Upplevt krig, svält eller något annat traumatiskt? Förstår du komplexa resonemang och har ett normalt abstrakt tänkande? Bra i matte? Ångest? Ful i mun? Bisarr humor? Upplever du att problemen du har ökar? Att ta dumma beslut kan också bero på allt möjligt, från rena hjärnskador till stress.

Ja, jag skulle kunna hitta på närgångna frågor hela natten känner jag, samtidigt som jag inte egentligen skulle kunna göra något med svaret... Men om du själv känner att du har något svar här som är onormalt eller hittar något annan fråga med ett avvikande svar, ta upp det med psykiatrin! Chansen är ju att du är helt inom det normala spektrat och tyvärr leva med koncentrationssvårigheter eller minnessvårigheter. Alla är tyvärr inte lika intelligenta eller mogna, åtminstone inte på samma sätt. Men det kan också vara något så "enkelt" som en autismspektrumstörning, och här finns det rätt mycket hjälp men utredningstiden är lång. Man kan också ha kromosomstörningar som inte yttrar sig helt uppenbart, men sådana borde ändå upptäckas tidigare tycker jag. Ytterligare en möjlighet är någon hormonstörning. Ungt utseende är kanske inte positivt när man är ung, men vänta tills du blir gammal!

Edit: Med risk att trigga en släng av hypokondri (inbillningssjuka) hos dig ( ) så dumpar jag ett gäng wiki-länkar här. Du kan ju se om du känner igen dig i något och formulera bra frågor att ställa till din psykolog eller läkare:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
http://sv.wikipedia.org/wiki/Histrionisk_personlighetsst%C3%B...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Impulskontrollst%C3%B6rningar
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression
http://en.wikipedia.org/wiki/Fetal_alcohol_syndrome
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Affektiv_st%C3%B6rning
http://sv.wikipedia.org/wiki/Osj%C3%A4lvst%C3%A4ndig_personli...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adhd
http://en.wikipedia.org/wiki/Klinefelter%27s_syndrome
http://sv.wikipedia.org/wiki/22q11-deletionsyndromet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fragil_X-syndromet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Utvecklingsst%C3%B6rning

Det finns säker hundratals andra sätt att vara utvecklingsstörd eller ha någon form av mental retardation på. Se det som en startpunkt för lite surfande för att hitta något som "passar". Tänk på att vissa av dessa är extremt ovanliga, medan andra är mer vanliga.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
SueCia
Registrerad
Apr 2002
Skrivet av robalm:

Tackar så mycket för dina råd osv. Jo jag går regelbunden kontakt på vuxenpsyk men vi har aldrig pratat om detta.
Jag har kommit ut nu på arbetsträning och det är väl nu jag märker att jag känner mig dum (efterbliven) det är som du säger jag får Koncentrationssvårigheter och fram för allt Minnessvårigheter, när jag får order om att göra en sak så glömmer jag bort hur det var (även självklara saker)
Jag känner mig absolut inte som 28år, jag ser heller inte ut som 28 år jag har fått visa leg när jag köpt energidryck (som det är 15års gräns på) jag känner mig som en 15 års kille.

No troll here.

Edit: Jag gör ofta även beslut som är helt otroligt dumma.

Det är som när föräldrarna märker att det går dåligt för sitt barn i skolan, då handlar allt om att försöka få en diagnos för att ha något att skylla på, man kan inte acceptera att sitt barn helt enkelt är dummare än genomsnittet.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2011

Om det primärt handlar om intelligens är väl ett IQ-test det enda sättet att få ett svar. Två standardavvikelser under normalnivån brukar man dra gränsen vid, vilket motsvarar en IQ under 70 poäng.

Givetvis är dock förmåga att prestera på IQ-test beroende av mycket annat, och exempelvis kan koncentrationsproblem dra ner poängen på ett sätt som gör att IQ-testet inte mäter vad det är avsett att mäta. Därför bör du, liksom tipsen är ovan, nog ända tala med någon inom psykiatrin innan för att därigenom få en "handlingsplan".

Lycka till!

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av SueCia:

Det är som när föräldrarna märker att det går dåligt för sitt barn i skolan, då handlar allt om att försöka få en diagnos för att ha något att skylla på, man kan inte acceptera att sitt barn helt enkelt är dummare än genomsnittet.

Vad menar du? Jag vågar påstå att diagnoser är mer stigmatiserande för många än att vara korkad. Det är inte heller föräldrar som sätter diagnoser, utan sjukvårdspersonal. När det gäller unga barn är det dessutom ofta sjukvårdspersonal som över huvud taget upptäcker att något är annorlunda och föräldrarna snarare kämpar emot...

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
V-ås - är jag inte söt?
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av robalm:

Hej!

Jag börjar misstänka att jag är efterbliven, finns det något sett man kan avgöra detta?

(jag är 28år)

Jag brukar också misstänka ibland att jag är efterbliven. Alla är bara snälla mot mig och låter mig låtsas att jag har ett riktigt jobb i min fantasivärld. Egentligen "jobbar" jag på Samhall och äter färgkritor.

Coola låtar i massor!
http://revolvermen.com

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Luleå
Registrerad
Apr 2007

Jag vill inte göra en Ilja men om du har huvud nog att skriva på Swec om dina tankar, läsa och förstå vad MBY och övriga skriver samt överhuvudtaget reflektera över din situation och jämföra dig med andra så är du inte efterbliven på något sätt. Tvärtom så visar du istället att du har mer innanför pannbenet än de flesta.

