Fyra dagar i Nordkorea

Nordkorea är ett väldigt stängt land och såvida du inte tillhör ett utav 20 utvalda länder krävs det ett visum för att besöka Nordkorea. Utöver det behöver man godkännande från en nordkoreansk resebyrå (mer info här). Därav behövde vi åka till en ambassad för att fixa visum. Då en av oss bor i Peking blev det naturligt att vi åkte till ambassaden i Peking. Det finns i princip ingen information kring ambassaden förutom var den ligger så vi dyker upp på avtalad tid och surprise surprise, det är stängt. Så vi åker iväg och kommer tillbaka senare. Jag har inga bilder från ambassaden för att det kändes fruktansvärt korkat att ta bilder där men snodde en från google:

När vi kommer in så känns det som man är i ett gammalt hotell från Sovietunionen. Det var som en hotellobby med reception, läderfotöljer och liknande. Självklart var det bilder av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il hängandes ovanför receptionen! När vi skulle betala för visumen blev vi lika förvånade av att höra att de enbart tog kontanter (I Peking tar de ALLTID WeChat, överallt, oavsett om det är ett gatukök eller Gucci). Det blev att springa snabbt som fan och hitta en bankomat.
Slutresultatet:

Alla andra förberedelser med biljetter och liknande sköttes utav en mer senior familjemedlem. Planen var att åka tåg Peking -> Pyongyang och sedan flyg Pyongyang -> Peking. Vid tidpunkten för resan trafikerades den rutten (flygvis) av både Air Koryo och Air China. Air Koryo är ansett vara världens sämsta flygbolag och har även för vana att abrupt ställa in flighter utan förvarning om de inte har tillräckligt många resande. Vi valde självklart att flyga med Air China. I november 2017 stängde dock Air China denna rutten pga lågt intresse. PGA Air Koryos rykte resulterar det i att de flesta reser sker via tåg vilket tar mycket längre tid och därför kommer, gissningsvis, antalet resande till NK minska. källa.

Att åka tåg i Kina är speciellt. I Peking finns det 5 stycken tågstationer (!) varav 1 enbart är till för godstrafik. Det finns 3 typer av tåg i Kina: Snabbtåg, vanligt tåg och långsamt tåg. Jag har åkt snabbtåg till Shanghai, Xi'an och Pingyao men denna gången var det dags för det långsamma tåget. Tåget avgår från Peking 17:25 och ankommer nästa dag i Pyongyang vid 19:30, dvs en resa på 26 timmar. Jämför detta med flygresan som tar 2 timmar. Varför tar det så lång tid? Först och främst pga geografin då det är en omväg jämfört med flygrutten. Utöver det så (enligt uträkningar av en annan person vars blogg är sjukt intressant då han åkte in i NK via en felaktighet) så snittar tåget 30 km/h i Nordkorea dvs det kör fruktansvärt långsamt pga dåliga spår.

Av tågets alla vagnar var de två sista dedikerade till Nordkorea. Enligt information vi fått tidigare skulle det finnas tillgängligt restaurangvagn och liknande men vi valde att ta med mat ändå. Snacka om att vi blev chockade när de låste dörren mellan de vagnarna och resten samt att vi inte fick gå av tåget under hela dess resa genom Kina. Vi var fyra personer i vår kupé dvs vår familj. Utöver oss var det en till passagerare som åkte från Peking, en fransman som vi sedan fick reda på jobbade för Unicef.

Resan genom Kina var rätt så händelselös. När vi kom fram till Dandong (gränsen) steg det på ett gäng Nordkoreaner som skulle åka över gränsen. Det är helt sjukt vilken transformering de genomgick. När de gick på tåget hade de mjukisbyxor och liknande. När vi åkte in i Nordkorea hade alla bytt om till matchande vita skjortor med en pin med en bild av Kim Il-Sung/Kim Jong-il samt kostymbyxor. De såg alla ut som kloner av varandra.

