Som en liten notis så finns det en inbyggd syntax för att definiera sets ("mängder") direkt, utan att gå via en lista (eller annan iterabel):
>>> n = set(['tomat', 'gurka', 'äpple'])
>>> # är språkligt ekvivalent med:
>>> n = {'tomat', 'gurka', 'äpple'}
>>> # Bevis, för den tvivlande:
>>> set(['tomat', 'gurka', 'äpple']) == {'tomat', 'gurka', 'äpple'}
True
dvs som en dictionary med enbart nycklar (vilket också av en händelse var exakt hur mängder först implementerades i Python).
Letar man mikrooptimeringar är senare varianten snabbare då den undviker att skapa en temporär lista och ett funktionsanrop, till förmån för en inbyggd språkkonstruktion. Framför allt är det dock mindre visuellt brus vilket gör det snabbare att parsa i köttrymden (om man antar att läsaren är insatt i språkets grundkonstruktioner, men kan man inte anta det så är slaget redan förlorat!).
En ledtråd till att detta är fallet får man direkt av Pythons representation vid utskrift av en mängd:
>>> print(set(['tomat', 'gurka', 'äpple']))
{'äpple', 'tomat', 'gurka'}
Representationen av inbyggda Pythontyper är generellt och medvetet gjord så att den ska gå att köra direkt som Python-kod för att få tillbaka objektet i fråga.
(Python 2-serien skriver fortfarande ut set([])
-formen för kompatibilitet ner till Python 2.4, även om Python 2.7 stöder den nya literala syntaxen.)