En tangentbordsnörd recencerar ett tangentbord, del 1: Filco Majestouch 2 TKL MX Brown

Introduktion
Jag brukar inbilla mig själv att de som frekventerar den här delen av forumet vet vem jag är vid det här laget; en nörd i sina bästa år som tycker de där sakerna man interagerar med vid datorn är viktigare än datorn de är anslutna till. I alla fall så länge macen funkar.

Från det att jag återupptäckte kvalitetstangentbord för några år sedan har jag snabbt snobbat till mig till den grad att jag idag hyser ett ansenligt mått av förakt mot fakbriksproducerade tangentbord som enkelt går att köpa i vilken brick and mortar som helst (undantaget HHKB som är professor Wadas gåva till mänskligheten till perfektion producerat i halvstor skala av Topre och PFU Fujitsu). Nej, som vilken modern hipster som helst vill jag ha mina produkter, egentillverkade, uråldriga och genuina. Helst samtidigt.

Någonstans i det här gick det upp för mig att jag måste förlorat en stor del av min verklighetsförankring och finns det ett bättre sätt för en insnöad tangentbordsnörd att återfå fotfästet än att köpa sig just ett sådant tangentbord som hen föraktar och sätta sig ner och skriva en liten recension av härligheten från sitt egna, lite skeva, perspektiv.

Sagt och gjort; Jag skulle ha ett vanligt tangentbord. Ett kvalitetstangentbord förvisso, men vanligt. Ett sådant som folk frågar om köptips om var och varannan dag i det här forumet. Ett tangentbord som man inte behöver vara med i tre gruppköp, varav ett dolt, och spendera ohemult många timmar på ebay för att lyckas lägga vantarna på.

Jakten
Hur väljer då den insnöade tangentbordsnörden sitt offer? Jakten inleds på de större svenska datorpryttelåterförsäljarnas respektive hemsidor. Ganska snart inses att det var länge sedan de här jaktmarkerna var bekanta. Det finns trots allt en anledning till att SNES Mini saknas vid televisionsapparaten. Hur som helst upptäcks snart att objekten som dyker upp i diverse försäljnings- och popularitetslistor hart en massa onödigt tjafs som bakgrundsbelysning och dedikerade volymkontroller. Till stor fasa uppdagas dessutom att utbudet totalt domineras av ISO-tangentbord, med svensk layout till råga på allt. Vem hade kunnat ana det! Nej, någonstans får gränsen gå, sådant går faktiskt inte att använda.

Till slut inses att projektet nog blir bättre om stegen inte blir fullt så stora som att gå och köpa första bästa stealth-kantiga P12-julgran och pojkrumsdröm från Corsair. Något lite mer moget vore nog bra. Återhållsamt, avskalat och enkelt, lite närmre hem, helt enkelt. Ingen bakgrundsbelysning om den kan undvikas, tangenterna vet jag var de sitter, även om natten. Helt plötsligt stod de så där mitt i rampljuset, de två alternativen som kvarstod. Filco Majestouch och Topre Realforce.^† I och med att jag redan har ett exemplar av det sistnämnda var jag helt enkelt tvungen att skaffa ett Filco. I och med att numpad inte är något som används föll valet på ett Filco Majestouch 2 TKL. US ANSI, så klart, jag måste trots allt kunna använda tangentbordet. Brytarna blev bruna för det verkar vara det som folk i allmänhet föredrar, av någon anledning.

Med inledningen överstökad kommer vi så till recensionen. And there was much rejoicing.

Filco Majestouch 2 TKL med GMK Burgundy^‡

Konstruktion
Brytare monterade i en svartlackad stålplatta som sitter skruvad i plastchassi. Klassiskt recept som de flesta tillverkare av massproducerade tangentbord använder sig utav. Stålplattan leder till väldigt lite flex, men ger upphov till ett ganska högt ljud vid urbottning. Chassit är tillverkat i ganska tjock plast som känns förhållandevis förtroendeingivande. Sitter ihop med en skruv och åtta clips, där de fyra av de sistnämnda som sitter i nedre delen av tangentbordet är riktigt jobbiga att få upp. Kreditkortsmetoden rekommenderas, men bara med gamla kort då deras funktion inte kan garanteras efteråt.

USB-kabeln sitter fast monterad, men inte fastlödd. Lite trist, då det innebär att tangentbordet blir svårare att både ta med sig och förvara.

Hattar
Hattarna är riktigt horribla. Klistermärkt tunn ABS-plast både känns och är billigt. Trycket slits snabbt bort och tangenterna blir snabbt blankpolerade. Låter illa gör de också, den tunna plasten ger upphov till ett vassare ljud, då mindre av de höga frekvenserna från såväl brytaren som hattarna själva vid urbottning attenueras. Jag lyckades visst inte ta någon bild på hur tangentbordet ser ut med dem på innan de åkte av utan det visas med GMK Burgundy ovan.