Gränsen mellan Nordkorea och Kina utgörs av en flod så det kändes väldigt tydligt när man åkte över gränsen. Innan vi åkte över gick den kinesiska personalen av samt kinesisk militär kollade igenom vagnarna. När vi kom över skedde precis samma sak fast med nordkoreansk militär. Vi fick tilldelade oss tulldokument samt en annan lapp som jag inte minns vad det var men någon sorts arrival-form.

In på tåget kommer en liten rund dam i uniform med stort leende på läpparna och slår sig ner bredvid min chockade pappa. Hon kunde ett ord engelska: "passport". Vi hade dock enorm tur då en av Nordkoreanerna som gick på i Dandong pratade engelska och tolkade åt oss. Anledningen till att det ens behövdes för då båda mina föräldrar reste på diplomatpass och skulle således inte fylla i båda blanketterna. Resan gick sedan vidare mot Pyongyang utan att stanna.

Nästan direkt märkte man ledarnas närvaro.

En suddig bild från tåget

Ankomst i Pyongyang. Den uppmärksamme kanske har noterat att vi anlände 2 timmar tidigt.
När man anländer i Nordkorea står alltid turistbyrån och väntar på dig på stationen. Vi åkte dock som inbjudna av staten och blev hämtade av ambassaden.

Pyongyangs tågstation

Restaurangen vi åt på. Killen från ambassaden bad att vi skulle få sitta i ett rum som inte var så uppiffat men de ville ändå sätta oss här. Det kändes som vi hamnat mitt i ett asiatiskt bröllop.

Mansudae Hill i mörkret. I vanliga fall får turister inte besöka platsen på kvällen. Framför statyerna ser ni scouter som hade varit och sopat platsen och sedan bugade djupt för ledarna.

Efter det åkte vi till hotellet och checkade in. Vi åkte sedan till toppen av hotellet där de hade en roterande bar. Det rådde strikt förbud mot att ta fotografier ut genom fönstret.

Vi vaknade och åt frukost. Redan vid 8 på morgonen blev vi hämtade av våra två guider. Våra pass hade lämnats på hotellet då de skulle skickas till inrikesministeriet. Vi fick två väldigt omaka guider: Mr. Rim som var en 40-50 årig man som antagligen inte varit utanför Nordkorea och hade så fruktansvärt många dåliga skämt. Sedan hade vi Ms. Rim (ingen relation) som var en 27-årig tjej som växt upp i Bulgarien och pratade således Bulgariska utöver engelska och koreanska. Gissningsvis hade hon förälder/föräldrar med höga positioner inom staten då hon fått växa upp utomlands.

Kvinnor som "inspirerar" männen att jobba hårdare.
Under tiden vi var i Nordkorea hade partiet (det finns bara ett, på något mirakulöst sätt får de 99.9% av alla röster, den sista 0.1% är sjömän som är ute på sjön och inte kan rösta) utlyst "200 days of juche" vilket i princip innebar att de tog bort helgerna och att invånarna jobbade 7 dagar i veckan (se skylten på byggnaden i bakgrunden).

Vi började med att åka till Mansudae Hill igen. Vi blev uppmanade att buga inför statyerna (detta görs för varje bild/staty utav Kim Il-Sung/Kim Jong-Il). Min lillebror stod framför statyerna med händerna i fickorna och då gick den äldre guiden bakom honom och drog dem ur fickorna då det var ohyfsat.

Nordkoreaner som lägger blommor vid statyerna och buggar.
Vi åkte sedan och promenerade lite mitt i staden och besökte Grand People's Study House (biblioteket). Här skröt de om sitt stora bibliotek med böcker från alla platser i världen (när vi nämnde Sverige tog de fram en norsk bok om mode år 1980 som de var superstolta över).

Grand People's Study House
Besöket här var minst sagt bisarrt. Det (och många andra delar av resan) bestod till stor del av att visa hur bra Nordkorea var och det var svårt att inte skratta. (Ungefär här så ville imgur inte ta emot mina bilder och jag fick testa någon annanstans så hoppas det funkar). Allting på biblioteket var high-tech och tillgängligt för alla nordkoreaner (båda två lögner).

Bergsprängare där man kan lyssna på musik.