Lite mer seriöst. Tala om detta på vuxenpsyk, var allvarlig och säg att det bekymrar dig och att du skulle vilja veta.
Och än seriösare. Om de säger att du inte är efterbliven / mentalt handikappad / vadsomhelsttypautism så acceptera detta och känn att du duger oavsett din omgivning.

It's not that you don't comprehend what's laid out before you, or that you're unable to process. It's all about what you're to live up to, your position, an identity created by the expectations of your affiliation.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av SueCia:

Det är som när föräldrarna märker att det går dåligt för sitt barn i skolan, då handlar allt om att försöka få en diagnos för att ha något att skylla på, man kan inte acceptera att sitt barn helt enkelt är dummare än genomsnittet.

finns en viss diagnoshysteri i Sverige. alla har koncentrationssvårigheter i varierande grad, ingen tycker om att göra något tråkigt eller jobbigt och alla gör fel ibland, har man en tom&jerry-diagnos kan man alldeles för lätt skylla ifrån sig och undvika ansvar

en diagnos borde ha ett omfattande och övertygande medicinskt material att backa upp det med, allt annat är trams och förolämpar de som verkligen har problem

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jun 2005
Skrivet av chrono:

finns en viss diagnoshysteri i Sverige. alla har koncentrationssvårigheter i varierande grad, ingen tycker om att göra något tråkigt eller jobbigt och alla gör fel ibland, har man en tom&jerry-diagnos kan man alldeles för lätt skylla ifrån sig och undvika ansvar

en diagnos borde ha ett omfattande och övertygande medicinskt material att backa upp det med, allt annat är trams och förolämpar de som verkligen har problem

Är lite inne på detta spåret också. Visst, en diagnos är nödvändig för att kunna hjälpa en person på rätt sätt, men när det rör sig om mera svårdefinierade diagnoser och dessutom med tveksamma möjligheter till behandling... Ja, då är jag övertygad om att det ofta kan vara en fördel att inte få en stämpel och eventuellt en billig ursäkt i många sammanhang.

Jag skulle gärna ha det så att alla går omkring och mår toppen hela tiden, men det känns som en utopi. Livet är i viss mån en kamp. Det gäller att angripa problem så förutsättningslöst och med så stor "geist" som möjligt. Med en diagnos som t.ex. ADD är det inte alls omöjligt att diagnosen i sig hämmar personen i sin syn på sin egen förmåga.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av Olegh:

Är lite inne på detta spåret också. Visst, en diagnos är nödvändig för att kunna hjälpa en person på rätt sätt, men när det rör sig om mera svårdefinierade diagnoser och dessutom med tveksamma möjligheter till behandling... Ja, då är jag övertygad om att det ofta kan vara en fördel att inte få en stämpel och eventuellt en billig ursäkt i många sammanhang.

Jag skulle gärna ha det så att alla går omkring och mår toppen hela tiden, men det känns som en utopi. Livet är i viss mån en kamp. Det gäller att angripa problem så förutsättningslöst och med så stor "geist" som möjligt. Med en diagnos som t.ex. ADD är det inte alls omöjligt att diagnosen i sig hämmar personen i sin syn på sin egen förmåga.

Jag skulle iofs hävda att de flesta har nån grad av ADD, OCD, osv vilket gör rubriceringen onödig och hämmande i de flesta fall. Alla har väl hört "Jag kan inte göra mer än en sak i taget"? En rätt vanlig kommentar men egentligen rätt onödig för undantaget stridspiloter och astronauter är det rätt få som faktiskt kan göra flera saker samtidigt. På samma vis kan inte alla göra ett matteprov samtidigt som Timbuktu skriker ut att han ska knulla din morsa på högsta volym i ipaden.

Det jag har lite svårt med är att i stället för att acceptera att alla är unika med sina egna förutsättningar, styrkor och svagheter, så är den moderna tappningen att avvikelser från normen ska undersökas och forskas på bara för att motivera en doktorandtjänst på University of Nowhere.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
SueCia
Registrerad
Apr 2002
Skrivet av MBY:

Vad menar du? Jag vågar påstå att diagnoser är mer stigmatiserande för många än att vara korkad. Det är inte heller föräldrar som sätter diagnoser, utan sjukvårdspersonal. När det gäller unga barn är det dessutom ofta sjukvårdspersonal som över huvud taget upptäcker att något är annorlunda och föräldrarna snarare kämpar emot...

Inte första gången du motsätter dig mina åsikter MBY, men å andra sidan verkar du bara tänka rent "logiskt" och inte hur det faktiskt fungerar.
Fråga en mamma ifall hon hellre ser sitt barn som korkat eller att hon kan säga att han har "koncentrationssvårigheter"

Att en läkare sätter diagnosen "ADD" säger inte ett skit.
Jag kan lova dig att jag kan få diagnosen ADD om jag bara vill, men jag har absolut inte ADD.

