Har man ett liv av att bara gå hemma å just bara spela data?

Livet är vad man gör det till men ibland finns det aspekter vi inte kan råda över tyvärr, som att bland annat bli uppsagd från ett jobb som hände mig själv nyligen.

Jag var inte långt ifrån att få fast anställning och få en trygg vardag men på grund av lönsamhetsskäl skulle verksamheten läggas ner.

Nu kommer den där "roliga" tiden i livet igen då man är arbetslös och vet inte vad f-n man ska göra.

Jag kommer att ägna mycket tid åt spelande igen givetvis för att fördriva tiden men jag har inte satt mig i den situationen själv den här gången.

Det enda jag vet säkert är att livet just nu är osäkert men jag får göra det bästa av det och jag har gott om spel att plöja igenom igen.

Arbetslöshet när man fysiskt (och medicinskt mentalt) sett kan jobba är enligt min erfarenhet bara destruktivt i längden. Har också varit arbetslös någon period under omställningstider och liknande.

Förstör sakta både kropp och själ tycker jag om det pågår under längre perioder.

Mitt tips är att i allafall ordna en sysselsättning som känns meningsfull, oavsett vad det är om det pågår under mer än något halvår.

Håller med!

Jag sparar ihop till allt jag vill köpa och har inga lån jag måste betala av då jag köpt huset, bilen etc. kontant.
Allt handlar om vilja, hur stark man är och att verkligen ha pli på sig att spara X antal tusen varje månad och med den inställningen kan jag säga att jag sover jäkligt gott om nätterna.

Går bilen sönder, inga problem. Går något sönder i huset, inga problem.
Jag har personligen sett till att sparkontot är fyllt och att det finns kapital för oförutsägbara händelser.

Sedan får man rätta sig efter matsäcken och leva därefter. Se till att skippa allt onödigt och ha så lite utgifter som möjligt så har man en bra stabil grund att stå på.

Det är en skrämmande utveckling när man kan belåna och fördärva sitt liv så lätt som många gör idag utan att stå för konsekvenserna. Alla dessa lån måste ju betalas tillbaka någon gång, eller hur?

Jag hade också ett vanligt kneg med ca 13K/månad förr och jag kunde också köpa mitt hus kontant genom idogt arbete även med normal insats.
Dock krävs det diciplin och järnvilja, något jag tycker urvattnats en del här mot för 70-80 talet.

Tar ett tag att köpa bostad i storstäder @Mizzarrogh om man ska spara ihop pengarna. Inte lika billigt med hus eller lägenhet överallt.

Tycker inte heller att man ska låna hela beloppet men det är fortfarande bra att möjligheten finns. Går att göra vinst på bostaden dessutom om man har lite tur.

Jo, men utanför städerna tycker jag bara det är onödigt att alla trissar upp priserna med luftpengar, det försvårar bara för alla.
Bättre då det var högre krav på återbetalning och liknande inom rimlig tid. osv.

Jag ser ingen riktig mening med bostadsbubblan, det är ändå DU som betalar kalaset i slutänden med DINA pengar.

Hoppet slocknar aldrig...
Det vore en välgärning för hela samhället i så fall.

@gamerfreak87: Fysiskt sett så är det inte bra att sitta framför datorn all day long. Haru intresse på data /teknik så kolla upp arbetsförmedlingen så skall dom hitta något för dig i närheten där du bor. Först skulle du kunna ta en veckas praktik på ställen du själv väljer ut och se hur arbetslivet fungerar. Man får också nya kompisar att ha komtakt emellan vilket leder till ett friskare fritid att hänga ute bland folk och ha kul

@improwise:
Det är väl möjligt, men nu vet jag ganska exakt vad de jag känner egentligen tjänar i månaden.
De har ganska genomsnittliga löner.

Vad jag åsyftar är att det är för lätt att låna stora summor idag för gemene man i stor skala.

Jag hade också kunnat låna, men det är ett aktivt val.

Vad jag syftade på är att i tex Tyskland så förväntas du ha pengasumman klar innan du får börja låna.
Lönerna är högre där och husen relativt dyra.

Tjänar du mer så går det ju desto fortare, givetvis.

Om du tjänar mycket pengar i realiteten tack vare riktigt arbete så är det bara bra för samhället såsom jag ser det.

risken är att du bäckar igen och får alla möjliga diagnoser.
ut och rör på dököttet så kan du sitta vid datorn några timmar utan att skämmas.
att bara sitta och trycka vid datorn gör dig inte långlivad.

en motor måste varvas ur med jämna mellanrum för att inte sota igen.
detsamma gäller kroppen.

vem vet du kanske blir av med "diagnosen" om du börjar röra på dig mer.
se det som en bonus isåfall

@Crockett:

**Varning för deppigt innehåll**

Tyvärr upptäckte jag väldigt tidigt att vi bara har en liten tid här. Och det fick lite bakvänd effekt för mig.