Tv-apparater med oklara användningsområden.

utsikt från biblioteket. Detta är Kim Il-sung Square där alla militärparader sker. I bakgrunden ser man Juche Tower.
Jag kunde verkligen inte motstå att försöka starta en dator. Självklart saknade den bootmedium.

Bild utanför

Efter det käkade vi lunch och åkte sedan vidare till Victorious Fatherland Liberation War Museum. Detta är, utan tvekan, det coolaste museumet jag någonsin varit på och jag har varit på många. Ursprungsmuseet byggdes 1953 och 2014 uppgraderades det. De hade byggt upp scener från kriget och hade jättemycket olika föremål och liknande. Museet var helt ENORMT. Tyvärr rådde fotoförbud på hela museet. Självklart ville de även att man skulle buga för statyer här inne. Hela museet är dock, som resten av Nordkorea, extremt vinklat och skyller allt på USA. Deras största tillgång (enligt dem) som de är galet stolta över är USS Pueblo som är ett tillfångataget amerikanskt skepp.

Victorious Fatherland Liberation War Museum

Tillfångatagen amerikansk tank.

Tillfångatagen amerikansk OH-23 Helikopter.

Bilder från USS Pueblo

Inuti USS Pueblo

USS Pueblo

Staty utanför museet

Utöver detta hade de även en 360-graders diorama som visade slaget om Taejon (som Nordkorea självklart vann), det går inte att beskriva detta på något annat sätt än MAFFIGT.

Vi åkte sedan vidare till Juche Tower. Juche är den religiösa ideologin som styr Nordkorea. Det ser lite ut som Sovietunionens logga fast med en penna som symboliserar akademiker i mitten. Juche tower är en stor fackla som lyser upp på natten. Här kunde man åka upp till toppen av staden och se utsikten. Uppe på toppen hoppade det fram en liten kvinna iklädd traditionell dräkt och berättade om tornet. Jag köpte även här en bok med gamla koreanska frimärken (om någon är intresserad kan jag lägga upp bilder på det).

Juche Tower. Kommer bättre bild senare på helheten.

På botten finns en massa plattor skickade av folk som dyrkar deras ideologi. Det finns ett studiesällskap i Sverige.

Rungrado 1st of May Stadium, världens största arena med plats för 114 000 människor.

Efter det var det dags att se tunnelbanan. Det fanns tidigare en teori om att det bara fanns två stationer då turister bara fick resa mellan dessa två men efter 2010 får turister se flera. Jag minns inte hur långt vi åkte men jag tror vi bara åkte en station.

Ingången till tunnelbanan

Postern ovanför

Tunnelbanestationen med censurerade familjemedlemmar.I bakgrunden finns även en enorm mosaik på Kim Il-Sung.

Mosaik på ändhållplatsen

Vi hamnade sedan utanför Kim Il-sung Arena. Här börjar bland annat Pyongyang Maraton.

Pyongyang Arch of Triumph. Den är 10 meter högre än den i Paris.

Kim Il-Sung Arena

Vi var också ut en snabb tur i Kim Il-Sungs födelseby. Det kan ha varit bland det tråkigaste jag gjort men samtidigt intressant hur vördnadsfulla de är över allt smått.

Nordkoreaner som har klätt upp sig för att se hans födelseort. De fick inte gå in och titta under tiden som vi var där då vi skulle ha allt för oss själva.

Det började bli sent och vi började nu vår långa resa ner till Kaesong som ligger nära gränsen till Sydkorea. För att slippa turister (ja det finns faktiskt turister i NK) så skulle vi till Panmunjom (gränsen) så tidigt som möjligt. Vi åkte därför ner med motorvägen. Att det kallas motorväg är helt sanslöst. Man kunde max köra i 70 för att det var så gropigt. Längs med vägen blev vi även stoppade i två militärkontroller. Det är strikt förbjudet att ta bilder av 3 saker i Nordkorea: militärer, byggnationer och saker som kan vara opassande. Vänner som var i Nordkorea hade en dotter som tog en bild på kontrollen vilket resulterade i att militärerna rusade på bilen, tog kameran och raderade bilden.