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av SueCia:

Inte första gången du motsätter dig mina åsikter MBY, men å andra sidan verkar du bara tänka rent "logiskt" och inte hur det faktiskt fungerar.
Fråga en mamma ifall hon hellre ser sitt barn som korkat eller att hon kan säga att han har "koncentrationssvårigheter"

Att en läkare sätter diagnosen "ADD" säger inte ett skit.
Jag kan lova dig att jag kan få diagnosen ADD om jag bara vill, men jag har absolut inte ADD.

Ok, hur fungerar det "faktiskt" då? Jag antar att du har "faktiska data"?

Du tror att det har något bevisvärde i att du hypotetisk skulle kunna fejka en ADD-diagnos? Jag kan fejka en förkylningsdiagnos. Jag skulle t.o.m. kunna fejka vissa sjukdomar vars diagnos bygger på laboratorieprover. T.ex. hypokondriker (f.ö. en helt valid diagnos) kan vara experter på detta, men speciellt patienter med Münchhausen kan utveckla detta till en "konstform". Bevisar det att sjukdomarna inte existerar? Jag vet inte vad det är du vill ha sagt, men det låter ju som att du hyser någon sorts dualistisk flum-idé om psyket som något icke-materialistiskt som inte är "äkta". Extra komiskt blir att det förefaller som psykiatriska diagnoser är så stigmatiserande för dig att du inte ens erkänner deras precision och validitet. Du har heller inte abstraktionsnivån klar för dig. "Korkad" kan sägas vara ett symptom. Är du mer korkad än vad som ryms inom det normala spektrat så kan man sätta ett namn på det, och därmed ha en neuropsykiatrisk diagnos. Vad är det du inte förstår med detta? "Korkad" är ju inte speciellt specifikt och väldigt brett och ordet "idiot" hade t.o.m. diagnosvärde förr. Du kanske tycker att 1800-talet visste bättre att diagnostisera än den moderna evidensbaserade medicinen? (Edit: Då man faktiskt för övrigt SATTE diagnoser som "idiot" baserad på IQ och ingenting annat än IQ. Inte 1800-tal, men tidigt 1900-tal)

Tråden är rätt intressant nämligen tycker jag: om vi ignorerar det mest sannolika alternativet (extrempunkter i en normal variation där olika människor är olika begåvade och ser olika gamla ut, etc) och försöker gissa om det finns några störningar som kan "flyga under radar" i 28 år, vad har vi då att välja på? Vad får en person som i allmänhet verkar vältalig och intelligent att misstänka att denne själv är "efterbliven"?

Ditt sidospår kan gynnsammast tolkas som att du anser att det finns en viss överdiagnostisering tillför ju inget som ingen annan redan skrivit. Det är ju inte heller i strid med vad någon annan redan skrivit. Jag har skrivit att det normala spektrat är stort och KristoferO sade mycket tydligt att IQ på 70 inte per automatik föranleder en diagnos.

Btw, det är svårt att inte misstänka att din signatur faktiskt är polemisk mot de som har dyslexi snarare än de som på forum skyller ifrån sig på detta för att de skriver slarvigt.

Edit 2012-03-19: Jag skrev "hypokondriker" men tänkte på münchausens syndrom ovan, så jag redigerade inlägget något.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av chrono:

Jag skulle iofs hävda att de flesta har nån grad av ADD, OCD, osv vilket gör rubriceringen onödig och hämmande i de flesta fall. Alla har väl hört "Jag kan inte göra mer än en sak i taget"? En rätt vanlig kommentar men egentligen rätt onödig för undantaget stridspiloter och astronauter är det rätt få som faktiskt kan göra flera saker samtidigt. På samma vis kan inte alla göra ett matteprov samtidigt som Timbuktu skriker ut att han ska knulla din morsa på högsta volym i ipaden.

Det jag har lite svårt med är att i stället för att acceptera att alla är unika med sina egna förutsättningar, styrkor och svagheter, så är den moderna tappningen att avvikelser från normen ska undersökas och forskas på bara för att motivera en doktorandtjänst på University of Nowhere.

Nja, inte riktigt. Du kan se det som att två individer med liknande problem där en av dessa får en negativ påverkan i sin allmänna livskvalité. Då kan man sätta en diagnos på den ena, utan att sätta på den andra, trots att den första inte behöver vara "värre" än den andra.

ADD eller OCD är när dylika problem som alla har i någon utsträckning blir problematiska. Det är inte konstigare än så egentligen. Alla som oroar sig för att spisen inte är avslagen har inte OCD. En som uppenbart lider av detta har (kan ha) OCD. Det är naturligtvis inget konstig med att sortera olika beteenden i fack och kalla dessa för specifika saker. Med samma resonemang skulle man ju kunna hävda att förkylningar inte existerar eftersom alla varierar lite i kroppstemperatur, kan vara snorig och ha irriterad hals ibland, osv.

Vem är det som inte accepterar att alla har olika förutsättningar? I själva verket är det ju precis det som modern evidensbaserad medicin och psykiatri gör, uppmärksammar att alla inte har samma förutsättningar och undersöker om det finns orsaker till detta. De som har ovanligt dåliga eller bra förutsättningar inom vissa områden kan klassificeras enligt något system. Du lägger nog för mycket vid ordet "diagnos".