Stabilisatorer
Stabilisatorerna är så kallade Costar. En del svär vid sina Costar, men för mig var det faktiskt första gången jag utsatts för dem. Det jag framförallt tar med mig från dem är att de är fippliga och låter lite väl mycket. De känns förvisso väldigt trevliga (en bra stabilisator skall inte kännas att den är där) och påverkar nedslaget mycket mindre än vad Cherrys stabilisatorer gör. De är dock betydligt sämre vid hattbyte, den enda stabilisatorn jag kan komma på som jag ogillar mer vid hattbyte är Alps, specifikt de på mellanslagstangenten som utöver en hemskt pillig liten tråd har den där brunnen som en pinne skall ner i. Hur som helst, om jag väger för- och nackdelar mellan Costar och Cherry stock så måste jag nog säga att stock föredrar jag trots allt Costar. Moddat är det en annan femma, men det är inte vad den här recensionen handlar om. Dock förespråkas av den här recensenten applikation av en liten gnutta smörja vid de friktionspunkter som går enkelt att komma åt nere vid plattan och i det spår tråden löper i plastbiten som skall in i hatten, för att tysta ner konstruktionen.

Brytare
Jag vill börja med att säga att bruna Cherry MX inte, under några omständigheter, är mina favoritbrytare. De är ett poppis val och det är en stor del av anledningen till att mitt tangentbord har dem. Cherrys brytare, och framförallt deras bruna, kritiseras ofta för att vara väldigt raspiga. Där en ideal brytare har en jämn kraft-distans-kurva har Cherrys brytare varit behäftade med en ansenlig mängd stokastiskt brus i nämnda kurva, anläggningsytan mellan plastbiten som hatten sitter i, glidaren, och metallblecket som förflyttas för att skapa, eller bryta, kontakten är helt enkelt inte speciellt slät. Att bruna MX dessutom inte är en speciellt taktil brytare gör inte saken lättare för dem, då den taktila feedbacken har svårt att utmärka sig ordentligt.

Brytarna i det här exemplaret är dock helt ok. Inte alls så farliga som minnet gav vid hand. Den taktila feedbacken är dock inte mycket att hänga i granen och en del av mig undrar varför Cherry bemödade sig med att slänga in den över huvud taget. Cherry kan helt enkelt inte det här med taktila brytare, även om bruna är bättre än clear finns det andra tillverkare som lyckas tillverka betydligt mer tillfredsställande taktila brytare. Topre kan ges som ett exempel på en taktil brytare som inte suger.

Layout
Layouten finns egentligen inte så mycket att säga om, det så standard det kan bli i TKL-format. Inga lustigheter. Tillverkare som inte vet hur en bottenrad skall se ut bör ta sig en titt. Tydligen har poletten trillat ner till och med hos Razer nu. Standardbottenrad gör det enkelt att hitta ersättningshattar, vilket är bra nu när de som följer med tangentbordet inte var någon höjdare. En Pegasus Hoof, en s.k. HID Liberator från Bathroom Epiphanies, sitter numer monterad för att låta värdelösa tangenter som caps lock förtjäna sin plats på tangentbordet.

Slutsats
Så kommer vi då till helhetsintrycket. Det är ett solitt tangentbord som ser ut som ett tangentbord, varken mer eller mindre. Enkel design som passar på ett skrivbord framför en datorskärm. Vore det inte för den akustiska närvaron skulle inte ett enda ögonbryn höjas om det placerades i kontorsmiljö. Det är ett tangentbord som får jobbet gjort, utan att kollegorna frågar vad det är du skriver på och varför stup i kvarten. Hur bra är det då och kommer jag låta det vara som det är? Svaret är lite så där härligt dubbelbottnat som alla bra svar skall vara: det är ett bra tangentbord och jag kommer absolut inte lämna det som det är. Med mina fördomar blev jag både positivt och negativt överraskad. Tangentbordet är så pass bra att jag kan se mig själv använda det, men samtidigt inte så bra att jag vill använda det i sin nuvarande form. Någon gång när jag har lite tid över skall bruna MX bytas ut mot röda silent som jag har liggande i en låda. De skall bara moddas med lite nya fjädrar, smörja och lite film. Stabilisatorerna skall smörjas genomgående och @anon257891s tysta-ner-ditt-tangentbord-genom-att-döda-alla-resonansutrymmen-tips skall tillämpas i möjligaste mån.

I slutändan har vi alltså kommit fram till antiklimaxet att tangentbordet ur den här tangentbordsnördens ögon är riktigt trevligt; hattarna behöver bara bytas och brytarna moddas. Dvs kanske inte riktigt det som jag hade hoppats att jag skulle komma fram till, men på något sätt känns det skönt att jag på ett någorlunda objektivt sätt lyckats bekräfta alla mina fördomar.

Kanske kommer fler delar i serien, kanske inte. Kanske recenserar jag det Realforce jag nämnde ovan, kanske blir det ett Razer. För den som inte är synsk är framtiden svår att sia om.

^† Här någonstans kan man eventuellt slänga in ett Poker 3, men när det kommer till 60% är skribenten något fruktansvärt petig och layouten som bjuds i ett Poker funkar helt enkelt inte så det var aldrig ett alternativ.
^‡ Önskas fler bilder? Det kan gå att ordna, men det blir mörkt så kvickt så här års.