Vår fina buss och guider

"motorvägen"

Jag minns inte hur lång tid det tog att åka till Kaesong men det var ingen behaglig resa. När vi kom fram till hotellet visade det sig att 2 av oss behövde sova på golvet. utöver det funkade inte AC:n i ett av rummen och vi fick be dem slå på strömmen så vi kunde duscha.

Dag 3, den dagen som jag var mest taggad på, var äntligen här. Vi skulle äntligen få besöka den beryktade DMZ. När vi vaknade på morgonen var vi genomdränkta av svett, det var 35 grader ute (och säkert mer i rummet) och AC:n funkade ej. Vi körde till Panmunjom som ligger i DMZ. DMZ står för De-militarized zone och är en bufferzon mellan Norr och syd. Under hela vistelsen i DMZ hade vi en nordkoreansk militär som satt med i bilen. Vad som är viktigt att förstå är att för Nordkoreaner så är det inte FN som är involverade i konflikten utan det är bara en täckmantel för USA. De skyller alltså allt på USA konstant.

Ingången till DMZ

Karta över DMZ

Bordet där FN skrev under fredsavtalet.

Gränsen. De blå husen tillhör FN och de resterande NK. Vakterna gömmer sig för solen.

Vakterna utspridda.

Efter att vi varit i DMZ åkte vi runt i Kaesong. Kaesong var en väldigt ointressant stad enligt mig och jag kommer därför inte skriva så mycket om det. Utanför Kaesong låg det däremot King Kongmins grav samt något tempel eller liknande som jag inte riktigt minns vad det var. Anledningen till att detta var intressant var för att när man tänker på Nord och Sydkorea så tänker man inte alltid på att det finns så mycket mer historia än det som hänt efter 1950.

Gammal byggnad

Tavlor

Modell av slott

Notera att värdet av en kvinna är högre än resterande människor och en ko tre gånger så högt.

Tror det är King Wangons grav men är lite osäker

Vi åkte sedan hem. På vägen hem var vi tvungna att stanna på en plats vid motorvägen för att "hålla schemat" (deras sätt att hålla koll på oss) då vi behövde vara hemma vid en särskild tid. Här kunde vi spela biljard och pingis. Efter det körde vi vidare och när vi kom hem var det dags för en annan höjdpunkt som en kompis tipsade mig om precis innan resan: Nordkoreas första ölfestival.

Vägskylt på vägen hem

En staty vid vägen in till Pyongyang
Hur sjukt är det inte att det är en ölfestival i ett av världens stängdaste länder under tiden som vi var där?!?! De serverade Taedonggang som är det största märket i Nordkorea. Egentligen skulle vi inte haft tid att åka dit men en lokalanställd vid ambassaden (som även hette Rim) var så otroligt snäll som tog med oss dit.

Menyn över vad som serverades.

juche tower på kvällen

Dag fyra och sista dagen här. Idag var det måndag vilket innebar att en av oss behövde jobba som var hela anledningen till att vi åkte till Nordkorea. Resterande av oss var dock tvungna att hitta på något och vi hade blivit dumpade av våra guider nu. Jag blev otroligt förvånad när vi fick reda på att vi fick gå ute i Pyongyang ensamma. Detta är ett strikt No-no om du reser privat till Nordkorea. Så här kommer lite bilder från den turen. Man fick se lite av vardagen i Pyongyang.

I Nordkorea krävs körkort för att få cykla. Om ni tittar noga ser ni röda registreringsskyltar på cyklarna.

Posters på gatan.

Skolungdomar som övar.

Trafikpolis - alla de snyggaste tjejerna väljs till detta och blir av med jobbet när de blir oattraktiva.

Militärer som jobbar. Notera färgerna på husen - Vi såg både turkosa, gröna och rosa hus i Pyongyang.

Spårvagnar

Mer propaganda

Senare på kvällen åkte vi till flygplatsen och flög tillbaka till Peking.

Vi var även och besökte Pyongyang science and technology center men jag minns inte vilken dag som vi var där men det var lite komiskt. Anledningen till att det var komiskt var för att vi kom fram till pythagoras sats och guiden frågade mig om jag någonsin hade hört talas om det tidigare. Kunde inte låta bli att le.

Konferenssal

Raket som skjuter upp "satelliter"