Det här är bara en indikation på att poppsykologin eller folkmedvetande släpar efter vetenskapen. Folk hade svårt att acceptera gener och läste in någon form av determinism där som gjorde att man inte ville kännas vid resultaten eftersom man då tvangs kännas vid en [missuppfattad] determinism. Depression var länge något som sågs av en generell publik bara som någon sorts utökad "deppighet" eller lathet man kunde "rycka upp sig ur". Dessa diagnoser är en del i ett mycket större arbete i att kartlägga hur hjärnan fungerar och det handlar inte om någon enstaka doktoranstjänst. Få människor tycker att kosmologi är helt värdelöst, trots att det egentligen inte har någon som helst applikation. Men psykiatriska diagnoser har faktiskt konkreta applikationer och just de människor som inte är rena kollin kan faktiskt få stor hjälp att bli mer självständiga och anpassade individer tack vare mediciner och terapier som KBT och beteendeövningar.

Ingen som blott saknar förmåga till att göra flera saker samtidigt eller får underkänt i matematik kommer få en neuropsykiatrisk diagnos. Faktiskt är det så att dessa saker snarare lider av underdiagnostisering och feldiagnostisering än överdiagnostisering.

Tänk också såhär: Finns det någon över gräns för hur vanligt ett problem kan vara för att det inte ska gå att sätta en meningsfull term på det (läs "diagnos")? Nej, därför annars skulle vi inte kunna säga "förkylning" därför att nästan alla har det, och har det många gånger i livet. Det finns således inget motsägelsefullt i att 100% av befolkningen "lider" av en specifik diagnos (om det fanns en passande, dvs). Ej heller är det så att man faktiskt sätter diagnoser hursomhelst. Du kan alltid hitta en enskild psykiatriker som sätter en diagnos på lösa boliner, men det är snarare ett systemfel än att det handlar om att det är fel på diagnoserna i sig själva. Dessutom omarbetas dessa diagnoser rätt ofta eftersom det rör sig om ett aktivt forskningsfält. En generalisering man gör just nu är att börja tala mer om "autismspektrumstörning" än att ha specifika ord på varje enskild variant. Detta handlar om störningar, inte normal variation. Alla nördar har inte asperger, alla som inte kan läsa/skriva har inte dyslexi (och somliga med dyslexi läser och skriver hyggligt, eller gör endera hyggligt).

För några år sedan var det i ropet om att depression överdiagnosticeras och att SSRI överförskrivs. Så är det antagligen inte. Denna debatt verkar ha lagt sig något därför att även "folkmedvetandet" har hängt med och förstått att det inte finns något problem per se att fler än vad som tidigare ansågs, drabbas av depression. Vi är i allmänhet mer välorienterade i depression. Idag ger utvecklingsstörningar eller autism liknande vibbar. När jag var barn var "utvecklingsstörd" de som gick i en särklass, såg speciella ut och som mer eller mindre dreglade och inte kunde klara sig själva. När man sedan möter en polare som säger "jag har ADHD" så associerar man lätt till "särklassen" och tänker att nu måste det allt ha gått inflation i diagnoserna! Men det är inte nödvändigtvis rätt tolkning. Jag gissar att det är fel tolkning. Ingen påstår att fler personer har ADHD eller depression idag än för 100 år sedan, men ADHD fanns inte som diagnos då och deprimerade kunde "rycka upp sig" eller ta livet av sig, eller leva med "melankoli".

Summa summarum, det är när något är utanför den normala variationen av koncentrationsproblem, minnesproblem, tankspriddhet, blyghet, negativ livssyn, etc, som man sätter en "diagnos". Jag kan också oroa mig för spisen, ha svårt att koncentrera mig, glömma saker, läsa fel, missuppfatta en social interaktion, etc, utan att jag för den sakens skull tror att det är något skumt med de diagnoser som kan innehålla något av dessa som kriterium. Enkelt uttryckt: Bara för att jag kan vara snorig och ha näsblod, betyder det inte att någon som har detta i samband med cancer, blodsjukdom eller borrelia är inom den "normala variationen" och att diagnosen bara är satt för att ge någon en doktorandtjänst.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Gislaved
Registrerad
Jan 2003

Om du känner dig trög och okoncentrerad kanske det kan hjälpa att du aktiverar dig mentalt på fritiden för att "träna hjärnan".

Låter lite konstigt, men folk som har ett "hjärndött jobb" och aldrig gör något annat än o sitta i soffan med fötterna på bordet framför tvn eller surfa på nätet tycks iaf i mina ögon kunna bli ganska sinnes-slöa.

Finns massor av metoder för att träna minnesförmåga och koncentration, att läsa och ägna sig åt intellektuella problem regelbundet gör att man håller sig mera vaken.

Sen är naturligtvis bra kost, motion och sömn viktiga faktorer.

Har stött på flertalet individer i arbetslivet som aldrig behövt anstränga sig för något utan vill ha allt serverat på ett fat (läs tonåringar som glidit igenom skolan, bor hemma o får allt av föräldrarna ), de brukar också vara otroligt tröga när det gäller att ta för sig på arbetsplatsen och visa motivation att lösa problem de ställs inför, vissa lyckas faktiskt träna sig på detta och bli helt annorlunda, om man bara skapar ett intresse.

En del av mina bildlänkar hostas på egen maskin, är bildlänkarna trasiga, ha tålamod.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Skåne
Registrerad
Jul 2004

Vi är alla lite efterblivna.

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001

Haha!

...