Personligen finner jag lite motivation och göra grejer. Sure jag pluggar just nu efter en liten tid som sjukskriven för depression så man går ju inte sysslolös.

Men problemet jag tror är att man lätt kommer in i svacka när man inser det(för tidigt) vilket medför att man inte bryr sig, för man dör ändå. Och när an väl trillar av pinnen vad har man åstadkommit då? Man har ju inte lyckats bygga upp något vid tidiga tonåren vilket medfört att man inte har så mycket motivation och sträva vidare.

Hmm, Det här spårade ur något och ber om ursäkt för det

@SueCia:

Håller med dig om att välfärds systemet är slappt. Visst jag har nyttjat det förut när jag var sjukskriven, men en viss skam i kroppen har jag efter det. Jag har vänner med diagnoser som arbetar eller ens försöker då "pappa betala och nu gör staten det". Vilket gjorde att man fick väldigt dåligt samvete att hamla i samma kategori(min depression och div självmords försök syns ju inte utanpå mer än att man inte ser munter ut.)

Men hanns "sär" betyg betyder inte något när han söker jobb. Vilket är lite trist att det finns på ett sätt.

Och då menar jag att det är trist på det viset det är idag. Det hjälper ju inte mycket Om man har ett "betyg" som inte spelar någon roll i praktiken.

Frågan är om man kan komma ur den sitsen? Gå om gymnasiet/komvux och pressa sig igenom ett par G-n för att sedan inte ha den stämpeln över sig.

Jag har nästan också fått en diagnos när jag låg inne på sjukhus men var rädd för att göra klart allt. Ville int' ha de jobbigt när jag skulle skaffa jobb.

Det och diagnoser likt aspergers(vilket var det läkaren ville sätta på mig) finns det fler i min släkt som har.

Just nu är det ju enda alternativet, men låna pengar i sig kan vara en god affär om man vet exakt vad man gör (tex om man följer inflationskurvorna, dock inte lika mycket idag som på 80-talet, då kunde man få ett nybyggt hus i princip gratis om man var duktig på det, win win för samhället då det betydde fler nybyggda hus över hela landet och fler jobb, mm Idag har de flesta småhusfabrikanter gått omkull, vilket jag tycker är djupt oroande i sammanhanget då det torde vara ett säkert tecken på luftslottet, eftersom om det inte längre gäller nybyggnad per automatik främst gäller redan existerande objekt, vilket däremot inte är bra.), men vad jag menade var bostadsbubblan utanför storstadsregionerna.

Jag tror inte att den kommer att hålla då permanent värdeökningen till stor del styrs just av städernas expansion, som du var inne på.
Förr eller senare hamnar man i ett nationellt läge, utanför dessa regioner där det inte längre går att göra vinst, någonting ändras med lånevillkor, etc. Då blir det problem om en majoritet svävar runt i luftslottet utanför dessa regioner.

Idag lever bostadsbubblan på övertid så personligen är jag tveksam när det gäller objekt utanför storstäderna.
Jag tror att värdeökningen kommer att plana ut och lägga sig på en mer stabil nivå, eller så åker vi in i en krasch om den inte gör det snart.

Nej, Komvux och liknande är inte särskilt användbara meriter, det vet jag av egen erfarenhet, däremot så kan det nog vara användbart om man tex saknar utbildning i språk och liknande eller behöver komplettera inför ansökningar till utbildningar och liknande.
Men tyvärr inte för arbetslivet.

Satsa hellre på någon typ av riktig yrkesutbildning eller yrkespraktik i någonting man trivs med.
Det ger mer och även mer användbara saker.

Tyvärr kan man inte promenera bort diagnasoer som asperger, depressioner och liknande (jag har själv försökt... Gick flera mil ibland på nätterna, men det är fortfarande kvar... Tyvärr... ) men depressioner, ångest, mm kan bli bättre om man rör sig mycket ute i skog och mark (för mig har det i allafall hjälpt mycket).

Har man diagnoser som tex asperger så kan det som sagt vara bra om man hamnar på en plats där man blir sedd för det man kan och inte bara sådan man är. Har för mig att personer som Albert Einstein och troligen även Dr Asperger själv som analyserade diagnosen och gav den ett namn själv hade diagnosen, även några av världens främsta kirurger tex för att ta några exempel.

