För att inte tala om hur märkligt levande ett band är som utgörs av en sångande basist. Resten av bandet kan uppföra sig som fulla gorillor men det låter ändå helt bra och genuint.
Något man minns är en gammal 50-årsfest för hundra år sedan, då just detta skedde. Det småduggade, trummisen satt bakom och under pressening och verkade mest fördriva tiden med att försöka svettas ihjäl. Gitarristen åmade sig och lekte rockstjärna. Men basisten höll ihop och skrålade glatt medan stackars basens halls sakta dränktes av änglapisset. det låt bra, på något märkligt sätt.
Något år senare imponerade en klasskamrat genom att spendera en vecka åt sin bas, då det musiklektionerna därefter gick förvånansvärt smidigt och då jag inte ens behövde mörka. Helt plötsligt spelade vi soul, och blues, och bra rock.
Anyhow. Precis som varje projektgrupp behöver sin ledare så behöver den även sin sekreterare, och inget band klarar sig utan vare sig lead, komp eller slag (med miljoner undantag).
Men idag då? De moderna ljudmattorna, den autonoma blippande basen till Robyns senaste schlagerdänga och all denna trans och teckno? Har vi lyckats ersätta själva basisten med färdiga samplingar och finurliga funtioner från fruity flopps?
Eller har basisten kanske lyckats erövra ännu ett område och flyttat från dansbandsgolvet till studion? Skedde inte det någon gång under 1920-talet? 1920, eller snarare den klassiska tidiga jazzen (och ännu tidigare ända till 1900-talets första början), är väl något av startskottet för vår moderna basist som vi känner idag.
Jag tror att för att fullständigt förstå basisten eviga roll så får man ta sig an att spela som basist. Du behöver inte greppa din Yamaha för det, utan det räcker med att försöka göra något så kallat enkelt som att skapa en trance-låt. Eller varför inte house? Eller modern schlager? Det kommer låta skit, tills du behärskar basen.