Det vore roligt om trådskaparen återvände och berättade lite mer.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
London
Registrerad
Jun 2006

Varför är du i kontakt med psykiatrin? Vanliga saker är vanliga, depression leder ofta till minnesstörningar, den är inte en riktig minnestörning eftersom den försvinner när depressionen förbättras. Är du deprimerad (och struntar i de filosofiska funderingarna ovan) kan det vara en mycket enkel förklaring till varför du känner dig "efterbliven". Schizophreni leder även det till kognitiva störningar och även det är en inte ovanlig diagnos. Huruvida om ADHD är ett socialt problem eller en diagnos kan debatteras till tids ände men även det kan ge dig symptomen du beskriver.

Bästa förslaget är helt klart att ta upp det med din psykiatriker/psykolog nästa gång ni ses. Dom känner dig förhoppningsvis och kan göra de nödvändiga utredningar men ffa ge dig strategier för att klara vardagen

Simlärare

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2009

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag har i alla fall läst alla era inlägg i tråden. Jag kan dra lite info om mig.

Flyttade till egen lägenhet för ungefär 5 år sedan och sedan dess har jag tappat total kontakt med gamla vänner, mina föräldrar brukar komma förbi några gånger i veckan och vi brukar handla mat och fika ibland. Brukar prata med några gamla kompisar på telefon ibland men vi träffas aldrig längre. Någon partner har jag inte träffat sedan jag var runt 20år, känner inte heller att jag kan träffa någon längre mycket pga vikten jag har lagt på mig genom att bara sitta vid datorn dagar i sträck (vägde runt 75kg i tidiga 20 års åldern) vikten har rasat upp och jag väger närmare 120kg nu.
För några år sedan började jag få svårt att somna och började få sömnmedicin, det har bara blivit värre och idag äter jag 3 olika sömnpiller varje natt (total 4st) Ungefär samtidigt som jag fick sömnbesvär kände jag mig också deppig och hade ångest, så jag började med antidepressiv medicin, jag körde den till för ungefär 1 år tillbaka, då bestämde jag mig för att sluta ta den då jag inte upplevde någon skillnad.
Dagarna gick och jag kände mig skit, jag gick i samma kläder veckor i sträck och duscha inte som mest på runt 10 dagar, lägenheten såg ut som skit, jag gick till läkaren som fixade så jag fick kontakt på vuxenpsyk, och jag har sedan runt 1 år gått där några gånger i veckan, gick ca: 4-5 månader och jag tyckte det inte gav så mycket hjälp.
En dag fick jag extrem ångest och flera panikattacker då jag vad säker på att jag skulle dö, det gick några dagar och jag mådde skit jag började läsa om cancer symtom och blev 100% säker på att jag hade det.
Min kontakt på vuxenpsyk såg hur jag var, och skrev ut lugnande piller men det hjälpte inte så mycket
så åkte jag till en läkare som gjorde många blod prov/urin prov och avförings prov, efter några dagar väntande (hade då gått ner flera kg då jag inte ens kunde äta pga oron) så sa läkaren att proven var bra (lever var lite hög men kunde vara pga viktökningen) blev väldigt lättad och kunde äta igen, min kontakt på vuxenpsyk ville att jag skulle prata med en läkare på vuxenpsyk angående medicin, hon skrev då ut en ny antidepressiv medicin, och den har hjälp mig otroligt mycket, jag blir rädd för sjukdomar varje kväll men med hjälp av medicin kan jag kontrollera tankarna nu. Sedan någon månad tillbaka har jag börjat duscha varje dag och tvätta osv vilket jag känner är skitskönt, och för 2 veckor sedan fick jag börja provjobba 3 timmar om dagen på en butik som säljer begagnade saker.

Saker som får mig att känna mig efterbliven/slow som exempel:

När jag är hemma känner jag mig inte så dum, men när jag ska ut bland folk blir jag jättenervös och det känns som folk tittar och tänker att jag ser ut som ett monster. ibland måste jag ju även prata med folk av olika anledningar det är otroligt jobbigt då jag är rädd för att säga något som inte låter normalt, och ibland ser man på folket att dom inte är 100% på vad jag menar och då blir jag ännu mer nervös och tänker på det långt efter, att dom tycker säkert att jag är efterbliven.

Jag kan inte fråga min kontakt på vuxenpsyk om jag är efterbliven, hon kommer inte säga "ja du är efterbliven"

Edit: min skolgång började med att jag gick i skolan 1-9an.
Hoppade av gymnasiet efter 1 år.
Några år senare började jag på folkhögskola, där jag gick 3 år och fick en gymnasiekompetens
Jag har även läst 3 olika data kurser på komvux med godkänd i betyg på samtliga.

[I7 6700k 4.6GHz 1.24v] [Asus z170 pro gaming] [Vengeance® LPX 16GB (2x8GB) DDR4 DRAM 2900MHz CL15 @1.2v] [Palit gtx 1080 jetstream] [Xfx pro 850w PSU] [Samsung 850 pro 128gb] [Noctua nh-d14] [Asus Xonar Essence STX] [Fractal design r3] [Windows 10 pro x64]

Trädvy Permalänk
Entusiast
Plats
Stockholm
Registrerad
Jul 2001

Jag vill återigen påpeka att jag varken är läkare eller psykolog, men "efterbliven" är inte det första jag tänker på. Inte ens om jag räknar in att du påstår att du ser ung ut. Det här låter mer som vanlig depression med somatisering, dvs psykologiska besvär skapar fysiologiska så som sömnproblem, problem med vikt, mat och aptit och att du föreställer dig att du är somatiskt sjuk ("fysiskt sjuk").