Ingen av dem låg ju direkt på latsidan, sas, men har man tex vissa former av ADD i kombinationsdiagnos kan det bli svårare att hålla igång, det beror på obalans i delar av hjärnan så att man om man har otur kan medicinskt sett drabbas av kronisk utbrändhet, vilket gör att det iböand kan kännas som ett dagsverke att plocka upp ett papper från golvet, samma mekanismer som tex vid djup depression men mildare, hänger ofta ihop med ångest och depression om man har den formen (jag vet för jag har det själv tyvärr).
Det är den biten som är milt sagt djäkligt jobbigt tycker jag (och även det som fått mig att vilja lämna livet när det slår till, kan gå flera veckor ibland när man knappt kommer upp ur sängen och man måste tvinga sig till allt, laga mat, borsta tänderna, mm känns som att typ dra en långtradare för hand...). Det andra hindrar inte så mycket i det dagliga livet, tycker tvärtom att ADHD diagnoser gör att man arbetar mer intensivt ibland... snarare tvärtom att kollegor blir irriterade på att man aldrig sitter still då... Asperger kan göra att man blir mer skärpt, noga och gör ett bättre jobb för en del saker då man lättare kan urskilja detaljer i ett myller, tex, fokusera på att hitta detaljer, göra neutrala analyser utan att bli trött i skallen, mm.

Så, försök att ringa in dina problem och analysera dem, men försök även analysera dina styrkor och hur du kan använda dem (tex hitta fel i en lång programkod eller se hur du kan förbättra den?)

@Mizzarrogh:

Det där du skrev om att gå ut och gå, saker på morgonen tex känns tunga m.m det är min vardag förtusan. Det är som en öppen bok om mig nästan.

Väldigt skrämmande måste jag säga!

Doktorn förklarade detdär för mig vid något tillfälle, det är ganska nyligen man börjat förstå grunderna i detta med modern vetenskap.
Förr fick man ofta samlingsdiagnoser som tex DAMP, MBX och liknande, vilket ofta gav inkorrekta antaganden om hur det skulle tacklas och många hamnade på särskola och liknande för att man inte visste vad man skulle göra av dehär barnen.
Det var oerhört destruktivt och ledde till att många hamnade utanför systemet i ställetför att lyssna och se till vad det faktiskt var.

Idag fungerar många av dessa människor ute på arbetsmarknaden när man förstått grunderna och kunnat ringa in sin egen specifika problembild.

Det finns mediciner som dämpar ångest och tydligen även skall påverka detta med inaktivitet och sådant, men jag har ännu ej vågat prova dem, men skall göra det någon gång...

Jag har lagt upp arbetet som så att jag kör ett scema jag lägger upp i början av veckan, och det jag eventuellt upptcker att jag inte kan närvara vissa dagar så har jag en del av verksaden hemma hos mig och min riktiga verkstad hemma där jag kan köra i perioder när jag är där.

Men det är bra om man har en riktig arbetsplats som är åtskild från hemmet, datorer, mm.
och som man måste gå till så att man inte kan bygga upp undanflykter inför sig själv.

Jag går till fots långa sträckor de delar där det går, gärna genom områden med skog och natur som en del av morgonrutinen, tar kanske en halvtimma-timma för mig att gå till jobbet beroende på var det är, osv.

Sedan har jag min jobbarhörna i lägenheten där jag kan göra en del egna arbeten som känns roliga och inte behöver ha deadlines annat än man själv sätter, osv. Men ändå lockar till konstruktiv sysselsättning där det känns att man gör riktiga grejer.

Sedan har förstås även jag min dator och det som lätt tar upp all tid om man inte tänker sig för, men jag tycker det är lättare om man tvingas bryta upp det med någonting man gillar att göra då blir datorn inte lika beroendeframkallande heller.

Egentligen inte så konstigt att man använder den ofta om man inte är road av det sociala livet ute på orten, jag ser heller ingen mening med att hänga på pizzerian och dricka öl bara för att alla andra gör det, annat än någon gång ibland med polare, typ. av sociala orsaker.

Men jag möter ofta kunder i verkstaden, osv, vilket jag tror är bra träning.
Då de vet att det är jag som är in charge där (och att jag har fysik att svinga en tung slägga... och att jag inte tolererar arrogans.) och jag vet att de är mina kunder så bägge parter behöver vara litet lagom ödmjuka, men utan att krypa för någon, typ. Ha ha!

Nå, men gillar man datorer är det ofta bra om man har en egen hörna där man också kan arbeta ostört, jag tyckte iaf att det var skönas på tiden jag jobbade mer med datorer. Även om man inte har någonting att dölja så känner jag mig rätt obekväm när folk läser över axeln på en osv. Egentligen tror jag att de flesta gör det, tex om man läser tidningen och liknande, ingen gillar när någon står och hänger över ens axel då (Som Rowan Atkinsons Mr Bean karraktär... ) tror jag, så det är egentligen ingenting underligt att känna så.