Att äta 3-4 sömnmediciner varje kväll är inte bra någonstans! Det är jag rätt säker på även som lekman, för någon av dessa är sannolikt någon bensodiazepin eller annan ataraktika, dvs lugnande. Vanligen kan man få en sömnmedicin kombinerat med en insomningsmedicin och då är själva insomningsmedicinen benzo eller liknande och vanebildande och har otrevliga biverkningar såväl på kort som lång tid. Även sömnmediciner som inte är benzo utan t.ex. antihistamin kan ha biverkningar efter lång tid.

Till saken hör att sömnmedicin (jag menar främst insomningsmedicin - vissa sömnmediciner kan man dock äta länge) _inte hjälper_ annat än under korta perioder. Du kommer ganska snart ha svårt att sova just på grund av medicinerna! Du *måste* vara komplett ärlig med dina läkare och varje läkare som ska skriva ut medicin måste få reda på *hela* din medicinering!

Jag tror inte du är efterbliven, det borde som sagt märkts tidigare i barnaåren. Du har nog "bara" hamnat i den vanliga negativa spiralen av depression, dålig sömn, somatisering och felaktig medicinering. Mediciner är bra, man ska inte vara rädd för piller mot psyket, det är inte det jag försöker säga, men mediciner är bara en begränsad del av lösningen och fel typ av mediciner kan vara en del av problemet.

Ta upp allt du har sagt i denna tråd och allt annat som bara du själv vet med en och samma läkare, förslagsvis en psykiatriker och med en psykolog. Om ditt utseende är väldigt speciellt och inte bara "ungt" kan du uppmärksamma läkaren på det (och psykologen om utseendet ger dig livskvalitetsproblem), men försök få kontroll över sömnen utan mediciner. Fortsätt med antidepressiva. Det finns antidepressiva som kan hjälpa till med sömnen, t.ex mirtazapin och de kan kombineras (cipralex + mirtazapin torde vara en vanlig kombination). Nackdelen är ökad aptit, så om vikten är ett problem så möjligen zoloft ett alternativ. Wellwell, det är inte upp till mig utan till någon som faktiskt är medicinskt utbildad, dvs din psykiatriker.

Jag tror inte att det är medicinerna som gör att du känner dig dum heller, så du ska inte oroa dig för antidepresiva, men jag har svårt att tro att en utvecklingsstörning föreligger ändå. Möjligen då någon autismspektrumstörning, vilket man också kan medicinera mot eller få psykoterapi. Jag tror att någon form av s.k. beteendeterapi (t.ex. KBT) kan hjälpa till mycket i kombination med någon lämplig SSRI eller annan antidepressiv. Jag tror inte att sömnpiller är en god idé, iaf inte benzo eller lugnande. Har du prövat Atarax eller Theralen? Propavan? Har du fått zyprexa någon gång? Äh, nu börjar jag med mina frågor igen...

Tala med öppenvården om sömnen en gång för alla. Börja där tycker jag och gå sedan vidare till din självbild och självuppfattning, matproblem, upplevd dumhet och sociala problem. Kanske finns där ADD/ADHD i botten men prio ett torde vara depression och sömn. Lycka till!

Edit: För att vara tydlig: Depression kan göra en dum. Stendum. Man behöver inte ens förstå att man är deprimerad, man behöver inte känna sig nere eller förstå att man är nere. Men man kan bli dum, håglös, inte finna någon mening, känna sig som ett UFO eller malplacerad och få sociala problem.

http://www.theatlantic.com/national/archive/2012/05/how-the-p...
"If there's a simple lesson in all of this, it's that hoaxes tend to thrive in communities which exhibit high levels of trust. But on the Internet, where identities are malleable and uncertain, we all might be well advised to err on the side of skepticism."

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Källaren
Registrerad
Sep 2004

Låter mer som psykiska problem än utvecklingsstörning. Det med sömnen och allt det medför (panikattacker, ångest osv.) känner jag igen då jag hade det för ungefär 1 år sedan och då fick jag SSRI läkemedel utskrivna som hade en ganska bra effekt på mig då ångesten gick bort helt och det var lättare att somna samtidigt som jag fick tillbaka min vanliga dygns-rytm. Sen finns det självklart inga tabletter som tar bort orsaken till din ångest (om det inte är genetiskt) utan man får ju jobba på det precis som du gör just nu genom att ta tag i problemet och få hjälp med den av folk som jobbar inom psykiatrin.

AMD Athlon xp 2100+ | Asus A7M266 | 512 DDR | GeForce3 | 40 GB Hdd | DVD Plextor 16X

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Gislaved
Registrerad
Jan 2003

Jag hade nog försökt gå ner till enbart de mediciner som enbart behövs i ditt fall, inte mer i systemet än det som krävs s a s.

Det svåra med antidepressiva mediciner är att det inte finns någon universalkur som fungerar på alla, vissa mediciner fungerar på vissa osv.. Sen finns olika biverkningar.

Tycker också det låter som nedstämdhet/depression, sedan har det blivit en negativ spiral där du blir mer och mer asocial och passiv, det blir ännu jobbigare att träffa folk osv.

Något som jag tror kunde hjälpt många med psykiska besvär (i samband med medicin och ev kbt) är att dagligen motionera, fasta tider (inte vända på dygnet), försöka ha meningsfulla aktiviteter (att gå till jobbet och känna sig behövd!), ta hand om kroppen, äta rätt osv. Ställa lite krav och mål på sig själv (kan dock vara omöjligt om man är mycket deprimerad) som man kämpar med.

Är själv lite åt det bipolära hållet och märker hur snabbt man sjunker ner i inaktivitet / trötthet om man inte gör saker, sover på natten osv. (sova lagom mycket, man ska inte ha skräck för sömnbrist, det kan göra att man tror man har sömnbrist och så förösker man sova ännu mer - svårare att sova osv osv, vissa klarar sig på 5 timmar, andra behöver 9)

Medicin
Terapi
Varierad kost
Motion
Träffa folk, jobba osv, stäng av datorn o gå ut istället.

En del av mina bildlänkar hostas på egen maskin, är bildlänkarna trasiga, ha tålamod.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Luleå
Registrerad
Apr 2007

Stämmer in i vad de ovan säger utan undantag.
Depression låter som stora boven. Motion, jobba på dagliga livet och självbilden kommer hjälpa dig att göra dig både smartare och socialare per automatik. Om din situation, TS, har förbättrats sedan du började arbeta med dig själv genom att städa, duscha och arbeta, så finns det endast en sak att göra och det är att fortsätta på det spåret.
Mediciner vet jag för lite om så uttalar mig inte där.

It's not that you don't comprehend what's laid out before you, or that you're unable to process. It's all about what you're to live up to, your position, an identity created by the expectations of your affiliation.

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Sep 2011
Skrivet av robalm:

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag har i alla fall läst alla era inlägg i tråden. Jag kan dra lite info om mig.

Flyttade till egen lägenhet för ungefär 5 år sedan och sedan dess har jag tappat total kontakt med gamla vänner, mina föräldrar brukar komma förbi några gånger i veckan och vi brukar handla mat och fika ibland. Brukar prata med några gamla kompisar på telefon ibland men vi träffas aldrig längre. Någon partner har jag inte träffat sedan jag var runt 20år, känner inte heller att jag kan träffa någon längre mycket pga vikten jag har lagt på mig genom att bara sitta vid datorn dagar i sträck (vägde runt 75kg i tidiga 20 års åldern) vikten har rasat upp och jag väger närmare 120kg nu.
För några år sedan började jag få svårt att somna och började få sömnmedicin, det har bara blivit värre och idag äter jag 3 olika sömnpiller varje natt (total 4st) Ungefär samtidigt som jag fick sömnbesvär kände jag mig också deppig och hade ångest, så jag började med antidepressiv medicin, jag körde den till för ungefär 1 år tillbaka, då bestämde jag mig för att sluta ta den då jag inte upplevde någon skillnad.
En dag fick jag extrem ångest och flera panikattacker då jag vad säker på att jag skulle dö, det gick några dagar och jag mådde skit jag började läsa om cancer symtom och blev 100% säker på att jag hade det.
Min kontakt på vuxenpsyk såg hur jag var, och skrev ut lugnande piller men det hjälpte inte så mycket
så åkte jag till en läkare som gjorde många blod prov/urin prov och avförings prov, efter några dagar väntande (hade då gått ner flera kg då jag inte ens kunde äta pga oron) så sa läkaren att proven var bra (lever var lite hög men kunde vara pga viktökningen) blev väldigt lättad och kunde äta igen, min kontakt på vuxenpsyk ville att jag skulle prata med en läkare på vuxenpsyk angående medicin, hon skrev då ut en ny antidepressiv medicin, och den har hjälp mig otroligt mycket, jag blir rädd för sjukdomar varje kväll men med hjälp av medicin kan jag kontrollera tankarna nu. Sedan någon månad tillbaka har jag börjat duscha varje dag och tvätta osv vilket jag känner är skitskönt, och för 2 veckor sedan fick jag börja provjobba 3 timmar om dagen på en butik som säljer begagnade saker.

När jag är hemma känner jag mig inte så dum, men när jag ska ut bland folk blir jag jättenervös och det känns som folk tittar och tänker att jag ser ut som ett monster. ibland måste jag ju även prata med folk av olika anledningar det är otroligt jobbigt då jag är rädd för att säga något som inte låter normalt, och ibland ser man på folket att dom inte är 100% på vad jag menar och då blir jag ännu mer nervös och tänker på det långt efter, att dom tycker säkert att jag är efterbliven.
.

Är inte heller läkare eller psykolog och du har ju redan fått flera bra svar som säger samma sak: du är ju rimligtvis inte alls efterbliven utan deprimerad.

Att du blir nervös bland andra människor talar ju egentligen inte heller för att du är efterbliven utan snarare för att du eventuellt har någon form av social fobi. Det kan ju också vara så enkelt att dina tidigare negativa erfarenheter (tappat kontakt med tidigare vänner/inte träffar några tjejer) får dig att bli nervös i kontakten med andra människor. (vilket ju är en naturlig reaktion).

Sömnmedel fungerar egentligen inte bra för någon om de används under längre perioder Även "vanliga" insomningstabletterna är beroendeframkallande och försämrar snarare sömnen om de används under en längre period. Rimligtvis sover du ju dåligt för att du mår dåligt. Mirtazapin förskrivs som MBY säger ofta vid depression kombinerat med sömnproblem.

Annars, inga av dina tidigare inlägg varken i denna tråden eller i övrigt på Sweclockers talar ju för att du är efterbliven. Snarare är du bättre än många andra på att formulera dig.

Rutiner och att vara en del av samhället är allt annat lika något positivt så en provanställning är säkert jättebra.

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
London
Registrerad
Jun 2006

Jag tycker mer det låter som ett ångestsyndrom men det är inte det viktiga, det viktiga är att du inte verkar "efterbliven" på något sätt som helst utan att det är en del av din sjukdom. Att du ser ung ut kan vara för att du gått upp en massa i vikt. Du är inte dum, du är nervös för att göra fel vilket leder till att det blir fel.

Har du provat KBT? Om inte är det en bra ide och försök få nån som tittar på alla dina mediciner och tar en titt på om du behöver allt eller kan byta ut nåt.

Simlärare

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Linköping
Registrerad
Jul 2001
Skrivet av Janeway:

Dunning-Kruger

Bureaucracy expands to meet the needs of the expanding bureaucracy. - Oscar Wilde
If the answer to any question requires a leap of faith, is it really an answer at all?
"Reason is not automatic. Those who deny it cannot be conquered by it." - Ayn Rand

Trädvy Permalänk
Medlem
Registrerad
Mar 2009

Jag började med Theralen och sertralin, men idag kör jag med:

Venlafaxin 100mg (antidepressiv)
Mirtazapin 30-60mg (antidepressiv + sömn)
Propavan 50mg (sömn)
Imovane 7.5mg (sömn)
Har även nyligen fått ett täcke som är fullt av bollar som ger lite vikt, mycket ovant i början men börjar känns trevligt.

Problemet med min sömn är egentligen inte att somna, utan att jag vaknar hela tiden. Sover max en timme innan jag vaknar och så håller det på hela natten. även med all medicin så vaknar jag men inte lika ofta.

Angående om jag är efterbliven eller inte är nog som ni säger att jag har suttit inne för mycket och inte träffat folk och blivit osäker på mig själv. Jag märker att jag känner mig mera mänsklig varje dag som går då jag börjat jobba mån-fre.

[I7 6700k 4.6GHz 1.24v] [Asus z170 pro gaming] [Vengeance® LPX 16GB (2x8GB) DDR4 DRAM 2900MHz CL15 @1.2v] [Palit gtx 1080 jetstream] [Xfx pro 850w PSU] [Samsung 850 pro 128gb] [Noctua nh-d14] [Asus Xonar Essence STX] [Fractal design r3] [Windows 10 pro x64]

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Summer '79
Registrerad
Maj 2002

Jag är 26 men är också 15år i huvet

Inget fel med det, vill aldrig bli "gubbe"

CPU: Intel Core i7 4770K @ 4.2Ghz Motherboard: Asus Maximus VI Hero GPU: Zotac GeForce GTX 780 AMP Edition Memory: Kingston Beast 16GB @ 2400Mhz SSD: 240GB Intel 530 PSU: Corsair AX 860W 80+ Platinum Chassi: Corsair Obsidian 750D OS: Windows 7 x64 Professional 3Dmark11: 13739 3Dmark Vantage: 42063 Valley Benchmark 1.0 Extreme HD: 3016

Trädvy Permalänk
Medlem
Plats
Källaren
Registrerad
Sep 2004
Skrivet av robalm:

Jag började med Theralen och sertralin, men idag kör jag med:

Venlafaxin 100mg (antidepressiv)
Mirtazapin 30-60mg (antidepressiv + sömn)
Propavan 50mg (sömn)
Imovane 7.5mg (sömn)
Har även nyligen fått ett täcke som är fullt av bollar som ger lite vikt, mycket ovant i början men börjar känns trevligt.

Problemet med min sömn är egentligen inte att somna, utan att jag vaknar hela tiden. Sover max en timme innan jag vaknar och så håller det på hela natten. även med all medicin så vaknar jag men inte lika ofta.

Angående om jag är efterbliven eller inte är nog som ni säger att jag har suttit inne för mycket och inte träffat folk och blivit osäker på mig själv. Jag märker att jag känner mig mera mänsklig varje dag som går då jag börjat jobba mån-fre.

Vet inte riktigt hur mycket du fick veta om sömn men grejen är den att det inte finns någon som sover under hela natten. Sömn delas ju upp i olika faser som upprepas varje ~20 min och antagligen så är du väldigt uppmärksam och därför märker du att du har vaknat till så fort du gör det och därför väcker du dig ännu mer. Hände samma sak för mig- kunde vakna mitt i natten och få jätteångest och massa tankar i still med: Nu har jag vaknat igen och hela dagen blir förstörd igen osv. Dock så kände jag mindre ångest när sertralin började verka och det var lättare att somna igen men du verkade ju inte reagera på sertralin annars hade det väl varit bra att ta 1 tablett istället för 4 st som du tar nu.

AMD Athlon xp 2100+ | Asus A7M266 | 512 DDR | GeForce3 | 40 GB Hdd | DVD Plextor 16X